tisdag 26 mars 2013

Deppelidepp...

Jag har ingen bra period just nu....
Sover dåligt, allmänt nedstämd och ledsen.

Fast jag vet ganska så bra varför jag är i denna svacka just nu. Cassandra har ju börjat på dagis. Jag har fått släppa lite av min kontroll. Jag kan inte vara hos henne hela tiden! Och så har jag, mitt i allt detta, börjat en kurs. Men tiderna var i alla fall ganska så bra, jag behöver inte tappa kontakten med dagis helt. Jag kommer kunna lämna en dag i veckan och även hämta nån dag om jag så vill. Vilket jag givetvis vill. Men det är så jobbigt. Jag är trött på att må dåligt. Jag vill må bra nu, men det känns ganska så långt borta denna gången. Jag måste nu tillåta mig att vara ledsen, att sörja ännu mer och skita i allt annat. Hemmet får förfalla lite mer än vanligt kanske. Men lite skit rensar magen, har jag hört.

Men det är surt och segt att inte ha ork till knappt något alls. Räcker med att plocka i diskmaskinen efter middagen så är jag helt slut! Och sen nätterna, ligger och vrider och vänder och halvsover. Och när jag inte kan somna om så kommer alla hemska tankar, och då blir det ännu svårare att somna. Senaste nätterna har jag tagit lite lugnande för de brukar hjälpa mig att slappna av och sova lite bättre. Det gör de även nu. Utan dom hade jag inte sovit alls. Men dels är jag trött för att jag sover dåligt, sover för lite. Sen blir jag trött och seg även dagen efter av tabletterna. Så vissa dagar känner jag mig som en vandrande zombie....

Var på kyrkogården idag. Tänkte gräva upp ljungen och sätta en kruka påskliljor i stället. Och en vas med björkris att sätta fjädrar i. Men det sket sig lite. Marken var så frusen att jag inte ens fick ner spaden en centimeter i marken! Snön var i alla fall borta från Jonathans grav, men gravarna jämte var fortfarande snötäckta. Så jag antar att vi hade "tur" som var av med snön i alla fall. Så det slutade med att jag bara fick slita av ljungen längs marken i stället. Och sen ställde jag den illgula plastkrukan med påskliljor på marken, ovanpå ljungplantorna. Som tur var så fanns en del av hålet kvar där vasen hade stått i höstas, så jag kunde sätta ner den i alla fall. Riset och fjädrarna är på plats. Men egentligen ville jag ju ha lite snitt-påskliljor i vasen också, men de hade med stor säkerhet frusit ihjäl. vi har ju runt 10 minusgrader under nätterna fortfarande. Men jag kommer troligtvis sätta dit några på fredag, så får de överleva så länge de gör. Jonathans stora fina påsktupp står ståtligt på plats framför vasen med riset, och de tre små kycklingarna leker lite titt-ut i krukan med påskliljorna. Det blev fint. Men inte som jag ville ha det egentligen. Och då blir jag ju lite mer ledsen!

I går kväll så la jag in en bild på Jonathan i en föräldragrupp som jag är med i på Facebook. Jag skrev att jag saknade honom så enormt mycket, att jag var extra sentimental i går. Och himmel, vilka underbara människor det finns i denna grupp! Runt 200 kommentarer har bilden fått, alla med fina och stöttande ord. Det känns så skönt att totala främlingar tänker lite extra på mig/oss när man har det extra jobbigt. Samtidigt så känner jag mig lite taskig mot dom, för det är ju flera som blivit jätteledsna när de hört vad vi varit med om....

Och på tal om det. Det var tydligen en pojke som drunknade under helgen i en simhall någonstans i landet. (Har inte så mycket koll egentligen, bara på vissa bitar) Det var en 14-åring som inte kunde simma och som kom ut på det djupa. De fick upp honom inom 30 sekunder, men det hjälpte inte. Hans liv gick inte att rädda. 30 SEKUNDER! Jag vet ju att det är många som ifrågasatt hur Jonathan kunde drunkna så fort. De tror inte på att det faktiskt satt en vuxen där inne HELA tiden, varje sekund. De fattar inte hur fort det kan gå. Och helt ärligt. Vem tror och fattar det? Det gjorde inte vi heller. Med betoning på GJORDE. Nu VET vi. Vi vet att det kan gå ruskigt fort. Och på något helt sinnessjukt sätt så var det "skönt" för mig att höra att det hänt så fort för fler, för då kanske folk kan sluta ifrågasätta. Sluta tvivla. Då kanske de verkligen kan inse och verkligen förstå att det kan gå så otroligt fort! Jag lider så med denna killens familj och vänner. Vi om några förstår ju vad de nu går igenom. Och det är ingen jag önskar ens min värsta fiende!

