Idag när jag skulle lämna Kristoffer på dagis blev jag lite ledsen. När vi var nästan framme kommer en ur personalen från "lilla" avdelningen ut med ett par barn för att gå till lekplatsen. Med sig hade hon en syskonvagn med ett barn i. Med andra ord var det en plats som var tom. Ja, det var ju där Jonathan skulle suttit. Han skulle ju börjat sin inskolning på dagis fyra dagar efter att han dog. Så då blev det ett par tårar. Men ta det lugnt, det blir fler under dagen...
Vi åker in till stan för att fixa lite saker. Till Clas Ohlsson´s för att köpa fotoalbum och ny hålslagare. Den gamla har ju som bekant gått sönder. Kanske inte helt oväntat egentligen, det var min farmors gamla hålslag så den var ungefär sen stenåldern. Men om den hållt så länge så tyckte jag kanske att den kunde hållt ett par veckor till? Det var väldigt dålig stil av den att gå sönder just nu! Men givetvis, helt självklart, var de slut....Så jag fick gå till bokhandeln istället och där hade de. Det blev en röd fin en. Nästa anhalt blev banken. Vi har fått en utbetalning från ett av försäkringsbolagen för Jonathan. Där uppstod nästa motgång. Mitt leg hade gått ut. Det var för gammalt. Nä, inte det också, ska det aldrig ta slut sa jag och satte igång och lipa igen...Hon tyckte nog att det var lika bra att snabbt säga att det var OK det gick bra ända. Annars kanske jag aldrig slutat...Nästa problem dock. Egentligen ska det upprättas ett särskilt konto för dödsbo. Jaha. Min dumma hjärna trodde att vi kunde få pengarna insatta på mitt konto i och med att vi båda två var med. Men så lätt skulle det tydligen inte gå! Men hon skulle ringa till deras juridiska avdelning och kolla läget. Telefonkö! Fast på sätt och vis kändes det lite skönt att även de som arbetar på ställen som har telefonkö själva hamnar i en. Självklart inte den typen av kö som vare sig sa nummer eller beräknad tid! Så vi gick därifrån under tiden och fixade fler ärenden. En vit skjorta till Lucas, bland annat.
Tillbaka till banken igen. Jo, då. Det gick att sätta in pengarna på mitt konto i och med att det var ett litet barn. Så nästa utbetalning vi får så ska vi ringa denna hjälpsamma trevliga dam på banken så fixar det sig lite lättare. Hon är ju nu insatt i situationen. Mitt leg däremot kan de inte hjälpa mig med. Nu är det nya regler. Har inte leget gått ut kan de göra nytt. Men har det gått ut, som då i mitt fall, måste man vända sig till Skatteförvaltningen för att göra ett nytt. Räcker inte att gå in på valfri bank med personbevis i ena handen och ett foto i den andra längre. Nä, nu har de tydligen kommit på att det varit lite för lätt att fixa falsk legitimation. Tänk, det har jag tyckt i väldigt många år...Men sen är det ju självklart att reglerna har ändrats just nu! Men det verkar ju faktiskt bara vara bank-människor som kollar bäst-före-datumet på ett leg. Det gick visst ut i oktober, men det har jag använt många gånger sen dess... Så jag får hoppas att affärerna fortsätter att sköta denna uppgift extremt dåligt, för jag har definitivt inte lust att ta kort till leg och fixa med det nu! Har ett och annat att tänka på i alla fall om man säger så!
Har också hunnit med ett besök i varenda väskaffär i stan. Har ingen bra handväska till begravningen. Äger inte en svart handväska...helt otroligt, trodde jag var standard hos alla tjejer... Givetvis blev det en väska jag hittade i första affären...Kunde jag ha listat ut med röven och köpt den direkt istället för att rusa runt som en skållad råtta i de andra affärerna också. Jo, vi hade ganska bråttom idag. Prästen skulle komma kl 13 och vi ville gärna hinna äta nåt innan. Så det blev en turbotur in på Subway för att inhandla varsin "macka" att trycka i oss när vi kom hem. Men vi hade 5 minuter tillgodo så varför hade vi stressat?!
Alexander hade redan kommit hem från skolan när vi kom hem. Han gick hem direkt efter lunchen för prästen ville att han skulle vara med på samtalet han också. Och det är bra att han också får känna sig lite delaktig! Prästen bad oss berätta lite var om Jonathan, lite om hur han var och hans personlighet. Sen kollade vi på psalmer och har nog enats om dom. Vi behöver ju inte ha en helt klar lista med ordningen för vi ska inte ha något "programblad" upptryckt. Jag tror inte riktigt att det är någon som bryr sig särskilt mycket att sitta och titta i det för att se vad som kommer näst i programmet... Men han gick igenom själva rutinerna kring det hela, vilken ordning bön och så vidare kommer. Jag skrev ner det i mitt block, men som prästen sa att detta är inget ni behöver ha koll på alls. Detta överlåter ni till mig så håller jag ihop allt åt er. Ni ska bara tänka på er själva under begravningen. Låter bra, men vi har ju redan konstaterat att jag tydligen är lite av ett kontrollfreak, så helt kommer jag ju inte kunna släppa det!
Alexander berättade också idag att ett par av hans klasskompisar pratat om att de kanske ska komma på begravningen. Det skulle vara "roligt" om de kunde göra det! Skulle betyda väldigt mycket för honom om någon var där för just hans skull, inte "bara" för vår. Men det är ju inte så lätt att genomföra alltid. Själv skulle jag aldrig låta Alexander gå själv på en begravning om jag inte kunde följa med för det är ju en ganska jobbig upplevelse.. Och det är ju faktiskt så att alla inte kan ta ledigt från sina jobb hur som helst! Och det har vi all förståelse för! Men det vore som sagt väldigt "roligt" för Alexanders skull! Skriver ordet rolig med "-tecken, för det är ju liksom inte roligt i ordets rätta bemärkelse.
Efter att prästen varit här så åkte vi och hämtade ut våra luckor till överskåpen som kommit till posten, eller till Konsum rättare sagt. Det gick faktiskt över förväntan att få dem på plats. Behövde inte plocka ur nåt alls ur skåpen! Och det gick ganska bra att justera dem också! Så började vi ta av skyddsplasten...ja, givetvis! En lucka hade en stor ful repa! Väl synlig! Vi har ju redan flera gånger konstaterat att inget får gå smidigt, allt ska jävlas! Blev till att ringa IKEA´s kundtjänst. Trevlig dam i andra änden efter INGEN telefonkö alls! Det ni! Hon skickar en ny lucka så kan vi bara lämna in den andra på IKEA-varuhuset nån gång när vi har vägarna förbi. Något som gick smidigt i alla fall!
Kvällen spenderade jag till stor del, en timme och fyrtio minuter för att vara exakt, i telefonen med min gamla barndomsvän/granne. Nä, inte hon som varit så gullit att hon kommit med mat och fotografier. Hennes storasyster var det faktiskt! Fast hon är gullig hon också! Hon ringde mig och det var så skönt att prata med henne. Blir väldigt sällan nu för tiden, hon har bytt kust. Hon berättade att hon kommer till begravningen och då blev jag glad. Kom ett par tårar, fast glada tårar! Grät lite tidigare ikväll dock. Satt åter igen och gick igenom massa fotografier. Visste inte att det skulle göra så ont idag också, jag har ju tittat på dem så många gånger i helgen! Men det gjorde lika ont idag. Jag försökte hitta ett kort med hela familjen samlad som jag tänkte rama in och lägga ner hos Jonathan i morgon. Men det enda jag hittade med oss alla samlade var från hans dop och då var det så många andra med också att det blev så pluttrigt och rörigt. Hittade däremot ett jättegulligt med mina tre goa killar busandes och skrattandes! Det fick det bli i stället, så nu sitter det i en vit fin ram. Men jag är däremot väldigt ledsen att vi inte har ett fint familjekort. Det är ju liksom lite för sent för det nu...Undra om man någonsin slutar att tänka och säga att det kan vi göra sen...för det är inte alls säkert att man kan göra allt sen! Undra när man verkligen ska lära sig att det kan vara för sent om vi inte gör sakerna direkt!? Troligtvis aldrig...
Nu ska jag strax gå och lägga mig och samla alla krafter jag kan inför morgondagen. Det blir en tung dag. Väldigt tung. Väldigt jobbig. Väldigt smärtsam. Jag ska lägga över min älskade unge i sin lilla kista i morgon. Jag ska för allra sista gången se min älskade Jonathan. Jag ska för allra sista gången få bädda ner min älskade fina Jonathan. Åh, vad jag ska bädda fint! Massor av söta gosedjur. Och filten. Och fotografiet på de tre busande syskonen Nilsson! Och inte att förglömma, ett par av hans nappar måste ju också läggas ned. Men herregud, jag vet inte hur jag ska klara det! Men jag vet bara att jag måste. Detta är definitivt en sak jag inte kan överlåta åt någon annan, det måste jag göra själv, hur hemskt det än kommer att kännas. Och hur dåligt jag än kommer att må. Lucas är snäll och kör dit mig, men tycker själv att det är för jobbigt så han kommer inte att vara med. Och det är helt ok för min del. Vi sörjer olika och det vet vi. Och det måste vi acceptera, vilket vi också gör! Däremot kommer min underbara mamma att vara där med mig. Jag vet inte om hon kommer att vara med hela tiden, men jag vet att hon kommer att finnas där hela tiden om än i bakgrunden. Det är helt upp till henne, men jag tror nog att hon kommer vara med. Och sen kommer hon att köra mig hem. Tycker inte riktigt att det är läge att ta bussen hem i morgon från bårhuset. På ett sätt längtar jag till i morgon. Jag kommer ju att få se min älskade lille kille igen. Och samtidigt fasar jag för morgondagen. Det är ju SISTA gången jag får se min älskade lille kille...
Åh, herre gud vad jag älskar dig och saknar dig min fina söta Jonathan.
För alltid.
För evigt.
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Går inte riktigt som jag vill...
