Ängeln Jonathan: januari 2013

Ja, nu var det verkligen länge sedan jag skrev något här!
Men det har varit mycket nu och orken har inte funnits.
Jag lovar dock att INTE skriva om allt som hänt sen sist, hade nog blivit en hel roman i så fall!

Innan jul intalade jag mig själv att jag faktiskt mådde bra! Men det visade sig att jag nog intalat mig det lite för bra, för bra mådde jag verkligen inte! Hade nog försökt förtränga hur jag egentligen mådde, för det var ju JULEN som skulle komma, och på julen måste man ju vara glad! Eller..... Nej, jag insåg ju sen att man inte alls måste vara så jäkla glad bara för att det är jul. Mår man dåligt så gör man, kroppen skiter faktiskt ganska fullständigt i om det är jul eller inte... Men julen den kom och julen den gick. Nyår lika så. Och nu är vi här, ett par dagar in på det nya året. Jag vaknar på nätterna och mår så illa att jag tror jag ska kräkas. Precis som det har varit de andra gångerna när jag inte alls mått bra. Det verkar vara min kropps sätt att säga till, att säga att nu har jag fått nog! Nu vill jag vila! Och jag behöver liksom inte stressa för att det ska bli så här, utan det är rent känslomässig reaktion. Och inte sjutton blir det bättre av att samtidigt "hantera" en blivande 14-åring med vad allt det innebär! Men jag gör så gott jag kan, så gott jag orkar! Men kan jag inte göra, och mer kan ingen begära. Jo, det finns i och för sig en som tycker att vi för länge sedan borde ha glömt och gått vidare.... men det är en helt annan historia som vi INTE tar upp här, av respekt för vissa personer.

Idag blev jag dock lite glad, eller mycket glad! Fick igår en avi från Posten om att jag hade ett paket som var för stort att delas ut att hämta. Så idag hämtade jag det. Det var från en underbart fin mamma som vi kallar H! Vi är med i en grupp på Facebook där där vi kan diskutera allt mellan himmel och jord, dock blir det väl mest barnrelaterade saker då vi alla har barn. Men denna mamma H visste ju att jag inte mått så bra här över julen så hon ville pigga upp mig lite, vilket hon lyckades med! Hon syr helt underbart fina saker, haklappar och dynor till barnstolar bland annat, och jag fick en mycket fin haklapp! Och så fick jag lite fina kläder som hennes dotter vuxit ur (för hon vet ju att jag hade killar sen innan och inte har så mycket flickigt)! Och ett fint kort där hon skrivit lite fina ord som verkligen gjorde mig glad! Bara det att en helt främmande människa tänker på en gör ju så mycket för ens humör! Vi har aldrig ens pratat i telefon, "bara" över FB och PM! Viss främlingar känner jag mig faktiskt mycket närmare än vissa som jag borde känna mig nära..... och det säger ju en hel del både om dessa underbara främlingar, men även om de som borde stå mig nära.... Både på gott och ont med andra ord!

Efter att Jonathan dog så har Kristoffer inte vågat vara själv på sitt rum för att leka knappt alls. Han är alltid i vardagsrummet, eller där vi är (vilket ju oftast är i vardagsrummet). Första tiden kunde inte jag ens gå på toa utan att han följde med, han var livrädd för att bli lämnad ensam. Så nu i julas fick han en egen tv till sitt rum och en bluray-spelare. Tanken var att han på så vis kanske kan vara lite mer på sitt rum. Är det bara lite så blir vi så glada för det skulle ju underlätta nu med lillasyster om Kristoffers lego (som ex) åker in på hans rum. Det med tv på rummet visade sig vara en bra idé. Kanske för bra? Nu ser vi honom knappt alls i stället! Men han tittar INTE på tv hela tiden! Nu kan han plötsligt sitta och leka på sitt rum - med dörren stängd - jättelänge! Han behöver inte ens ha dörren stängd om han inte vill för vi har satt en grind i hans dörr så att han kan ha öppet utan att lillasyster kryper in! Storebror blev lite avundsjuk bara för nu har ju lillebror större tv än han själv har....!

Som sagt, nu är jul och nyår över. Man kan tänka sig att det skulle lätta lite nu. Men nej, det är ju inte så. Nu kommer ju alla födelsedagar. Alexanders. Min. Cassandras. Och Jonathans. Och Jonathans dödsdag. Årsdag nummer två och födelsedag nummer tre. Dagarna efter varandra... först dödsdagen och sen födelsedagen.... Hur ska jag orka gå igenom det en gång till!? Och lilla Cassandra. Hon kommer absolut verkligen med största säkerhet INTE få bada kvällen innan sin ettårsdag... Undra varför...

Jo en rolig sak har ju faktiskt hänt sen sist jag skrev något här! Den 12-12-12 förlovade jag och Lucas oss! Vi tyckte det var ett passande datum då siffran 12 betyder så mycket för oss! Alla tre killarna är födda den 12:e olika månader. Cassandra är född år 12 och den 1/2 som på sitt vis blir som en tolva. Och jag är döpt den 12:e maj! Så då slog vi till och förlovade oss!

Älskade ungen min!
Saknaden river så det gör ont, hela tiden! Jag saknar dig så jag tror jag ska gå sönder! Vi går fortfarande till din grav minst en gång i veckan och tänder ljus för dig! Men jag har tagit mig så långt att jag inte längre måste gå just på fredagen. Men helst vill jag fortfarande gå på fredagarna. Jag har faktiskt köpt ett batteridrivet gravljus till den mindre lyktan! JA, jag vet. Mamma tycker ju egentligen inte om dom! Men jag kände att jag vill testa och se hur det känns. För om vi har det ljuset, så gör det inte lika ont i mammas hjärta om jag inte kan ta mig till dig och tända ett ljus, då vet jag att det alltid brinner ett ljus för dig i alla fall! Nu har jag inte sett det tänt, för det var ljust när vi satte dit det och det tänds automatiskt när det blir mörkare. Men jag tänkte stanna där i morgon på kvällen (vi ska till mormor och morfar på middag) på hemväg och titta hur det ser ut. Och givetvis tända ett stort ljus i den stora lyktan! Ljusen brinner ofta här hemma för dig, min älskade ängel. Mamma saknar dig. Mamma älskar dig. För alltid. För evigt.