Och på tal om fiende så kommer jag nu in på vänner....
Det är ganska vemodigt att behöva erkänna att en vän till oss sen ca 20 år tillbaka, nu börjar visa sidor som jag inte kan acceptera! Vi har varit vänner i verkligheten under många år och på senare år var vi vänner på Facebook, men ikväll tog jag bort hen. Näst intill ALLA inlägg som hen gjorde på FB handlade om invandrarpolitik. Negativt, ska jag tillägga. Och hen länkade och hänvisade mycket ofta till olika (framför allt en) rasistisk internetsida. Och samtidigt har människan mage att påstå att hen inte är rasist? Om man inte är rasist, då stöder man heller inte rasistiska sidor genom att gå in på dom och framförallt inte genom att dela deras artiklar och åsikter! Delar man deras rasistiska artiklar, då hjälper man också till att sprida deras rasistiska åsikter. Och sprider du rasistiska åsikter, ja då är du en rasist. Svårt att neka till, förstår inte ens varför man försöker? En av de värsta saker jag vet är människor som har åsikter som de inte vågar stå för! Är man, som i detta fallet, rasist, så var det då. Säg inte att du inte är det samtidigt som du sprider ett rasistiskt budskap! Då blir du bara fjantig och patetisk.... Stå för vad du tycker. Först då kan du vinna folks respekt. Nu menar jag inte att jag accepterar rasistiska åsikter på något vis, men det är en helt annan historia. Jag kan stå ut med det mesta, även om jag inte delar åsikterna, så länge personen bara är ärlig med vad hen tycker och anser! Vara ärlig med sina åsikter. Kan man inte det, ja då kan man helt enkelt hålla käft.....

Så, nu har jag nog klagat nog för i kväll... nu blir det en smörgås och titta lite på tv innan jag ska försöka få lite sömn!

Gosigaste lilla fisgrunkan min!
Idag var jag vid din grav för att plantera påskliljor. Men det gick inte! Marken var så hård att jag inte kunde gräva alls, så jag ställde dom på marken bara. Det blev fint det också! Och så har du fått ett fint ris med de fina fjädrarna jag köpte första påsken efter du lämnat mig. De är ju orange/gul/bruna i färgen. Lite svårt att förklara färgen. Men så fort jag fick se dom så tänkte jag på dig, för det var ju, och är fortfarande, DIN färg. Och så tycker jag att det är en ganska fin och lite diskret färg att ha just på kyrkogården! Förra påsken hade vi samma färg på fjädrarna i riset här hemma, men jag har inte bestämt än hur vi ska göra i år. Kanske blir det samma, kanske blir det olika färger. Ska fixa med det i morgon, tänkte jag! Mamma älskar sin lilla fisgrunka, och jag saknar dig så hjärtat spricker. För alltid och för evigt är du min underbara lilla kille.

måndag 25 mars 2013

Snäckans inskolnin - mammans panik

Börjar bara med ett par rader här..... Jag VET att det heter FÖRSKOLA, och inte dagis. Men jag har lite svårt att tänka om och säga förskola. Så ibland skriver/säger jag dagis. Ibland skriver/säger jag förskola. Jag har pratat med personal på båda mina barns dagis/förskolor och de tar INTE illa upp om vi säger dagis! Bara så att ni vet det och så lixom ;-)

Ja, då är Cassandras inskolning avklarad.
Det gick galant för den lilla damen, hade inte trott annat heller!
Värre var/är det för den stora damen - mig. Men hade inte trott annat här heller!

Vi började inskolningen på torsdagen för snart två veckor sedan. Förskolan är sååå fin! Helt ny avdelning, den öppnade bara en månad innan vi påbörjade inskolningen. Personalen är härlig! Tyvärr är det lite sjukdom som drabbat personalen, så en av de ordinarie (J) har vi ännu inte träffat. Men om allt har gått bra så ska hon börja idag! Och på inskolningens första två dagar var även E sjuk, men hon var där förra veckan och verkar vara en mycket härlig tjej! Den enda av ordinariepersonalen som var där första två dagarna var M och även hon verkar vara en härlig tjej! Det har varit en vikarie där som heter I och jag tycker det är synd att hon inte får vara kvar när ordinarie blir friska! I har ju varit med från start så både barnen och vi föräldrar vet ju vem hon är och med risk för att bli tjatig - även hon är en go tjej! Så vi har nog haft tur och fått bra personal verkar det som! Och lokalerna ska vi ju bara inte snacka om! Sååå otroligt ljusa och fina, massa nya fina leksaker och allt är fräscht. Allt är barnanpassat också. Så fräcka handfat. Rostfria rännor med tre kranar, allt i barnvänlig höjd. Även toalettstolarna är modell små och passar de små så de slipper hantera pottor!

Första dagen var både Lucas och jag med. Vi var där under två timmar och det var två andra barn som skolades in samtidigt. Då var det mest lite information, rundvandring och så lärde vi känna varandra. Barnen gjorde lite som de själva ville! Andra dagen var jag själv där med Cassandra och även då var det två timmar som gällde. Lekte lite med barnen och pratade lite. Sen var det helg och på måndagen gick både jag, Lucas och Kristoffer med dit. Kristoffer var ju mycket nyfiken på lillasysters dagis. Men det är ju inte alla förskolor som tillåter att syskon är med under inskolning. Så därför tänkte vi att vi gick allihop på morgonen och så går Kristoffer och Lucas hem efter en liten stund. Men det var inga problem, han fick gärna vara med! Så de var med fram till lunchen, då gick de hem så att det blev lite lugnare inför måltiden. Kristoffer är ju inte precis den tystaste och lugnaste ungen man kan hitta. Cassandra åt och jag och de andra föräldrarna satt i ett annat rum under tiden. Måltiden gick bra, hon åt fint. Plockar själv med fingrarna. Men sen hon började äta mat lite mer ordentligt har det sällan varit några problem. Sätt mat framför henne och hon äter! Efter maten gick jag hem med henne!