Idag har jag suttit hela kvällen med att försöka ladda upp fotografierna för framkallning! Och det går inget vidare...Ok, även jag fattar att det tar ett tag att ladda upp 421 bilder. Och dum i huvet som jag är så laddar jag upp alla på en gång istället för att dela upp och lägga upp i omgångar... Men skiten avbryts hela tiden! Det längsta jag kom var tills det "bara" var 83 bilder kvar... Då blir man ju riktigt glad, med tanke på att det tog över 2,5 timmar att komma så långt!!! Arg är bara förnamnen just nu! Vi har ett erbjudande om 100 kopior gratis på Fujifilm. Passar bra nu tänkte vi. Men skit i det då! Så vi tänkte lägga korten på ett USB-minne och ta det i en affär istället. Men när jag sitter och kollar runt lite på nätet vad de olika butikerna tar så är de klart dyrare. De ligger minst 15 öre dyrare och uppåt. Visst, det låter inte mycket med 15 öre. Men är det så många bilder som vi har så blir det ändå lite pengar, cirkus 63 kronor...och så får man lägga till de 100 gratiskopiorna. Ytterligare 75 kronor. Då blir det ändå en slant. Och vi har en hel del tråkiga utgifter ändå nu, så då vore det ju skönt att kunna spara in lite nånstans i alla fall! Och så kom jag på att man ändå får stå själv i affären vid nån apparat och ladda upp korten där. Tänk om det tar lika jävla lång tid som hemifrån?!?! Den tiden finns inte! Är man hemma kan man ju i alla fall göra något annat samtidigt! Men vi får se. Jag tänkte köra igång en gång till när vi inte ska internetta något mer för kvällen och låta det gå över natten. Är det klart i morgon så är det, annars får vi fatta beslut om fortsättningen då!
Dagen började dock klart bättre än vad den verkar sluta! Sovmorgon. Kristoffer vaknade visserligen ganska tidigt, men lade sig och sov ett tag till hos oss. Sen gick jag upp och satte på barnprogrammen till honom och gick och la mig igen. Klockan 10 vaknade jag och gick upp! Skönt! Men då var det dags att kliva upp, jag skulle bli hämtad kl 11 för en ny tur till Modehuset och ny koftjakt. Jag hade gett upp hoppet och tyckte eventuellt att det blev lite knöligt i armarna, men jag har ångrat mig. Tror det finns ganska stor risk att jag kommer frysa rejält på begravningen utan kofta. Givetvis lite beroende på väder, men hellre på den säkra sidan. Det slutade i alla fall med att jag hittade två olika koftor. Köpte hem båda för att prova i lugn och ro och har nu bestämt mig för vilken jag ska ha. Sen återstår att se om jag lämnar tillbaka den andra eller behåller den också... Men jag kom på nu ikväll att jag måste inhandla en svart handväska! Jag äger ingen! Bara en som är lite för stor och med knallrosa detaljer! Inte riktigt vad jag tänkt mig! Men jag måste ha en väska i alla fall till begravningen. Jag har insett att jag inte kommer att kunna ha på mig mina glasögon, så jag behöver nånstans att lägga ner dom. Och så givetvis pappersnäsdukar i massor. Det kommer att gå åt... Kan vara bra att få rum med något som Kristoffer kan sitta och pula lite med ifall han blir uttråkad. Så imorgon blir det att kolla väska!
Lucas bad mig att gå in på Dressman och köpa honom en vit skjorta när jag ändå var där. Så jag gick in i affären och fram till väggen där alla deras vita skjortor hängde. Och sen bara glodde jag. Jaha. Inte fick det gå så lätt inte! Det fann flera olika nyanser av vitt. Vitt som gick åt det blåa hållet och åt det beiga hållet. Olika vävningar av tyget. Diskret randning i vävningen och helt släta... Jag ringde upp honom och sa att det här får du fixa själv. Du får ta med dig den vits slipsen och kolla, så det står också på morgondagens att-göra-lista! Men jag fick tag på en vit pikétröja till Alexander! Kommer inte ihåg om jag skrev igår (och är alldeles för lat för att kolla efter) om att Alexander inte längre ville ha svart skjorta och vit slips som han tidigare ville ha. Vi upplös honom om att han var tvungen att stoppa ner skjortan i byxorna och då ville han inte! Men med en vit krage under den svarta tröjan så får han ändå fram den vita detaljen som slipsen gett. Jag tror det blir bra. Mitt sällskap för dagen var åter igen "lektanten".
Nu tänker jag dock klargöra vem denna "lektant" är för er som inte vet. Tror inte det gör något, eller hur Anna? Denna "lektant" heter Anna och vi har känt varandra sen gymnasiet. Vi kom dock ifrån varandra strax efter vi slutat skolan. Men en sommardag 1999 stötte vi på varandra igen på cykelvägen. Jag hade varit med Alexander på BVC och Anna hade varit på Systembolaget. Sen dess är hon ett stående inslag i vår familj och har spenderat mycket tid med oss och våra barn. Stämpeln "lektant" vet vi nog inte riktigt vem som kom på, men det är ju det hon så många gånger har varit! Så det är passande. Men det känns så dumt att sitta här och skriva "lektant" hela tiden, ni kanske tror att det är nån gammal käring! Så nu vet ni det!
Efter Modehuset blev det en snabbis på IKEA. Behövde köpa den större lådan jag ska ha Jonathans minnessaker i. Glömde det sist jag var där. Sedan blev det en snabbtur på Citygross för att inhandla lite snabblagad lunch. Färdiggrillad kyckling och potatissallad, mycket snabbare går inte att få. Men gott är det! Jag hade som vanligt inte ätit något innan vi åkte, så när vi kom hem ca kl 14 var jag rejält hungrig. Jag kan inte längre äta något om jag ska iväg, för jag får så fruktansvärt ont i min mage. Då är det bättre att vara hungrig och äta när jag kommer hem och kan gå på min egen toalett efteråt! För ont får jag när jag än äter och vad jag än äter. Så har jag haft det i många år, lättirriterad tarm eller liknande heter det visst. Men nu har det blivit sju resor värre och det är ju inte så konstigt! Anna följde med hem en sväng. Svängen visade sig dock bli ett antal timmar. Timmar av lek med Kristoffer bland annat! Hon hade ju köpt ett låtande gosedjur igår som han blev helt tokrädd för. Så det bytte jag idag till en massa träklossar. Han älskar att bygga hus, rymdraketer, människor och jag vet inte vad! Bra tålamod har han också, kan sitta långa stunder med det sen ropar ha att vi ska komma och titta! Duktiga killen! Vi pratade i morse om vad han ville ha istället för dinosaurien och kom då fram till fler klossar. Jag hann faktiskt både öppna dörren och i alla fall få en fot innanför innan han kom farande och frågade om jag köpit klossar till honom! Jag vet att det inte heter köpigt, men det vet inte Kristoffer!
Sen efter att Anna åkt hem har jag suttit och försökt ladda upp korten. Tittade på Solsidan givetvis! Och så har jag färgat håret. Lite neutralare denna gången. Mörkare brun-rött istället för det orange-röda jag haft sista tiden. Känns mer passande både till begravningen och min sinnesstämning. Läste min gamla grannes blogg och såg att hon håller på att kolla vilka som ska gå på begravningen, för hon tänker fixa så att de som vill kan träffas efteråt för en liten fika och prata lite. Vi har ju ingen "mottagning" efteråt, blir bara närmaste familjen. Mina föräldrar, min bror med familj, Lucas pappa och Lucas bror med familj. Känner inte för något större. Men denna fina vän kände att det kunde vara skönt för "resterande" att inte bara behöva åka direkt hem till sitt utan att de kan träffas lite. Underbar idé! Jag har fått reda på ett par som kommer, annars har jag ingen koll alls. Det är två som kommer åka från "fel" sida av landet till vår sida. Den ena vet jag åker över dagen "bara" för vår skull. Den andra vet jag inte riktigt, men jag skulle nog tro att hon passar på att träffa sin familj också som bor här. Jag hade trott att det inte skulle spela så stor roll vilka som kommer på begravningen, jag skulle ändå inte ha ork/tid/lust att se efter...ja, eller nåt sånt i alla fall. Vet att det låter elakt, men det kändes så tidigare. Jag kommer ju ha fullt upp med mig själv och barnen för att tänka på vilka andra som är där! Men oj så fel jag hade! Jag har börjat gråta när jag fått reda på vilka som kommer, gråtit för att jag blivit glad över att de bryr sig så mycket! Så jag har omvärderat och kan nu konstatera att det betyder VÄLDIGT mycket att det kommer vänner till mig på begravningen! Men man vet ju inte alls vilka som kommer! Många tycker att det är så jobbigt att de inte klarar av det och en del vill inte tränga sig på...Vi hade ju inte skrivit ut när begravningen var om vi inte velat att folk skulle "tränga sig på". Men i sorg tänker man olika. Det är som min vän sagt, hur jobbigt det än må vara så är det bara en timme av mitt liv. För dom, alltså oss, är det resten av våra liv...Sant. Fast jag vet också att för henne är det mycket mer än bara en timme. Mycket mer, för hon är en så fin vän så hon fixar med en massa som hon egentligen inte behöver göra. Men jag uppskattar det något enormt!