De följande två dagarna så skulle vi lämna lite och det gjorde vi och det gick bra. Två dagar fick hon även prova på att sova där, vilket också gick bra! Så summa summarum..... Inskolningen gick galant för den lilla damen!

Men då kommer vi till hur det har gått för lilla damens mamma.... mig då.
Jag har ju fasat för detta ögonblick. Inte för att jag inte litar på att personalen tar hand om henne på bästa sätt, för det tvekar jag inte alls på! Men JAG måste släppa kontrollen! JAG kommer inta ha kontroll när hon är där! JAG måste överlåta kontrollen av min snäcka på någon annan! Ja Lucas går ju bra, men annars... Nä, det har jag mycket svårt för! Har aldrig haft problem med det tidigare, med de andra barnen. Men läget är ju lite annorlunda nu. Tyvärr. Efter att Jonathan dog så har jag utvecklat visst kontrollbehov. Lite överbeskyddande ibland också kanske, fast jag försöker verkligen att inte vara det! Men det är inte så lätt! Men jag gör så gott jag kan!

Under en av dagarna när Cassandra åt och jag satt i ett annat rum så skulle jag göra ett collage till henne. Ett collage på familjemedlemmarna som skulle sättas upp på väggen. En trygghetsbild för henne helt enkelt. Och då började vi fundera på hur vi skulle göra med Jonathan. Skulle han vara med eller inte? Skulle det bli förvirrande för henne om han var med? Eller skulle det bli mer förvirrande för henne om han INTE var med? Vi beslutade i alla fall att han skulle få vara med. Infogade en fin liten ängel jämte hans ansikte. Han är ju hennes storebror även om de aldrig träffats! Vi skrev till att det var "Jonathan - storebror i himlen". Vi pratar ju så ofta om honom här hemma och bilderna ser hon ju dagligen. Så det kändes mer naturligt att ha honom med! Utöver honom så är där bild på mig (ja, faktiskt), Lucas, Alexander, Kristoffer, katterna Busan och Zingo (hon är ju helt tokig i dessa katter), mormor, morfar och farfar. Lila papper använde jag givetvis!

Idag var första dagen jag skulle åka iväg utan Cassandra en längre stund. Innan har jag ju bara varit ifrån henne under ett par timmar när jag varit och handlat eller liknande. Men idag skulle jag börja en kurs på Lernia som heter Jobbcoach. Och jag hade ingen aning om vilka tider som skulle gälla, hur länge jag skulle vara borta. Himmel, vad dåligt jag mådde på bussen dit! Snacka om panikångest! Mådde illa och skakade. Var så nära till tårar! Men väl där får vi reda på tiderna vi kommer gå och då kändes det genast lättare! Det är inte riktigt heldagar någon dag och en dag jobbar vi hemma! Så det blev nog en bra mjukstart för fjantiga mamman som inte vill lämna sin snäcka!

Och på tal om snäckan, så här ser hon ut nu för tiden!

Cassandra

Cassandra och Kristoffer


Kristoffer har börjat tycka lillasyster är ganska rolig nu för tiden. Innan har han inte brytt sig mycket alls om henne. Men nu gå-tränar han med henne och lekar och busar för fullt! De skrattar så de kiknar båda två och det finns inget underbarare än att höra de två skratta tillsammans! Även tonåringen skiner upp som en sol när han busar med lillasyster och hon skrattar!

Cassandra har för övrigt börjat gå lite smått. Började förra helgen. Vi kunde "lura" henne att ta ett par steg genom att stå bakom och hålla händerna lite, lite för långt framför henne. Då stapplade hon ett par steg. Hon gjorde lite så i veckan som var, men i helgen var det inget kul längre. Men idag så reste hon sig upp från golvet och gick nästan två meter - helt själv! Och ÖVER en tröskel, utan att trilla!

Mammas lilla snäcka börjar bli en stor tjej!


Älskade fisen min!
Snart är det påsk. I morgon eller på onsdag så ska jag sätta lite påskliljor hos dig och ett ris med fjädrar i. När det kommer till påskliljorna så får jag se om jag kan plantera dom eller om jag får ställa dom i en kruka i stället. Det ligger ju fortfarande snö och marken är frusen! Men din stora fina påsk-tupp ska jag ta dit vare sig det är snö eller inte! Påskfint ska det bli även hos dig, min älskling! Det gör lite extra ont i mammas hjärta nu. Din lillasyster har börjat dagis. Du skulle ju börjat din inskolning 4 dagar efter att du flög iväg till himlen som en liten ängel. Hon har även börjat gå lite smått! Och det var ju en av alla miljoner saker vi aldrig hann se dig göra! Det hann du aldrig lära dig. Mamma saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Och jag älskar dig till månen och tillbaka igen. För evigt och för alltid.



söndag 24 mars 2013

Arbetsförmedlingen.... bara älskar dom.....

Framförhållning

Det är ett ord jag inte ens tror AF (Arbetsförmedlingen) kan stava till! Ok, är man arbetslös så ska man ju kunna ta ett jobb i princip på direkten. Men när det kommer till deras egna aktiviteter kan de väl ändå tänka efter och ha lite framförhållning? Nej... det kan de verkligen INTE!