Kvällen har dock bjudit på väldigt mycket jobbiga tankar. Jag har ju inte kunnat använda datorn pga kortuppladdningen! De gånger jag försökte sket det sig direkt! och tv:n hade som vanligt inte mycket att bjuda på. Har suttit och klippt av alla lappar från gosedjuren som ska användas vid begravningen och även de som jag ska lägga ner till Jonathan i hans lilla kista. Men åter till tankarna. De har kommit i rasande takt. En himla massa "tänk om vi inte hade gjort så utan så istället..." Ja, är man inte tokig innan så blir man det av alla dessa tankar. Det går inte att ändra på det som hänt i alla fall, men det fattar inte tankarna. Men det är sånt jag anser att kuratorer finns till för, så det kommer jag ta upp med henne på tisdag. Alla dessa tänk-om-tankar... Satt och tittade på den digitala fotoramen. Den står så att jag ser den när jag sitter i soffan. Ibland tittar jag mer på den än på tv:n. Ikväll kändes det som om jag bara ville stänga av den för att det gjorde så ont att se alla fina kort på min underbara Jonathan. Ja, det är givetvis kort på mina andra två underbara killar där också. Men sen kom jag på att jag skulle nog inte överleva om jag INTE fick titta på korten. Blir lite lätt tokig av allt detta kan jag säga. Ena sekunden vill jag inte se några saker alls för att jag tror att det ska kännas lättare. Nästa sekund blir jag tokförbannad på mig själv för att jag tänkt dessa tankar, för det är ju så självklart att jag vill titta på hans kort och leksaker. Plockade ner ett par saker till i minneslådan idag. Den är orange och fin. Precis som hans pärm. Jag vet att jag tidigare skrivit att jag har färgkoder till barnen när det gäller olika saker. Jonathans färg var egentligen brun, som doprosetten, men det är inte alla saker man hittar i brunt! Pärmen var en sån sak, så den blev orange. Därför har han både brunt och orange som "sin" färg! Jag måste dock ner till förrådet och ta fram kartongen med 50/56-kläderna. Där i ligger nämligen ett par klädesplagg jag vill lägga ner i den orangea fina lådan!
Nähä, nu blir det sängen! I morgon måste men upp tidigt igen, Alexander ska ju till skolan! Och kl 10 ska vi lämna Kristoffer på dagis och sen blir det en tur in till stan för att fixa ovanstående nämnda saker. Kl 13 kommer prästen för vidare planering av begravningen, så det blir en tung dag. Ännu tyngre blir det på tisdag. Då ska jag lägga över min älskade lilla unge i hans lilla vita kista....Så nu behöver jag all vila jag kan få, så God Natt! (orkar inte med att kontrolläsa ikväll, så stavfelen bjuder jag på idag min vän!)
Dagen började dock klart bättre än vad den verkar sluta! Sovmorgon. Kristoffer vaknade visserligen ganska tidigt, men lade sig och sov ett tag till hos oss. Sen gick jag upp och satte på barnprogrammen till honom och gick och la mig igen. Klockan 10 vaknade jag och gick upp! Skönt! Men då var det dags att kliva upp, jag skulle bli hämtad kl 11 för en ny tur till Modehuset och ny koftjakt. Jag hade gett upp hoppet och tyckte eventuellt att det blev lite knöligt i armarna, men jag har ångrat mig. Tror det finns ganska stor risk att jag kommer frysa rejält på begravningen utan kofta. Givetvis lite beroende på väder, men hellre på den säkra sidan. Det slutade i alla fall med att jag hittade två olika koftor. Köpte hem båda för att prova i lugn och ro och har nu bestämt mig för vilken jag ska ha. Sen återstår att se om jag lämnar tillbaka den andra eller behåller den också... Men jag kom på nu ikväll att jag måste inhandla en svart handväska! Jag äger ingen! Bara en som är lite för stor och med knallrosa detaljer! Inte riktigt vad jag tänkt mig! Men jag måste ha en väska i alla fall till begravningen. Jag har insett att jag inte kommer att kunna ha på mig mina glasögon, så jag behöver nånstans att lägga ner dom. Och så givetvis pappersnäsdukar i massor. Det kommer att gå åt... Kan vara bra att få rum med något som Kristoffer kan sitta och pula lite med ifall han blir uttråkad. Så imorgon blir det att kolla väska!
Lucas bad mig att gå in på Dressman och köpa honom en vit skjorta när jag ändå var där. Så jag gick in i affären och fram till väggen där alla deras vita skjortor hängde. Och sen bara glodde jag. Jaha. Inte fick det gå så lätt inte! Det fann flera olika nyanser av vitt. Vitt som gick åt det blåa hållet och åt det beiga hållet. Olika vävningar av tyget. Diskret randning i vävningen och helt släta... Jag ringde upp honom och sa att det här får du fixa själv. Du får ta med dig den vits slipsen och kolla, så det står också på morgondagens att-göra-lista! Men jag fick tag på en vit pikétröja till Alexander! Kommer inte ihåg om jag skrev igår (och är alldeles för lat för att kolla efter) om att Alexander inte längre ville ha svart skjorta och vit slips som han tidigare ville ha. Vi upplös honom om att han var tvungen att stoppa ner skjortan i byxorna och då ville han inte! Men med en vit krage under den svarta tröjan så får han ändå fram den vita detaljen som slipsen gett. Jag tror det blir bra. Mitt sällskap för dagen var åter igen "lektanten".
Nu tänker jag dock klargöra vem denna "lektant" är för er som inte vet. Tror inte det gör något, eller hur Anna? Denna "lektant" heter Anna och vi har känt varandra sen gymnasiet. Vi kom dock ifrån varandra strax efter vi slutat skolan. Men en sommardag 1999 stötte vi på varandra igen på cykelvägen. Jag hade varit med Alexander på BVC och Anna hade varit på Systembolaget. Sen dess är hon ett stående inslag i vår familj och har spenderat mycket tid med oss och våra barn. Stämpeln "lektant" vet vi nog inte riktigt vem som kom på, men det är ju det hon så många gånger har varit! Så det är passande. Men det känns så dumt att sitta här och skriva "lektant" hela tiden, ni kanske tror att det är nån gammal käring! Så nu vet ni det!
Efter Modehuset blev det en snabbis på IKEA. Behövde köpa den större lådan jag ska ha Jonathans minnessaker i. Glömde det sist jag var där. Sedan blev det en snabbtur på Citygross för att inhandla lite snabblagad lunch. Färdiggrillad kyckling och potatissallad, mycket snabbare går inte att få. Men gott är det! Jag hade som vanligt inte ätit något innan vi åkte, så när vi kom hem ca kl 14 var jag rejält hungrig. Jag kan inte längre äta något om jag ska iväg, för jag får så fruktansvärt ont i min mage. Då är det bättre att vara hungrig och äta när jag kommer hem och kan gå på min egen toalett efteråt! För ont får jag när jag än äter och vad jag än äter. Så har jag haft det i många år, lättirriterad tarm eller liknande heter det visst. Men nu har det blivit sju resor värre och det är ju inte så konstigt! Anna följde med hem en sväng. Svängen visade sig dock bli ett antal timmar. Timmar av lek med Kristoffer bland annat! Hon hade ju köpt ett låtande gosedjur igår som han blev helt tokrädd för. Så det bytte jag idag till en massa träklossar. Han älskar att bygga hus, rymdraketer, människor och jag vet inte vad! Bra tålamod har han också, kan sitta långa stunder med det sen ropar ha att vi ska komma och titta! Duktiga killen! Vi pratade i morse om vad han ville ha istället för dinosaurien och kom då fram till fler klossar. Jag hann faktiskt både öppna dörren och i alla fall få en fot innanför innan han kom farande och frågade om jag köpit klossar till honom! Jag vet att det inte heter köpigt, men det vet inte Kristoffer!
Sen efter att Anna åkt hem har jag suttit och försökt ladda upp korten. Tittade på Solsidan givetvis! Och så har jag färgat håret. Lite neutralare denna gången. Mörkare brun-rött istället för det orange-röda jag haft sista tiden. Känns mer passande både till begravningen och min sinnesstämning. Läste min gamla grannes blogg och såg att hon håller på att kolla vilka som ska gå på begravningen, för hon tänker fixa så att de som vill kan träffas efteråt för en liten fika och prata lite. Vi har ju ingen "mottagning" efteråt, blir bara närmaste familjen. Mina föräldrar, min bror med familj, Lucas pappa och Lucas bror med familj. Känner inte för något större. Men denna fina vän kände att det kunde vara skönt för "resterande" att inte bara behöva åka direkt hem till sitt utan att de kan träffas lite. Underbar idé! Jag har fått reda på ett par som kommer, annars har jag ingen koll alls. Det är två som kommer åka från "fel" sida av landet till vår sida. Den ena vet jag åker över dagen "bara" för vår skull. Den andra vet jag inte riktigt, men jag skulle nog tro att hon passar på att träffa sin familj också som bor här. Jag hade trott att det inte skulle spela så stor roll vilka som kommer på begravningen, jag skulle ändå inte ha ork/tid/lust att se efter...ja, eller nåt sånt i alla fall. Vet att det låter elakt, men det kändes så tidigare. Jag kommer ju ha fullt upp med mig själv och barnen för att tänka på vilka andra som är där! Men oj så fel jag hade! Jag har börjat gråta när jag fått reda på vilka som kommer, gråtit för att jag blivit glad över att de bryr sig så mycket! Så jag har omvärderat och kan nu konstatera att det betyder VÄLDIGT mycket att det kommer vänner till mig på begravningen! Men man vet ju inte alls vilka som kommer! Många tycker att det är så jobbigt att de inte klarar av det och en del vill inte tränga sig på...Vi hade ju inte skrivit ut när begravningen var om vi inte velat att folk skulle "tränga sig på". Men i sorg tänker man olika. Det är som min vän sagt, hur jobbigt det än må vara så är det bara en timme av mitt liv. För dom, alltså oss, är det resten av våra liv...Sant. Fast jag vet också att för henne är det mycket mer än bara en timme. Mycket mer, för hon är en så fin vän så hon fixar med en massa som hon egentligen inte behöver göra. Men jag uppskattar det något enormt!