I tisdags fick jag ett brev. Jag skulle infinna mig på AF på torsdag, alltså två dagar senare. Ok. Det skulle bli info om lite olika sysselsättningar man kunde välja på när man är inskriven i JOB:en, vilket jag tyvärr är. Så på torsdagen gick jag till AF. Vi samlades alla i ett litet rum och fick info om att där, där och där och lite där och i det rummet....... fanns de olika aktörerna som arrangerar olika aktiviteter för oss. Det var jobbcoach på Lernia, det var nåt som hette MIA det var Samhall och lite andra saker. Förberedande för folkhögskola (man fick gå med på ett par lektioner och se om man kände sig motiverad?!?!?) Sen börjar en person prata, som för det första talar så tyst så att man knappt hör trots att flera ber henne prata högre. "Jag kan tyvärr inte prata högre än så här" säger hon då. Men då kanske någon av de andra FEM handläggarna kunde ha öppnat truten och pratat i stället? För det är ju ganska bra om vi hör vad som sägs? Eller? Nä, tydligen inte.... Sen säger hon att vi nu fritt får gå omkring och prata med de olika aktörerna och ta reda på vad som känns bäst för oss. Sen ska vi, innan vi går därifrån, fylla i ett papper och numrera 1-3 vilket vi vill göra av dessa saker som fanns på listan! Tack, kan vi inte få gå hem och smälta det i alla fall EN dag så att det kan bli ett GENOMTÄNKT beslut? Nej, tyvärr. Det skulle lämnas in innan man gick därifrån. Jaha.... Så jag gick runt och frågade lite. Sen frågade jag en handläggare om ett par tre olika anordnare som fanns med på listan, men som inte fanns där vad man skulle göra där. "Ja de skulle ju ha varit här, men de har inte kommit. De hittade nog ingen parkeringsplats" säger en av hon på fullaste allvar! Men skojar dom!? Hur seriöst kan ett företag vara om de inte kommer som avtalat för att de inte hittar p-ruta?! Var visst heller inte första gången det hände.... Ja, allt kändes helt ogenomtänkt. Fanns ingen planering alls bakom det hela! Inget var förberett.... Och sånt stör jag mig på något fruktansvärt! Jag tycker ju att även som arbetslös så har man ett värde, och det minsta man kan begära är väl att AF gör ett någorlunda bra jobb mot oss eller?!?! Tydligen inte....

Men, men, men jag var en duktig flicka och fyllde i pappret. Fick veta att jag skulle fylla i det och sen kunda jag ju ta upp det med min handläggare nästa gång jag träffade henne, om jag inte var säker på vilken ordning jag skulle skriva sakerna. Jaja, ok, det lät ju ganska bra ändå. Då kunde jag fortfarande tänka lite, få lite mer info från de som inte var där. Trodde jag. Dumt gjort.

På fredagen, alltså dagen efter jag var där, damp ett brev ner i lådan. Jag ska på måndag infinna mig hos nedanstående anordnare kl 8,30. Och till saken hör då att förskolorna i kommunen hade stängningsdag i fredags. Man kan alltså inte komma i kontakt med sina barns förskolor för att säga att barnen måste gå heltid från och med måndag. Det får man ringa om på måndag, samma dag som man ska börja.... Och jovisst. Förskolorna ska vara beredda att ta emot barnen med så kort varsel. Men det ska väl inte behövas när det kommer till aktiviteter?! Är det jobb så är ju läget ett helt annat. Men här var alltså människor som inte gjort ett smack på flera MÅNADER! Och så hux flux ska allt ske på ett par dagar bara! Varför? Varför inte göra saker på ett mer hållbart och bättre sätt? Vore det så hemskt om man kunde få en lite positiv attityd till AF? Vore det så hemskt om man som arbetslös fick känslan av att AF finns där för att HJÄLPA oss? Inte stjälpa oss? Ja, jag vet inte.... men man skulle ju bli klart mer motiverad med ett bättre bemötande och bättre planering från deras sida! Det finns inga mellanlägen. Antingen går du hemma och gör ingenting, hur länge som helst utan att de ens vill träffa dig. Eller så säger det bara SMACK så ska du ut och aktiveras på två röda! Jag skrevs in på AF igen efter min föräldraledighet för en månad sedan. Jag har fortfarande inte ens varit och träffat min handläggare och pratat enskilt med henne! Jag träffade henne som hastigast i torsdags, det är allt!

Ja, jag är lite lätt irriterad i ena hörnan nu....men det går väl över... eller inte!

Och till råga på allt så har jag TANDVÄRK!

Så JA, det är ruskigt synd om mig just nu =)

onsdag 13 februari 2013

Lite bättre idag

Det blev inget inlägg igår.
Jag orkade inte med det, mådde lita för dåligt.
Men nu känns det som att det börjar ordna upp sig, men än är jag inte ur svackan.

Vi var åter vid graven igår. 5 rosor till och tre ljus, ett ljus för varje år. Sen hem och käka semlor. Tänkte först tårta i och med att det trots allt var en födelsedag. Men semlorna såg så goda ut så vi tog det i stället! Sen var det mest slappa framför tv´n som gällde och ganska tidig sänggång.

Igår skrev jag på min status på FB att Jonathan fyllde tre år, och grattade honom. Det var lite "kul" att se hur olika FB-vänner reagerar, hur de skriver. De flesta skrev lite hjärtan och kramar och så. Sen kom det två som skrev grattis! Dessa två är också såna som förlorat sina barn. Sen var det en annan kompis till mig som också "vågade" skriva grattis, en gammal barndomsvän. Jag är inte på något sätt arg för att inte mina vänner vill/kan säga/skriva grattis till min son på hans födelsedag. Kanske lite besviken? Men inte arg. Det är svårt för alla att veta hur de ska göra, alla gör det som känns bäst för var och en.