Kvällen har dock bjudit på väldigt mycket jobbiga tankar. Jag har ju inte kunnat använda datorn pga kortuppladdningen! De gånger jag försökte sket det sig direkt! och tv:n hade som vanligt inte mycket att bjuda på. Har suttit och klippt av alla lappar från gosedjuren som ska användas vid begravningen och även de som jag ska lägga ner till Jonathan i hans lilla kista. Men åter till tankarna. De har kommit i rasande takt. En himla massa "tänk om vi inte hade gjort så utan så istället..." Ja, är man inte tokig innan så blir man det av alla dessa tankar. Det går inte att ändra på det som hänt i alla fall, men det fattar inte tankarna. Men det är sånt jag anser att kuratorer finns till för, så det kommer jag ta upp med henne på tisdag. Alla dessa tänk-om-tankar... Satt och tittade på den digitala fotoramen. Den står så att jag ser den när jag sitter i soffan. Ibland tittar jag mer på den än på tv:n. Ikväll kändes det som om jag bara ville stänga av den för att det gjorde så ont att se alla fina kort på min underbara Jonathan. Ja, det är givetvis kort på mina andra två underbara killar där också. Men sen kom jag på att jag skulle nog inte överleva om jag INTE fick titta på korten. Blir lite lätt tokig av allt detta kan jag säga. Ena sekunden vill jag inte se några saker alls för att jag tror att det ska kännas lättare. Nästa sekund blir jag tokförbannad på mig själv för att jag tänkt dessa tankar, för det är ju så självklart att jag vill titta på hans kort och leksaker. Plockade ner ett par saker till i minneslådan idag. Den är orange och fin. Precis som hans pärm. Jag vet att jag tidigare skrivit att jag har färgkoder till barnen när det gäller olika saker. Jonathans färg var egentligen brun, som doprosetten, men det är inte alla saker man hittar i brunt! Pärmen var en sån sak, så den blev orange. Därför har han både brunt och orange som "sin" färg! Jag måste dock ner till förrådet och ta fram kartongen med 50/56-kläderna. Där i ligger nämligen ett par klädesplagg jag vill lägga ner i den orangea fina lådan!
Nähä, nu blir det sängen! I morgon måste men upp tidigt igen, Alexander ska ju till skolan! Och kl 10 ska vi lämna Kristoffer på dagis och sen blir det en tur in till stan för att fixa ovanstående nämnda saker. Kl 13 kommer prästen för vidare planering av begravningen, så det blir en tung dag. Ännu tyngre blir det på tisdag. Då ska jag lägga över min älskade lilla unge i hans lilla vita kista....Så nu behöver jag all vila jag kan få, så God Natt! (orkar inte med att kontrolläsa ikväll, så stavfelen bjuder jag på idag min vän!)
lördag 26 februari 2011
Lugn dag idag.
Idag var första dagen på ett tag nu som har varit lugn. Och då menar jag lugn från saker att göra. Tankemässigt har det nog varit den stressigaste på flera dagar. Jag har ju som sagt inte haft så mycket att göra, så det har funnits tid för tankar. I går kväll började jag dock misstänka att jag åkt på maginfluensan. Satt och pratade i telefonen när jag började kallsvettas och må allmänt lustigt. Senare började jag må illa. Inte så att jag behövde kräkas, men nästan. Så jag tänkte som så att självklart. Det är ju inte som om jag har nog med skit ändå...Men det gick över och idag har jag mått bra. Tills för en stund sedan. Då började det igen. Precis som igår. Mamma tror att det är kroppens sätt att reagera på allt som hänt och det låter som om det kan ligga något i det. Det skulle ju vara ganska lustig maginfluensa annars, som bara visar sitt fula tryne kvällstid. Ganska sent på kvällen också, när man sitter och slappnar av. Så jag tog ett åksjukepiller. Kan det funka mot graviditetsillamående kan det kanske funka mot kvälls/stressillamående också! Värt att testa, lär ju knappast bli värre i alla fall.
Stor det av eftermiddagen höll jag på att ordna med fotografier. Inga framkallade, för det har vi inte gjort sen januari 2008. Så duktiga är vi! Men jag hade alla kort på min gamla dator aka "gamla Bettan" och så hade vi kort på kameran, på telefonen och från andra. Sammanställa alla så att de hamnar på ett och samma ställe. Ta ny säkerhetskopia. Och så det som var meningen med allt arbete - fixa en mapp till framkallning. Den mappen består nu av 421 kort...och då kom vi precis på att vi inte tömt Lucas telefon. Så det finns viss risk att antalet ökar! Men då vet jag att jag har sysselsättning när korten kommer. Sitta och kolla med datorn vilka datum de är ifrån så att de kommer i rätt ordning i albumet. Eller rättare sagt albumen. Flertal. Räcker nog inte med ett. Hur eller hur så måste jag köpa fler. Funderade också på att köpa ett litet album för fotona som är tagna på Jonathan efter att han gått bort. Men sen kom jag på att vi kan sätta dem längst bak i det albumet dopkorten ska sitta. Alla tre killarna har lika dana ramfotoalbum där vi har deras dopkort i. Tänkte att det kan vara fint, först dopet och sen livet efter detta. Lite från början till slutet på något vis. Och det är ju inte kort man sätter in i det vanliga albumet, dessa kort är det inte alla man vill ska se. De är ganska privata.
Kristoffer av varit halvt tokig idag tror jag. Inte still eller tyst en sekund! Rätt tröttande i längden kan jag säga...Men samtidigt härligt att han fortfarande är samma goa kille! Alexander tycker han har damp...Ja i så fall hade du det också sa vi till honom. Du var ungefär likadan du, fast du babblade inte konstant. Men sitta still mer än 10 sekunder, det visste du inte hur man gjorde! Vår snälla "lektant" kom hit vid 2-tiden och stannade till strax innan tio. Så hon har lekt, lekt och åter lekt. Inte för att han tyckte det räckte! Han har väldigt svårt att förstå att hon inte är här enbart för att leka med honom, utan att sitta och prata med mig också! Ja, givetvis med Alexander också, men han har inte varit hemma idag. Han sov över i Smedby natten som var så han kom inte hem förens halv sju-tiden. Och sen försvann han in på sitt rum...Fördelen med Kristoffers aktiva dag är dock att kvart i åtta la jag honom i sängen och han somnade ganska omedelbart, så kvällen har varit lugn. Jag fick dock ett litet gråtanfall efter jag bytt blöja och tagit på honom pyjamasen. Vi var på/vid skötbordet och då började jag tänka på alla gånger jag bytt på Jonathan. Jag brukade alltid gosa lite extra och busa med honom på skötbordet. "Fisa" honom på magen så han skrattade. Så då blev jag lite ledsen och satte mig i soffan och gosade med Kristoffer. "Va ä de"? frågade han. "Jag är ledsen för jag saknar Jonathan" sa jag. Då sa han "Jag saknar också Jonthan" (han säger ju inte första a:et). Gulliga, gosiga unge! Åh vad jag älskar honom! "Så mycket det går, ända till månen" som vi brukar säga, Kristoffer och jag. Självklart älskar jag även Alexander så mycket det går, ända till månen!
Efter att Kristoffer stupat i säng drack vi lite thé och åt mandelkaka som "lektanten" haft med sig. Kakan hade hon med sig alltså, thé har jag gott om! Melodifestivalen tittade vi på med vars ett öga och öra. Tyckte väl inte att det var någon låt som var så där jättebra. Men oj då vilken chock att Bengtzing gick direkt till final...Näää...Det sa jag redan innan det började, att det var ju givet. Ingen överraskning där inte!
Lite har jag i alla fall fått gjort idag. Jag har kört ett par maskiner tvätt och mailat Alexanders lärare om att han kommer vara borta vid två tillfällen nästa vecka. Har även tvingat Alexander att prova skjortan jag köpte - som han ville ha! Men den var för liten. Fast när vi sa att han var tvungen att ha den nedstoppad i byxorna om han skulle ha slips så ville han inte ha skjortan längre...Det såg visst bögigt ut, eller hur han nu uttryckte sig, men innebörden var i alla fall densamma! Det blir tröjan det var tänkt från början. Men jag ska se om jag kan hitta en vit pikétröja till honom att ha under tröjan, så får han ändå fram det vita han skulle haft med slipsen. Kristoffer fick också prova sina kläder. Pikétröjan är ganska precis lagom så under andra omständigheter hade jag inte köpt den, man vill ju att det ska finnas lite att växa i! Men det är dubbelstorlekar så nästa hade blivit enorm. Koftan däremot var lite rymligare, men inte för stor. Nu visade det sig att vi köpt exakt likadan som svägerskan köpt till lille kusin-killen, men det gör ju inget. De blir så söta så! Själv ska jag ta en ny tur till Modehuset igen i morgon. Denna gång med "lektanten". Ska göra ett nytt försök att hitta en kofta i alla fall. Passar nog också på att byta de svarta byxorna om jag kan hitta några mer vardagsaktiga jag trivs med. Annars får det vänta. Lämna tillbaka Alexanders skjorta också. Och en dinosaurier som "lektanten" köpt till Kristoffer. Men den låter när man trycker den på foten och min lille fegpropp är ju livrädd för allt som låter och rör sig av sig självt! Att han själv låter sjuttio gånger värre när han leker hör tydligen inte hit, eller dit, vilket det nu blir...skit samma. Rädd blev han i alla fall! Så jag ska se om jag hittar något annat i stället annars får det bli att stoppa pengarna i hans plånbok! Han har en så fin plånbok med Cars-motiv på!
Samtidigt som jag sitter och skriver här kastar jag ett litet öga på FB också. Kul att se vad en del tyckt om låtarna i melodifestivalen. En hel del verkar tycke bra om Bengtzing, men jag kan bara inte med henne! Låtarna är det egentligen inget större fel på. Men hon är ju som en jäkla Duracell-kanin på uppåt-tjack!! Blir lite lätt trött på henne och då var hon ändå ganska lugn på scenen idag! Det känns som om hon gör en låt till melodifestivalen varje år och så lever hon på den låten hela året, ända tills nästa festival! Gör hon inga nya låtar däremellan? Eller är de så dåliga att radion inte spelar dem? Och för den delen är det väl inte hon själv som skriver låtarna... Vad vet jag och egentligen skiter jag i vilket, blir bara lite irriterad. Och det är visst något jag blir väldigt lätt nu för tiden...Stackars mina barn, säger jag bara. Och min älskade sambo...De får ta mycket skit i onödan nu. Men jag är helt i obalans. Kan knappt tänka en riktig tanke. Praktiska saker går bara inte. Men det är kanske inte så lustigt. Skallen är antingen full av tankar på och kring allt med Jonathan, eller så känns den helt tom. Och när den känns helt tom så klarar jag inte ens av att lyssna på vad någon säger till mig. Jag ser att läpparna rör sig och jag tittar på dom men hör ingenting! Jag måste ju se ut som världens största pucko!! Jag sa till Lucas senast idag att "Visst, prata du, men jag lyssnar inte. Så helst vill jag att du är tyst". Åh vad snäll jag kände mig efteråt! Fast det är inte det att jag inte lyssnar. Jag försöker verkligen lyssna, men jag hör inget. Det vill inte gå in i skallen helt enkelt! Som sagt, stackars min familj...
Nu kom jag på en sak till som slog mig när jag höll på med korten, så åter till det! På en del kort är Jonathan så himla lik Kristoffer, medan han på en del är totalt olik! Var likadant med Alexander och Kristoffer! Men det som nog var jobbigast med alla korten var när jag kom till den tid då Kristoffer var i Jonathans ålder. Runt 1 år med andra ord. Att se honom ha samma kläder på sig som Jonathan nyss kröp omkring i! För att inte tala om när jag fick se Kristoffer i en orange body med vita ränder och ett brunt sammetstryck på. Det är den bodyn Jonathan har på sig nu...Fy och usch vad jobbigt det var! Igår när vi handlade kläder kom jag också på att han aldrig ens hunnit använda sin fina tröja med Ramones tryck på. Det är det enda klädesplagg som Lucas valt själv och envisats om att han visst behövde! "Klart killen ska ha den!" sa han. Så den blev köpt, men som sagt, aldrig använd...Fast jag kom just på att Lucas visst har köpt en annan tröja också! Färjestadströjan! Och den har han hunnit använda ett par gånger i alla fall. Den kommer även att hamna i Jonathans minneslåda eftersom den är så speciell för Lucas.
Nu tror jag inte jag kommer på mer för stunden, så då är det lika bra att sluta skriva. För börjar jag tänka så kommer jag aldrig härifrån, då finns det hur mycket som helst att skriva och berätta! Men nu lägger jag ner för denna dag och tror jag går och lägger mig. Vet inte om det är inbillning eller om tabletten hjälpt lite. Mår nog kanske aningens bättre nu. Hoppas det, för det var ett rent h-vete att somna igår när jag mådde som jag gjorde. Men det känns som om det kommer och går i vågor, så det kommer säkerligen tillbaka när jag lägger mig. Som jag sagt tidigare: ALLT JÄVLAS NU!! Eller som en gammal klasskompis mormor visst brukade säga: "Ska det jävlas så ska det jävlas i kvadrat!" (Tror det var så i alla fall..)
God natt på er!
Stor det av eftermiddagen höll jag på att ordna med fotografier. Inga framkallade, för det har vi inte gjort sen januari 2008. Så duktiga är vi! Men jag hade alla kort på min gamla dator aka "gamla Bettan" och så hade vi kort på kameran, på telefonen och från andra. Sammanställa alla så att de hamnar på ett och samma ställe. Ta ny säkerhetskopia. Och så det som var meningen med allt arbete - fixa en mapp till framkallning. Den mappen består nu av 421 kort...och då kom vi precis på att vi inte tömt Lucas telefon. Så det finns viss risk att antalet ökar! Men då vet jag att jag har sysselsättning när korten kommer. Sitta och kolla med datorn vilka datum de är ifrån så att de kommer i rätt ordning i albumet. Eller rättare sagt albumen. Flertal. Räcker nog inte med ett. Hur eller hur så måste jag köpa fler. Funderade också på att köpa ett litet album för fotona som är tagna på Jonathan efter att han gått bort. Men sen kom jag på att vi kan sätta dem längst bak i det albumet dopkorten ska sitta. Alla tre killarna har lika dana ramfotoalbum där vi har deras dopkort i. Tänkte att det kan vara fint, först dopet och sen livet efter detta. Lite från början till slutet på något vis. Och det är ju inte kort man sätter in i det vanliga albumet, dessa kort är det inte alla man vill ska se. De är ganska privata.
Kristoffer av varit halvt tokig idag tror jag. Inte still eller tyst en sekund! Rätt tröttande i längden kan jag säga...Men samtidigt härligt att han fortfarande är samma goa kille! Alexander tycker han har damp...Ja i så fall hade du det också sa vi till honom. Du var ungefär likadan du, fast du babblade inte konstant. Men sitta still mer än 10 sekunder, det visste du inte hur man gjorde! Vår snälla "lektant" kom hit vid 2-tiden och stannade till strax innan tio. Så hon har lekt, lekt och åter lekt. Inte för att han tyckte det räckte! Han har väldigt svårt att förstå att hon inte är här enbart för att leka med honom, utan att sitta och prata med mig också! Ja, givetvis med Alexander också, men han har inte varit hemma idag. Han sov över i Smedby natten som var så han kom inte hem förens halv sju-tiden. Och sen försvann han in på sitt rum...Fördelen med Kristoffers aktiva dag är dock att kvart i åtta la jag honom i sängen och han somnade ganska omedelbart, så kvällen har varit lugn. Jag fick dock ett litet gråtanfall efter jag bytt blöja och tagit på honom pyjamasen. Vi var på/vid skötbordet och då började jag tänka på alla gånger jag bytt på Jonathan. Jag brukade alltid gosa lite extra och busa med honom på skötbordet. "Fisa" honom på magen så han skrattade. Så då blev jag lite ledsen och satte mig i soffan och gosade med Kristoffer. "Va ä de"? frågade han. "Jag är ledsen för jag saknar Jonathan" sa jag. Då sa han "Jag saknar också Jonthan" (han säger ju inte första a:et). Gulliga, gosiga unge! Åh vad jag älskar honom! "Så mycket det går, ända till månen" som vi brukar säga, Kristoffer och jag. Självklart älskar jag även Alexander så mycket det går, ända till månen!
Efter att Kristoffer stupat i säng drack vi lite thé och åt mandelkaka som "lektanten" haft med sig. Kakan hade hon med sig alltså, thé har jag gott om! Melodifestivalen tittade vi på med vars ett öga och öra. Tyckte väl inte att det var någon låt som var så där jättebra. Men oj då vilken chock att Bengtzing gick direkt till final...Näää...Det sa jag redan innan det började, att det var ju givet. Ingen överraskning där inte!
Lite har jag i alla fall fått gjort idag. Jag har kört ett par maskiner tvätt och mailat Alexanders lärare om att han kommer vara borta vid två tillfällen nästa vecka. Har även tvingat Alexander att prova skjortan jag köpte - som han ville ha! Men den var för liten. Fast när vi sa att han var tvungen att ha den nedstoppad i byxorna om han skulle ha slips så ville han inte ha skjortan längre...Det såg visst bögigt ut, eller hur han nu uttryckte sig, men innebörden var i alla fall densamma! Det blir tröjan det var tänkt från början. Men jag ska se om jag kan hitta en vit pikétröja till honom att ha under tröjan, så får han ändå fram det vita han skulle haft med slipsen. Kristoffer fick också prova sina kläder. Pikétröjan är ganska precis lagom så under andra omständigheter hade jag inte köpt den, man vill ju att det ska finnas lite att växa i! Men det är dubbelstorlekar så nästa hade blivit enorm. Koftan däremot var lite rymligare, men inte för stor. Nu visade det sig att vi köpt exakt likadan som svägerskan köpt till lille kusin-killen, men det gör ju inget. De blir så söta så! Själv ska jag ta en ny tur till Modehuset igen i morgon. Denna gång med "lektanten". Ska göra ett nytt försök att hitta en kofta i alla fall. Passar nog också på att byta de svarta byxorna om jag kan hitta några mer vardagsaktiga jag trivs med. Annars får det vänta. Lämna tillbaka Alexanders skjorta också. Och en dinosaurier som "lektanten" köpt till Kristoffer. Men den låter när man trycker den på foten och min lille fegpropp är ju livrädd för allt som låter och rör sig av sig självt! Att han själv låter sjuttio gånger värre när han leker hör tydligen inte hit, eller dit, vilket det nu blir...skit samma. Rädd blev han i alla fall! Så jag ska se om jag hittar något annat i stället annars får det bli att stoppa pengarna i hans plånbok! Han har en så fin plånbok med Cars-motiv på!
Samtidigt som jag sitter och skriver här kastar jag ett litet öga på FB också. Kul att se vad en del tyckt om låtarna i melodifestivalen. En hel del verkar tycke bra om Bengtzing, men jag kan bara inte med henne! Låtarna är det egentligen inget större fel på. Men hon är ju som en jäkla Duracell-kanin på uppåt-tjack!! Blir lite lätt trött på henne och då var hon ändå ganska lugn på scenen idag! Det känns som om hon gör en låt till melodifestivalen varje år och så lever hon på den låten hela året, ända tills nästa festival! Gör hon inga nya låtar däremellan? Eller är de så dåliga att radion inte spelar dem? Och för den delen är det väl inte hon själv som skriver låtarna... Vad vet jag och egentligen skiter jag i vilket, blir bara lite irriterad. Och det är visst något jag blir väldigt lätt nu för tiden...Stackars mina barn, säger jag bara. Och min älskade sambo...De får ta mycket skit i onödan nu. Men jag är helt i obalans. Kan knappt tänka en riktig tanke. Praktiska saker går bara inte. Men det är kanske inte så lustigt. Skallen är antingen full av tankar på och kring allt med Jonathan, eller så känns den helt tom. Och när den känns helt tom så klarar jag inte ens av att lyssna på vad någon säger till mig. Jag ser att läpparna rör sig och jag tittar på dom men hör ingenting! Jag måste ju se ut som världens största pucko!! Jag sa till Lucas senast idag att "Visst, prata du, men jag lyssnar inte. Så helst vill jag att du är tyst". Åh vad snäll jag kände mig efteråt! Fast det är inte det att jag inte lyssnar. Jag försöker verkligen lyssna, men jag hör inget. Det vill inte gå in i skallen helt enkelt! Som sagt, stackars min familj...