Idag har jag varit duktig och ringt flera samtal som jag skjutit upp. Beställt tid för återbesök på gyn efter koniseringen jag gjorde i höstas. Skulle varit på återbesök redan i december.... jaja, bättre sent än aldrig! Sen ringde jag tandläkaren och fick en akuttid i morgon. Har ju haft (och har fortfarande) ont i en framtand. Är rädd att jag ska tappa den! Sen ringde jag optikern och beställde tid för ny synundersökning för Alexander och det blir nästa vecka. Tyckte det passade bra att ta det på sportlovet! Sen var det ett samtal till förskolans rektor och säga vilken förskola vi vill ha till Cassandra. På grund av vissa omständigheter (som jag inte orkar gå in på, men det är inget lustigt allt. Flytta barn efter 6 månader eller inte? Ny? Gammal? Ja lite sånt bara) så har vi haft två olika platser/förskolor att välja mellan. Vi var i förra veckan på studiebesök på båda och har nu bestämt oss. Det blir en helt ny förskoleavdelning! Den startade idag! Så allt är helt nytt och superfint! Och så ytterligare ett samtal, som inte ledde nånstans alls.... Ringde Försäkringskassan för att jag behöver få ett intyg skickat, men efter 30 minuters telefonkö så blev jag bortkopplad.... skitkul... INTE!!

På fredag är planen att jag ska ta med mig min mamma, Kristoffer och Cassandra till simhallen. Undra hur jag tänkte där. Men det börjar bli dags att ta itu med den delen av sorgearbetet nu. Innan det blir permanent. Jag VILL ju verkligen kunna gå och bada med mina barn! Nu får vi dock se hur allt går, om vi kommer iväg. Jag käkar ju lite Panocod nu för min onda tand, men ikväll när den började gå ur kroppen kunde jag konstatera en temperatur på dryga 38 grader. Vilket i mitt fall definitivt betyder feber, jag har ju ganska låg temp i vanliga fall. Vid ca 38,5 grader kan jag i princip bli liggandes! Men jag håller tummar och tår att det inte blir mer av det. Men det vore väl lustigt om vi skulle klara oss undan all skit som går nu och som gått i många veckor nu. Enda som varit är att Alexander under förra helgen hade lite feber och Cassandra var snorig samtidigt. Annars har vi varit ganska så befriade från all skit! Ja förutom lite snoriga och så, men det räknas ju inte!

Nu blir det till att titta lite på Mästerkockarna och sen är det Grey´s! Som jag längtat!
Så nu ska jag få Kristoffer i säng också. Sätta på en balja thé och sen blir det en semla ikväll också! De var ju så billiga igår att vi passade på att köpa två var!

Pussungen min1
Idag har jag nog inte så mycket att säga, sa nog det mesta igår.
Du vet att jag älskar dig.
För alltid och för evigt.
Mitt älskade lilla hjärtegull!

måndag 11 februari 2013

2 år som ängel

Älskade lilla fisgrunkan min!

Idag är det två år sedan du lämnade oss kvar här på jorden.
Två år sedan du flög upp till änglarnas land.
Jag sitter kvar här med trasigt hjärta.
Jag sitter kvar här med tårar som rinner ner för mina kinder.
Varför fick du inte stanna kvar här hos oss?
Jag vet inte hur många gånger jag frågat mig denna fråga.
Jag vet inte heller varför jag fortsätter att ställa denna fråga.
För jag vet ju redan att jag aldrig kommer få ett svar.
Men jag fortsätter ställa denna fråga, livet ut.

Idag var vi och tände ljus hos dig och la rosor på din grav. Fem röda fina rosor. En från mamma. En från pappa. En från Alexander. En från Kristoffer. En från Cassandra. Vi tände också ljus för dig. Ett som vanligt i den stora lyktan. I den lilla lyktan lyser varje kväll och natt ett batteridrivet fint ljus. Sen tände vi två ljus, för din två-årsdag som ängel. Och ytterligare ett stort rött ljus. Bara för att. Bara för att du är du och du är sakna. Och älskad. Hela tiden.

Kristoffer letade upp ett par kottar som han lägger  vid din grav.
 
Det är inte lätt att skriva ner allt jag vill få sagt till dig. Jag sitter här och gråter och mitt hjärta värker. Värre än vanligt. Kristoffer babblar på och härjar runt som vanligt i bakgrunden. I vanliga fall går det ganska bra att skriva i alla fall. Men just idag så har jag lite extra svårt att tänka! Men jag tror du redan vet allt jag vill säga dig. För jag tänker ju på dig hela tiden och jag är helt övertygad om att du har ett öppet bredband rätt in i mammas tankar!

Jag har hittat en fin dikt/låt som stämmer så fint in just idag. Har dock ändrat lite så det står två år istället för ett år.



Någon annan gång, någon annanstans

Det var ett år sen nu
som du fanns här hos oss
Du lämnade allt bakom
när du lämnade oss

Till himlen kom du först in
och här står vi ensamma kvar
och saknaden dröjer sig kvar sen den dan

Alla de tankar som finns här inom mig
alla de minnena
Jag glömmer aldrig, glömmer aldrig dig

Någon annan gång, någon annanstans
ska vi ses igen
Någon annan gång, någon annanstans
ska vi ses igen

Om du var här just nu
om tiden den ej gått så fort
så mycket som vi skulle
vi skulle ha gjort

Fastän livet går vidare
nästan som förut
Jag är ingen tvivlare
för jag vet det tar aldrig,
det tar aldrig slut

Någon annan gång, någon annanstans
ska vi ses igen
Någon annan gång, någon annanstans
ska vi ses igen

För jag vet det tar aldrig,
Det tar aldrig
Det tar aldrig slut…

Någon annan gång, någon annanstans
ska vi ses igen
Någon annan gång, någon annanstans
ska vi ses igen

Vi ska ses igen…


Text & musik: Stefan Almpvist – Peo Tyrén
Artist: B.I.G. (Brothers In God)
Album: “Ingen annan väg”



Ja idag har det inte varit en enkel dag. Och morgondagen lär inte bli enklare. Men på något vis har tiden gått. På något vis har vi tagit oss igenom detta. Men inte genom att vara stark! Jag är inte starkare än någon annan! Men man har inget val. Man kan inte bara lägga sig ner och dö. Hur gärna man än vill många gånger. Men jag har andra barn att ta hand om. Fler barn som behöver mig kvar i livet. Idag fick Alexander vara hemma från skolan. Gick upp på morgonen för att säga till honom att det var dags att gå upp. Då ligger han och gråter i sin säng. Ringde skolan och sa att han var sjuk. Tänker inte skicka ett gråtandes barn till skolan!

Som ni läste högre upp så var vi hela familjen vid graven idag och tände ljus. Ett nytt besök blir det ju i morgon, på hans treårsdag. Lite ovanligt idag att jag skriver till Jonathan först, det brukar jag ju göra i slutet. Men idag kändes det mer rätt att börja med honom, det är ju han allt kretsar till idag. Och i morgon. Vi får väl se om det blir ett nytt inlägg då, eller om jag nöjer mig med dagens inlägg. Jag mår liksom inte så bra. Och ovanpå allt så har jag behövt bege mig till simhallen idag och måste dit även i morgon. Eller måste och måste. Men jag VILLE följa med. Idag var jag med Alexander hos sjukgymnasten då han fortfarande efter flera veckor har ont i en fot han skadade i en cup. Och sjukgymnasten håller till på simhallen. Alexander ska nu vila foten och börja träna på gymet hos sjukgymnasten. Ca 3-4 veckor trodde han det skulle handla om. I morgon "måste" jag åter till badhuset. Kristoffer har simträning. Och jag vill verkligen vara med honom där! Och om jag känner att jag orkar så ska jag faktiskt dit igen på fredag! Då tillsammans med min mamma, Kristoffer och Cassandra. Vi ska se om jag vågar mig på att bada lite med ungarna!

Och på tal om ungarna..... Cassandra hittade just av/på-knappen på TV´n. Skitbra! Bara på tal om något helt annat.... och som påminner om att livet går vidare, saker händer mest hela tiden. Vad vi än tror. Vad vi än vill.

Tänker avsluta dagens inlägg med ytterligare en text. Denna är skriven av Peter LeMarc och jag tycker den stämmer så bra!



Gråt

Vad har du varit med om, vad är det som har hänt
Hela du är stel av rimfrost, ditt ansikte är spänt
Du kan inte bära det inom dej länge till
Du kan inte tysta det hur gärna du än vill
Så låt det falla ner, låt det få ett slut,
låt dej svepas med, låt det forsa ut

Som gråt, gråt, bara gråt
låt det strömma du kan aldrig glömma

Du har försökt fly undan, låst in dej i en borg
Men vem som helst kan se ditt hjärta, ditt bröst är fullt av frusen sorg
Ingen kan leva sitt liv på en öde ö
Pressar du ner allt igen kommer du att dö
Så låt dej sköljas bort du har lidigt nog,
tina upp denna frusna flod

Gråt, gråt, bara gråt,
låt det strömma du kan aldrig glömma, bara gråt

Kom i min famn och låt allting brisera
Du bär på en värld och förmår inte mera
Låt regnet falla, låt vågorna svalla,
gråt alla sår från helt bortglömda år

Bara gråt, bara gråt, gråt
låt det strömma du kan aldrig glömma

Text, musik & artist: Peter LeMarc
Album: Sången dom spelar när filmen är slut, 1991

fredag 1 februari 2013

Födelsedag!

I dag fyller lilla Cassandra 1 år!
Och det är en dag med mycket blandade känslor...
Jag är såååå glad över att det är hennes födelsedag, men samtidigt är jag såååå ledsen över den förra 1-årsdagen vi aldrig fick fira. I stället samlades våra familjer på sjukhuset för att ta farväl av lilla Jonathan.
Igår var nog ännu värre. Klockan 14.25 blev Cassandra exakt så gammal som Jonathan var när han dödförklarades. 1 år minus 1 dygn och 14 minuter.... Och just 14.25 igår så skulle jag gå på utvecklingssamtal med Alexander. Bra planerat. Eller kanske inte. Tur jag har mina lugnande små piller att ta till vid dessa tillfällen!