Nu kom jag på en sak till som slog mig när jag höll på med korten, så åter till det! På en del kort är Jonathan så himla lik Kristoffer, medan han på en del är totalt olik! Var likadant med Alexander och Kristoffer! Men det som nog var jobbigast med alla korten var när jag kom till den tid då Kristoffer var i Jonathans ålder. Runt 1 år med andra ord. Att se honom ha samma kläder på sig som Jonathan nyss kröp omkring i! För att inte tala om när jag fick se Kristoffer i en orange body med vita ränder och ett brunt sammetstryck på. Det är den bodyn Jonathan har på sig nu...Fy och usch vad jobbigt det var! Igår när vi handlade kläder kom jag också på att han aldrig ens hunnit använda sin fina tröja med Ramones tryck på. Det är det enda klädesplagg som Lucas valt själv och envisats om att han visst behövde! "Klart killen ska ha den!" sa han. Så den blev köpt, men som sagt, aldrig använd...Fast jag kom just på att Lucas visst har köpt en annan tröja också! Färjestadströjan! Och den har han hunnit använda ett par gånger i alla fall. Den kommer även att hamna i Jonathans minneslåda eftersom den är så speciell för Lucas.
Nu tror jag inte jag kommer på mer för stunden, så då är det lika bra att sluta skriva. För börjar jag tänka så kommer jag aldrig härifrån, då finns det hur mycket som helst att skriva och berätta! Men nu lägger jag ner för denna dag och tror jag går och lägger mig. Vet inte om det är inbillning eller om tabletten hjälpt lite. Mår nog kanske aningens bättre nu. Hoppas det, för det var ett rent h-vete att somna igår när jag mådde som jag gjorde. Men det känns som om det kommer och går i vågor, så det kommer säkerligen tillbaka när jag lägger mig. Som jag sagt tidigare: ALLT JÄVLAS NU!! Eller som en gammal klasskompis mormor visst brukade säga: "Ska det jävlas så ska det jävlas i kvadrat!" (Tror det var så i alla fall..)
God natt på er!
fredag 25 februari 2011
Ännu en vecka har gått...
Och så har det gått ännu en vecka. För två minuter sedan var det exakt två veckor sedan Jonathan dödförklarades. (Två minuter sen när jag skrev detta, inte publicerade inlägget!) Och på något sätt har man redan börjat vänja sig. Jag vet, det låter helt sjukt. Men man har slutat lyssna, i alla fall oftast, efter ljuden som betydde att Jonathan var i antågande eller på G att vakna eller liknande. Jonathan-ljud, helt enkelt. Jag får så dåligt samvete bara jag tänker tanken på att jag redan vant mig, men sen tittar jag på något av hans kort. Och då går mitt hjärta åter i tusen bitar. Vant sig, ja på något vis men ändå inte. Kommer aldrig kunna vänja mig vid ett liv utan Jonathan! Glömt? Aldrig någonsin!!! Men vardagen rullar på och enda sättet att klara av den är helt enkelt att man måste acceptera sanningen och verkligheten. Men herre gud så ont det gör...
Denna dagen började med ett besök på sjukhuset för att träffa barnläkaren och kuratorn igen. Denna gång var det bara Lucas och jag, mamma var hos Kristoffer och Alexander. Den preliminära obduktionsrapporten är klar och det visade inte något oväntat. Den kompletta rapporten kan ta flera månader innan den är klar, med de brukar visst skynda på när det gäller barn. Vi pratade mycket om hur barnen verkar ta det, om de pratar om det som hänt. Alexander gör väl det lite grann, dock väldigt väldigt lite. Känns skönt att han ska få träffa skolans kurator nästa vecka. Kristoffer pratar inte alls om det. Tror inte riktigt att han har sett sambandet mellan badet och med att Jonathan inte finns kvar. Och det hoppas jag att han aldrig gör heller! Vi kom överens om att läkaren skulle skicka en remiss till BUP så får vi se om de tycker att han ska komma på besök eller inte. Det är inte säkert att de anser att han behöver det, men jag skulle gärna vilja att någon som kan sin sak får träffa honom. De vet ju vilka signaler de ska kolla efter. De har visst någon form av lekterapi - sandlåda. De använder visst dockskåp och liknande saker så att de kan spela upp vissa scener. Och vi är då med och får höra vad han svarar på deras frågor. Sen är tanken att vi själva ska kunna göra detta hemma tillsammans med Kristoffer. Vi pratade sjukskrivning. Bådas går ju ut på fredagen samma vecka som begravningen. Jag kände att det var lite väl nära inpå att endast en vecka efter begravningen behöva härja med AF. Det hade varit skillnad om jag hade haft något tryggt och bekant att gå tillbaka till, då hade jag nog gjort det efter en vecka. Det är inte bra att dra ut på det för lång tid heller. Men som det är nu så blir jag sjukskriven ytterligare två veckor till, så tre veckor efter begravningen. Jag fick även ett par tips och övningar att göra när panikattackerna kommer, så att jag inte behöver ta tabletter. På begravningen vill jag definitivt INTE ta några lugnande tabletter. Är livrädd att jag i så fall kommer att "vakna upp" efteråt och känna att jag helt missade begravningen för att jag inte var klar i huvudet. Och det är en risk jag inte är villig att ta, så inga piller den 7 mars!! En av dessa övningar kan även fungera om man har problem att somna. Som det är nu tar jag insomningstabletter och kommer att göra så till efter begravningen. Vi var överens om att nu inte var rätt läge att försöka utan. Nu är sömnen mycket viktigare än riskerna för beroende. Men efter begravningen så ska jag börja försöka klar mig utan. Prova varannan natt eller dela tabletten på mitten. Göra övningen jag fick av kuratorn. Ja, försöka klar mig på egen hand helt enkelt.
Efter sjukhusbesöket åkte vi hem och lagade lite lunch. Spaghetti med bacon broccoli och ostsås. Sen åkte mamma och jag iväg på shoppingrunda. Vi startade på Modehuset. Vi betade av en affär i taget. Men redan i första hittade jag ett alternativ. En jättefin blus/tunika/top...överdel, helt enkelt. Tycker det heter så mycket olika nu för tiden... Hittade även ett par byxor som satt riktigt bra. Men jag var inte helt 100 nöjd med överdelen och byxorna tillsammans. Men jag köpte det i alla fall så att jag var säker på att ha något! Hittar jag något annat kan jag lämna tillbaka detta tänkte jag! Men till mig hittade jag inte något bättre på Modehuset. Hittade en kjol jag tyckte väldigt mycket om men den fanns inte i rätt storlek, varken där, i stan eller på Öland. Så det sket sig! Till Kristoffer hittade jag en kortärmad randig tröja i vitt och ett par gråa nyanser som hade en krage. Och en tunn fin kofta till som också var grå. Byxor köpte vi ju på rean i januari, så det var redan klart. Dessa byxor skulle Kristoffer haft på sig för första gången på Jonathans 1-årskalas. Nu blir det på begravningen istället. Men jag blev helt tokig på att de hela tiden måste förstöra alla kill-kläder med en massa dekaler och tryck! Vill man inte ha det så blir det skittråkiga enfärgade. Varför måste det vara så, frågade jag killen i kassan. Det är för att det är de kläderna som säljer bäst. Hur fan kan de veta det, frågade jag, det finns ju inget annat att välja på! Dom kan ju inte säga att kläder som inte finns inte säljer bra...eller? Jaja, skit samma. Den kortärmade tröjan är tyvärr bara randig på framsidan. Baksidan är det tryck över hela jävla ryggen! Men han ska ju ha koftan över så det syns inte. Och skulle han vilja ta av sig koftan så är inte det hela världen, han är faktiskt ett barn! Men det är ändå irriterande att det måste vara så!
Vi fortsatte vår shoppingrunda inne i stan. Startade i blomaffären. Jag skulle lämna in sidenbanden som ska vara med i kistdekorationen. Skulle även välja vaser till arrangemanget vid fotot på vår lilla mottagning efteråt. Det slutade med att mamma beställde hennes och pappas arrangemang också och det arrangemanget tror jag blir riktigt fint! Sen gick vi till bokhandeln. Kuratorn och läkaren rekommenderade "Adjö herr Muffin" att läsa för Kristoffer för att förbereda honom inför begravningen. Ville även få tag på en annan bok också som handlar om en farmor som dör. Muffin är ju en hamster så jag tänkte det kunde vara bra med en bok om en människa också. Men den hade de inte inne i någon av bokhandlarna. Vi gick vidare på vår klädjakt och jag tänkte att jag skulle dubbelkolla så att butiken i stan verkligen inte hade kjolen jag ville ha. Det hade de inte, men däremot hade de en annan kjol som jag inte såg på Modehuset. Och det roliga i det hela är att jag tyckte ännu bättre om denna kjolen! Så nu kan jag lämna tillbaka byxorna. Eller jag kommer nog byta dem till ett par mer användbara byxor. Har mer användning för ett par mer vardagsaktiga byxor en ett par svarta finbyxor. Hade tänkt mig en svart kofta också, men det är kraftig spets/brodyr på ärmarna på överdelen och då blev det väldigt knöligt med en kofta. Så jag får ta ett linne under och hoppas att det inte är alltför kallt i kyrkan och ute den dagen! Till Alexander inhandlades en svart skjorta och en vit slips. Han sa häromdagen att han ändrat sig och ville ha skjorta och slips. Då tyckte han att det var skittråkigt med vit skjorta och vit slips så då ville han ha svart skjorta istället! Vi får dock se om han kan ha slipsen. Det finns bara en storlek på "begravningsslipsar" och de är väldigt breda! Längden är nog inte så stort problem, den går ju faktiskt att klippa av! Men om den är för bred så blir knuten väldigt stor. Men vi får prova, annars får han antingen ha bara skjortan utan slips eller ha skjortan under tröjan som var tänkt från början. Skor måste vi däremot köpa nya till honom. Tycker inte riktigt att knallröda gympadojor passar tillfället! Så nu är hela familjens kläder i stort sett klara. En sak mindre att bry sig om.