Återgår till dagen. Lilla snäckan fick av oss två paket idag. En mörk starkt lila MiniKånken som hon ska ha på dagis. Och så fick hon en dragleksak. En fin häst i trä med ett snöre i! Sen fick hon ytterligare ett paket. Ni kommer kanske ihåg den underbart snälla tjej vid namn H som jag skrev om här för ett tag sedan? Hon som skickade ett paket till mig lite efter jul, för att hon visste att vi hade det jobbigt. Hon har skickat ännu ett paket! Denna gången en födelsedagspresent till Cassandra! Kortet läste jag redan häromdagen, när paketet kom. Så fint skrivet, en liten tår rann för min kind! Presenten öppnade Cassandra idag och det var en superfin gose-katt från Bukowski! Härligt att det finns så fina människor, med hjärtat på rätt plats, som har tid och ork över att tänka lite extra på någon annan som har det jobbigt! Trots att snälla fina H också har det jobbigt ibland. Det betyder jättemycket!

Cassandras 1-årspresenter

Mer firande av Cassandra än så blir det inte idag! I morgon (om sjukdomar kan vara så snälla att lämna oss ifred) kommer Cassandras slavar, åh, förlåt, gudföräldrar, och deras två barn hit på eftermiddagen. Då blir det lite mat och lite glass! På söndag kommer mormor & morfar, farfar, morbror med familj och då blir det fika och tårta! Så fullt med lek och bus!

Men det är så jobbigt att inte kunna fokusera på en känsla i taget. Ena sekunden är jag glad och nästa är jag ledsen. Det är ju ännu värre med den biten nu, rena bergochdalbanan för mina känslor! Hade det varit lite tid mellan de olika känslorna så hade jag ju kunnat bearbeta dom lite mer, en i taget. Men som det är nu så skrattar jag och gråter ungefär samtidigt, mest hela tiden.... Nätterna är en ren jävla pina igen! Mardrömmar och otäcka tankar som gör det halvt omöjligt att sova!

I helgen ska vi tända ett ljus på Cassandras tårta. Ett ljus vi aldrig fick tända på Jonathans tårta. I stället tände jag det ljuset på sjukhuset, när vi tog farväl...

Jonathans 1-årsljus

Men i helgen ska jag göra allt jag kan på att fokusera på de fina tankarna, på de glada tankarna. Även om de ledsna och sorgsna tankarna också kommer finnas där. Men jag måste försöka att inte låta de ledsamma få övertaget! För denna helgen är det Cassandra vi ska fira!

Stort grattis till världens finaste lilla tjej, världens finaste dotter, världens finaste lillasyster! Jag älskar dig!

Cassandra, 1 år gammal idag




Älskade lilla fina ängel!
Det har varit ett par riktigt jobbiga dagar nu för mamma, och ett par till återstår. Din lillasyster fyller ett år idag. Och då kan jag ju inte låta bli att tänka på det kalaset vi aldrig fick ha för dig min älskling! Att jag inte fick baka en tårta, ge dig paket och fixa kalas. Ja allt som hör en födelsedag till! Jag var vid din grav idag och tände ljus. Tände ett extra ljus idag, för det kändes som en bra dag att göra det! Ditt ena paket ligger kvar här hemma, oöppnat. Det var fina plastbilar som ser ut som djur, som Alexander skulle ge dig. Kristoffer gav dig en gosehund, och den bäddade vi ner hos dig i kistan så du fick den med dig! Vi skulle gett dig en fin silverask där du skulle lagt dina tänder i när du tappade dom. Men i den asken ligger nu i stället det fina halsband du skulle fått av din morbror med familj. En fin namnbricka där ditt namn och personnummer står skrivet. Likadant som dina bröder har. Nu ska jag gå och tända två ljus för dig här hemma i bokhyllan och försöka att tänka bra tankar! Tänker på dig och på din sista dag, hur roligt du hade det! Hur sur du blev när jag tog på dig pippi-peruken! Hur du skrattade när Kristoffer körde dig i den stora lastbilen på Öppna Förskolan. Hur roligt du hade det i badet med Kristoffer.... Mammas hjärta kommer för alltid vara trasigt. Men jag tror att Cassandra hjälpte till att klistra ihop det lite grann. Men saknaden efter dig kommer alltid finnas. Minnena av dig kommer alltid finnas. Kommer aldrig kunna glömma dig. Kommer aldrig VILJA glömma dig! Du är och förblir en del av mitt hjärta. Mamma älskar dig och mamma saknar dig. För alltid och för evigt.

torsdag 3 januari 2013

Länge sen sist!

Ja, nu var det verkligen länge sedan jag skrev något här!
Men det har varit mycket nu och orken har inte funnits.
Jag lovar dock att INTE skriva om allt som hänt sen sist, hade nog blivit en hel roman i så fall!

Innan jul intalade jag mig själv att jag faktiskt mådde bra! Men det visade sig att jag nog intalat mig det lite för bra, för bra mådde jag verkligen inte! Hade nog försökt förtränga hur jag egentligen mådde, för det var ju JULEN som skulle komma, och på julen måste man ju vara glad! Eller..... Nej, jag insåg ju sen att man inte alls måste vara så jäkla glad bara för att det är jul. Mår man dåligt så gör man, kroppen skiter faktiskt ganska fullständigt i om det är jul eller inte... Men julen den kom och julen den gick. Nyår lika så. Och nu är vi här, ett par dagar in på det nya året. Jag vaknar på nätterna och mår så illa att jag tror jag ska kräkas. Precis som det har varit de andra gångerna när jag inte alls mått bra. Det verkar vara min kropps sätt att säga till, att säga att nu har jag fått nog! Nu vill jag vila! Och jag behöver liksom inte stressa för att det ska bli så här, utan det är rent känslomässig reaktion. Och inte sjutton blir det bättre av att samtidigt "hantera" en blivande 14-åring med vad allt det innebär! Men jag gör så gott jag kan, så gott jag orkar! Men kan jag inte göra, och mer kan ingen begära. Jo, det finns i och för sig en som tycker att vi för länge sedan borde ha glömt och gått vidare.... men det är en helt annan historia som vi INTE tar upp här, av respekt för vissa personer.