En sväng till Maxi på hemvägen blev det också. Behövde handla lite godis och läsk till helgen. En del annat blev det onekligen också. Väl hemma igen så hade Lucas i stort sett maten klar. Alexander var, och är fortfarande, inte hemma. Han är på ny övernattning i Smedby. De hämtade honom i förmiddags när vi fortfarande var på sjukhuset. Måste kolla när han ska hämtas i morgon. I morgon kommer även "lektanten" på besök.
Nu tänker jag sätta mig och titta på Let´s Dance som började för en stund sedan. Kristoffer ligger och sover, han kom till mig för en halvtimme sedan och sa "Mamma, det är läggdags" så det var bara att stoppa om honom i sin säng! Gullunge! Thé finns det även denna kväll, som alla andra. Livsviktigt. Köpte en liten kaka som jag inte ätit tidigare. Till formen såg den ut som en dammsugare men var beige med nötter på. Lattebit tror jag den hette. Får väl se om den är god, men hoppas det!
Denna dagen började med ett besök på sjukhuset för att träffa barnläkaren och kuratorn igen. Denna gång var det bara Lucas och jag, mamma var hos Kristoffer och Alexander. Den preliminära obduktionsrapporten är klar och det visade inte något oväntat. Den kompletta rapporten kan ta flera månader innan den är klar, med de brukar visst skynda på när det gäller barn. Vi pratade mycket om hur barnen verkar ta det, om de pratar om det som hänt. Alexander gör väl det lite grann, dock väldigt väldigt lite. Känns skönt att han ska få träffa skolans kurator nästa vecka. Kristoffer pratar inte alls om det. Tror inte riktigt att han har sett sambandet mellan badet och med att Jonathan inte finns kvar. Och det hoppas jag att han aldrig gör heller! Vi kom överens om att läkaren skulle skicka en remiss till BUP så får vi se om de tycker att han ska komma på besök eller inte. Det är inte säkert att de anser att han behöver det, men jag skulle gärna vilja att någon som kan sin sak får träffa honom. De vet ju vilka signaler de ska kolla efter. De har visst någon form av lekterapi - sandlåda. De använder visst dockskåp och liknande saker så att de kan spela upp vissa scener. Och vi är då med och får höra vad han svarar på deras frågor. Sen är tanken att vi själva ska kunna göra detta hemma tillsammans med Kristoffer. Vi pratade sjukskrivning. Bådas går ju ut på fredagen samma vecka som begravningen. Jag kände att det var lite väl nära inpå att endast en vecka efter begravningen behöva härja med AF. Det hade varit skillnad om jag hade haft något tryggt och bekant att gå tillbaka till, då hade jag nog gjort det efter en vecka. Det är inte bra att dra ut på det för lång tid heller. Men som det är nu så blir jag sjukskriven ytterligare två veckor till, så tre veckor efter begravningen. Jag fick även ett par tips och övningar att göra när panikattackerna kommer, så att jag inte behöver ta tabletter. På begravningen vill jag definitivt INTE ta några lugnande tabletter. Är livrädd att jag i så fall kommer att "vakna upp" efteråt och känna att jag helt missade begravningen för att jag inte var klar i huvudet. Och det är en risk jag inte är villig att ta, så inga piller den 7 mars!! En av dessa övningar kan även fungera om man har problem att somna. Som det är nu tar jag insomningstabletter och kommer att göra så till efter begravningen. Vi var överens om att nu inte var rätt läge att försöka utan. Nu är sömnen mycket viktigare än riskerna för beroende. Men efter begravningen så ska jag börja försöka klar mig utan. Prova varannan natt eller dela tabletten på mitten. Göra övningen jag fick av kuratorn. Ja, försöka klar mig på egen hand helt enkelt.
Efter sjukhusbesöket åkte vi hem och lagade lite lunch. Spaghetti med bacon broccoli och ostsås. Sen åkte mamma och jag iväg på shoppingrunda. Vi startade på Modehuset. Vi betade av en affär i taget. Men redan i första hittade jag ett alternativ. En jättefin blus/tunika/top...överdel, helt enkelt. Tycker det heter så mycket olika nu för tiden... Hittade även ett par byxor som satt riktigt bra. Men jag var inte helt 100 nöjd med överdelen och byxorna tillsammans. Men jag köpte det i alla fall så att jag var säker på att ha något! Hittar jag något annat kan jag lämna tillbaka detta tänkte jag! Men till mig hittade jag inte något bättre på Modehuset. Hittade en kjol jag tyckte väldigt mycket om men den fanns inte i rätt storlek, varken där, i stan eller på Öland. Så det sket sig! Till Kristoffer hittade jag en kortärmad randig tröja i vitt och ett par gråa nyanser som hade en krage. Och en tunn fin kofta till som också var grå. Byxor köpte vi ju på rean i januari, så det var redan klart. Dessa byxor skulle Kristoffer haft på sig för första gången på Jonathans 1-årskalas. Nu blir det på begravningen istället. Men jag blev helt tokig på att de hela tiden måste förstöra alla kill-kläder med en massa dekaler och tryck! Vill man inte ha det så blir det skittråkiga enfärgade. Varför måste det vara så, frågade jag killen i kassan. Det är för att det är de kläderna som säljer bäst. Hur fan kan de veta det, frågade jag, det finns ju inget annat att välja på! Dom kan ju inte säga att kläder som inte finns inte säljer bra...eller? Jaja, skit samma. Den kortärmade tröjan är tyvärr bara randig på framsidan. Baksidan är det tryck över hela jävla ryggen! Men han ska ju ha koftan över så det syns inte. Och skulle han vilja ta av sig koftan så är inte det hela världen, han är faktiskt ett barn! Men det är ändå irriterande att det måste vara så!
Vi fortsatte vår shoppingrunda inne i stan. Startade i blomaffären. Jag skulle lämna in sidenbanden som ska vara med i kistdekorationen. Skulle även välja vaser till arrangemanget vid fotot på vår lilla mottagning efteråt. Det slutade med att mamma beställde hennes och pappas arrangemang också och det arrangemanget tror jag blir riktigt fint! Sen gick vi till bokhandeln. Kuratorn och läkaren rekommenderade "Adjö herr Muffin" att läsa för Kristoffer för att förbereda honom inför begravningen. Ville även få tag på en annan bok också som handlar om en farmor som dör. Muffin är ju en hamster så jag tänkte det kunde vara bra med en bok om en människa också. Men den hade de inte inne i någon av bokhandlarna. Vi gick vidare på vår klädjakt och jag tänkte att jag skulle dubbelkolla så att butiken i stan verkligen inte hade kjolen jag ville ha. Det hade de inte, men däremot hade de en annan kjol som jag inte såg på Modehuset. Och det roliga i det hela är att jag tyckte ännu bättre om denna kjolen! Så nu kan jag lämna tillbaka byxorna. Eller jag kommer nog byta dem till ett par mer användbara byxor. Har mer användning för ett par mer vardagsaktiga byxor en ett par svarta finbyxor. Hade tänkt mig en svart kofta också, men det är kraftig spets/brodyr på ärmarna på överdelen och då blev det väldigt knöligt med en kofta. Så jag får ta ett linne under och hoppas att det inte är alltför kallt i kyrkan och ute den dagen! Till Alexander inhandlades en svart skjorta och en vit slips. Han sa häromdagen att han ändrat sig och ville ha skjorta och slips. Då tyckte han att det var skittråkigt med vit skjorta och vit slips så då ville han ha svart skjorta istället! Vi får dock se om han kan ha slipsen. Det finns bara en storlek på "begravningsslipsar" och de är väldigt breda! Längden är nog inte så stort problem, den går ju faktiskt att klippa av! Men om den är för bred så blir knuten väldigt stor. Men vi får prova, annars får han antingen ha bara skjortan utan slips eller ha skjortan under tröjan som var tänkt från början. Skor måste vi däremot köpa nya till honom. Tycker inte riktigt att knallröda gympadojor passar tillfället! Så nu är hela familjens kläder i stort sett klara. En sak mindre att bry sig om.
En sväng till Maxi på hemvägen blev det också. Behövde handla lite godis och läsk till helgen. En del annat blev det onekligen också. Väl hemma igen så hade Lucas i stort sett maten klar. Alexander var, och är fortfarande, inte hemma. Han är på ny övernattning i Smedby. De hämtade honom i förmiddags när vi fortfarande var på sjukhuset. Måste kolla när han ska hämtas i morgon. I morgon kommer även "lektanten" på besök.
Nu tänker jag sätta mig och titta på Let´s Dance som började för en stund sedan. Kristoffer ligger och sover, han kom till mig för en halvtimme sedan och sa "Mamma, det är läggdags" så det var bara att stoppa om honom i sin säng! Gullunge! Thé finns det även denna kväll, som alla andra. Livsviktigt. Köpte en liten kaka som jag inte ätit tidigare. Till formen såg den ut som en dammsugare men var beige med nötter på. Lattebit tror jag den hette. Får väl se om den är god, men hoppas det!
torsdag 24 februari 2011
Hm, måste man ha rubrik?