Idag blev jag dock lite glad, eller mycket glad! Fick igår en avi från Posten om att jag hade ett paket som var för stort att delas ut att hämta. Så idag hämtade jag det. Det var från en underbart fin mamma som vi kallar H! Vi är med i en grupp på Facebook där där vi kan diskutera allt mellan himmel och jord, dock blir det väl mest barnrelaterade saker då vi alla har barn. Men denna mamma H visste ju att jag inte mått så bra här över julen så hon ville pigga upp mig lite, vilket hon lyckades med! Hon syr helt underbart fina saker, haklappar och dynor till barnstolar bland annat, och jag fick en mycket fin haklapp! Och så fick jag lite fina kläder som hennes dotter vuxit ur (för hon vet ju att jag hade killar sen innan och inte har så mycket flickigt)! Och ett fint kort där hon skrivit lite fina ord som verkligen gjorde mig glad! Bara det att en helt främmande människa tänker på en gör ju så mycket för ens humör! Vi har aldrig ens pratat i telefon, "bara" över FB och PM! Viss främlingar känner jag mig faktiskt mycket närmare än vissa som jag borde känna mig nära..... och det säger ju en hel del både om dessa underbara främlingar, men även om de som borde stå mig nära.... Både på gott och ont med andra ord!

Efter att Jonathan dog så har Kristoffer inte vågat vara själv på sitt rum för att leka knappt alls. Han är alltid i vardagsrummet, eller där vi är (vilket ju oftast är i vardagsrummet). Första tiden kunde inte jag ens gå på toa utan att han följde med, han var livrädd för att bli lämnad ensam. Så nu i julas fick han en egen tv till sitt rum och en bluray-spelare. Tanken var att han på så vis kanske kan vara lite mer på sitt rum. Är det bara lite så blir vi så glada för det skulle ju underlätta nu med lillasyster om Kristoffers lego (som ex) åker in på hans rum. Det med tv på rummet visade sig vara en bra idé. Kanske för bra? Nu ser vi honom knappt alls i stället! Men han tittar INTE på tv hela tiden! Nu kan han plötsligt sitta och leka på sitt rum - med dörren stängd - jättelänge! Han behöver inte ens ha dörren stängd om han inte vill för vi har satt en grind i hans dörr så att han kan ha öppet utan att lillasyster kryper in! Storebror blev lite avundsjuk bara för nu har ju lillebror större tv än han själv har....!

Som sagt, nu är jul och nyår över. Man kan tänka sig att det skulle lätta lite nu. Men nej, det är ju inte så. Nu kommer ju alla födelsedagar. Alexanders. Min. Cassandras. Och Jonathans. Och Jonathans dödsdag. Årsdag nummer två och födelsedag nummer tre. Dagarna efter varandra... först dödsdagen och sen födelsedagen.... Hur ska jag orka gå igenom det en gång till!? Och lilla Cassandra. Hon kommer absolut verkligen med största säkerhet INTE få bada kvällen innan sin ettårsdag... Undra varför...

Jo en rolig sak har ju faktiskt hänt sen sist jag skrev något här! Den 12-12-12 förlovade jag och Lucas oss! Vi tyckte det var ett passande datum då siffran 12 betyder så mycket för oss! Alla tre killarna är födda den 12:e olika månader. Cassandra är född år 12 och den 1/2 som på sitt vis blir som en tolva. Och jag är döpt den 12:e maj! Så då slog vi till och förlovade oss!

Älskade ungen min!
Saknaden river så det gör ont, hela tiden! Jag saknar dig så jag tror jag ska gå sönder! Vi går fortfarande till din grav minst en gång i veckan och tänder ljus för dig! Men jag har tagit mig så långt att jag inte längre måste gå just på fredagen. Men helst vill jag fortfarande gå på fredagarna. Jag har faktiskt köpt ett batteridrivet gravljus till den mindre lyktan! JA, jag vet. Mamma tycker ju egentligen inte om dom! Men jag kände att jag vill testa och se hur det känns. För om vi har det ljuset, så gör det inte lika ont i mammas hjärta om jag inte kan ta mig till dig och tända ett ljus, då vet jag att det alltid brinner ett ljus för dig i alla fall! Nu har jag inte sett det tänt, för det var ljust när vi satte dit det och det tänds automatiskt när det blir mörkare. Men jag tänkte stanna där i morgon på kvällen (vi ska till mormor och morfar på middag) på hemväg och titta hur det ser ut. Och givetvis tända ett stort ljus i den stora lyktan! Ljusen brinner ofta här hemma för dig, min älskade ängel. Mamma saknar dig. Mamma älskar dig. För alltid. För evigt.


Dina fina tomtar är på plats!
Julfint har du fått det!
 
Alla lyktor och ljus lyser så fint för dig!

Så här ser din busiga lillasyster ut nu!