Denna dagen var liksom gårdagen rätt fulltecknad. Kristoffer lämnades på dagis vid 9 som vanligt. Kl 10 hade vi tid på kyrkogårdsförvaltningen. Damen vi träffade där var supertrevlig! Det är det som gör allt lite lättare, alla vi har att göra med har varit kanon. Prästen, begravningsbyrån, kuratorn, kyrkogårdsdamen mm... Jag har för mig att jag tidigare nämnt att jag vill sköta gravens lilla rabatt själv men att jag tyckte att det skulle vara kanon med typ 1/4 gravvård. De flesta har sagt till mig att det är nog allt eller inget. Men icke sa Nicke!! Det var uppbyggt som en trappa, med allt från inget till mycket. Första steget är då ingen gravvård alls. Kostar heller inget. Då gör de inget. De slutar klippa gräset 10-15 cm framför och runt graven så då får man fixa även det. Nästa steg kostar 150 kr och då klipper, putsar, de gräset ända fram. De tar även bort vissna blommor. Ytterligare ett steg kostar 400 kr och då rensar de även ogräs och gödslar rabatten. Taget. Den varianten kändes rätt för oss! Skönt att slippa tänka på de tråkiga detaljerna med rabatter, bara det roliga. Och för 400 kr om året! Tänk om jag fick den servicen i mina rabatter här hemma! Så jag behöver bara gå dit med fina blommor och njuta av att sitta och prata med min ängel Jonathan! Har även fått vissa kommentarer att det brukar vara väldigt stränga regler för vad man får plantera för växter. Men också detta är helt fel! De uppmanar till mångfald och tycker bara det är trevligt. Sätt dit prydnadssaker, leksaker, vad du vill! Plantera vad du vill! Tänk dock på att exempelvis cypresser är väldigt små och söta när man planterar dem, men efter ett par år kan de vara ett par meter höga...Ja det är ingen risk att vi planterar cypresser. Vi fick nog av de som stod på tomten här när vi flyttade in. Var hur stora som helst och inte helt lätta att få bort! Damen upplös oss även om att det är gott om djur på kyrkogården, speciellt på skogskyrkogården och det är där Jonathan kommer begravas. Rådjur som äter det mesta, så tulpaner är inte att tänka på! Påskliljor däremot, för det tycker dom inte om! Penséer är visst också goda. Och sen har vi korparna, de kan riva ut alla blommorna i vasen för att komma åt vattnet. De har även lärt sig ta bort locken på lyktorna för att komma åt stearinet som de tydligen tycker är väldigt gott! Jag sa till henne att det var en himla tur att hon berättade det, för om jag kommer dit och se blommorna utspridda överallt hade jag blivit vansinnig och trott att det var en extremt elak person som varit i farten! Kaninerna kan visst också gräva små gropar som de lägger sig i för att få lite värme...Lite gulligt! Hon berättade även att de arbetar hårt för att ändra folks syn på en kyrkogård. De vill att man ska se den mer som en park och verkligen gå runt och titta och njuta av blommorna och de fina fiskarna i dammarna. Barnen FÅR springa omkring på gräsmattorna och leka! Dagisbarn brukar visst gå dit och titta! Och om vi hade någon synpunkt på något så var det bara att säga till så skulle de se vad som kunde göras. Vill vi ha en soffa på en viss plats så är det oftast inga problem. Bara att säga till. Givetvis kan man ju inte få den mitt bland gravarna, men i alla fall! Och om Kristoffer ville ta en tur i deras elbil var det också bara att säga till! Ja, jag sa ju att hon var supertrevlig!
När vi var klara där så bar det av in till stan och till begravningsbyrån. Vi skulle ju beställa gravsten och det trodde vi skulle gå enkelt, vi visste ju vilken sort vi ville ha. Och vilken sten. Men det visade sig att den mörkgråa stenen inte alls var så mörk som vi trott. De hade en visningssten på en sort som utgått ur sortimentet, men hon hade sagt att den mörkgrå var ganska identisk med den. Så det var ju denna färg på sten vi hade tänkt oss. Väldigt mörkt grå, men inte svart. Men den som fanns nu var mycket ljusare. Och jag menar verkligen MYCKET ljusare...Så om de inte kan fixa något mittemellan svart och mörkgrå så får det bli svart. Sen kom nästa "bekymmer". Vi ska ju ha en ängel uppe till vänster. Ska vi ha en spegelvänd uppe till höger också? Eller blir det för mycket? Eller blir det för tomt utan? Ska vi ha både för-och efternamn på samma rad? Eller ska det stå Jonathan på en rad och Nilsson på nästa? Ska vi ha den lite tunnare skrivstilen eller den lite tjockare? Benvit färg ska vi i alla fall ha, där var vi säkra. Det slutade med att hon kommer att skicka beställning på två olika förslag. Ett med en ängel, stor text och namnet på två rader och en med två änglar, tunn text och namnet på en rad. Så får vi liksom plocka det bästa från de båda och göra en sten. Och när vi bestämt oss så måste kyrkogårdsförvaltningen godkänna den innan den tillverkas. Så det tar visst ca 8 veckor. Men det gör inte så mycket för de sätter inte upp gravstenar förens i april. Och om jag kommer ihåg rätt så fixar de till rabatten i början av april. Men jag kan ju sätta dit en vas eller kruka med blommor även innan rabatten är fixad! Vi bestämde även tid för när jag ska träffa deras representant på bårhuset och lägga över lilla Jonathan i sin kista. Tisdag nästa vecka. Åh vad jag kommer att se till att han är ordentligt nerbäddad med filt och massor av gosedjur. Idag kom jag även på att jag måste ju lägga ner ett par av hans nappar också. Det kommer att bli en väldigt tung dag, men detta är något jag inte kan lämna över till någon annan. Detta måste jag göra själv, hur jobbigt det än kommer att bli.
När besöket på begravningsbyrån var klart så blev det ett litet stopp på ett gatukök för en hamburgare. Sen bar det av till Smedby för att hämta sonen som varit på övernattning. Vi skulle hämta honom och köra honom till sporthallen för att testa parkour. Det visade sig att en av sönerna i övernattningsfamiljen också skulle på det så vi tog honom med oss också! Så körde hans mamma hem Alexander efteråt. Och det hade tydligen varit väldigt kul, så nu vill han börja på det. Kan nog kanske passa honom bra. Han är ju både snabb, smidig och hyfsat orädd. Så då ska dessa träningstider bara passa överens med fotbollsträningarna också. Just nu går det bra, men sen när de byter säsong och planer vet man ju aldrig. Men det får bli ett senare bekymmer!
Vi stannade till en snabbis på Växer också. Förlåt. Blomsterlandet heter det visst nu för tiden...Men jag kommer nog alltid säga Växer. Jag säger ju för sjutton fortfarande oftast OBS istället för Coop. Och det var inte precis igår de bytte namn...Men vissa vanor är svårare att bryta än andra men huvudsaken är ju att jag själv vet vart jag ska!! Anledningen till att vi stannade till där var för att titta på vaser till blomsterdekorationen vi ska ha på mottagningen. Men vi hittade inga som vi tyckte bättre om än de som de hade i blomaffären som ska göra arrangemangen. Däremot hittade vi en fin ljuslykta till Jonathans grav. Inte den minsta och inte den största. Lite mittemellan. Lite så där kort och bred, precis som Jonathan var (Lucas sa så i affären när han såg den). Vi tog vit, för om vi har svart så försvinner den nog in i stenen som troligtvis blir svart. Mörk blir den ju hur eller hur. Kändes lika bra att köpa den redan nu så finns den när vi behöver den! Och alla som känner mig någorlunda väl vet väl att jag gärna är ute i god tid...
Jag har fått lite tips på psalmer till begravningen så idag frågade jag på begravningsbyrån om jag inte kunde få låna en psalmbok där. Min var ju inte så up to date! Och visst fick jag det! Så nu har jag suttit och kollat i psalmboken och hittat 4-5 psalmer som jag tycker verka fina. Texten är i alla fall fina och passande, sen kan inte jag läsa noter och höra melodin i huvudet. Men jag får väl be prästen sjunga lite på dem när han kommer på måndag. Håller också på att försöka få tag på en tjej som jag vill ska sjunga solo, om hon kan då vill säga. Shirley Clamp´s "Jag har lånat en ängel" och "Nu i ro, slumra in..." hade vi tänkt oss. Hoppas bara hon kan, för hon ska visst vara väldigt duktig. Annars så har prästen också kontakter. Fick faktiskt ett meddelande på FB från en kille som sjunger i "vår" kyrka. Jag hörde honom sjunga i söndags på gudstjänsten och han sjunger underbart vackert. Men jag hade nog tänkt mig en tjej! Men jag tycker att det var väldigt snällt av honom att meddela oss att han ställer upp om vi vill!
Det hände faktiskt en sak idag som gjorde mig riktigt glad. Jag träffade en mamma till en klasskompis/fotbollskompis till Alexander idag. Hon hade träffat en dam som sagt att hon hittat en länk till en väldigt bra och fin blogg. Hon som skriver den bloggen borde skriva böcker, hade hon sagt. Det var MIN blogg hon hittat till. Hon tyckte att jag skrev väldigt fint och korrekt, meningsuppbyggnad, språket osv. Och hon borde nog veta vad hon pratar om för hon jobbar nämligen som journalist! Så det var roligt att höra! Det är väldigt många som via FB också har sagt att jag skriver bra och det är också väldigt roligt att höra. Inte för att det är därför jag skriver, det är ur rent terapisyfte!
Denna kvällen ser ut att bli riktigt lugn. Alexander är med vår gode vän och gamle granne på innebandyträning. Återkommer ca 20.30. Kristoffer gick i däck på soffan klockan 18.30, ca 5 minuter efter att vällingen intagits så nu ligger han och sover gott i sin säng. Klockan är nu 19.50 och jag har skrivit klart bloggen för idag. Tror jag i alla fall, men säker kan man aldrig vara! Det är aldrig omöjligt att det dyker upp ett inlägg till! Så nu funderar jag på vad jag ska göra resten av kvällen. För som vanligt är det ju såååå himla mycket bra program på tv:n..... Ska fortsätta ringa för att få tag i tjejen jag vill ha till att sjunga solo. Men annars ingenting. Hade tänkt att min gamla barndomsvän/granne skulle kommit på en kopp thé ikväll. Och det hade hon väldigt gärna gjort, men hon var fullt upptagen med att ligga och frossa i feber och spy. Så det kändes inte som om hon skulle bli så roligt sällskap... I morgon eller på lördag är det tänkt att barnens "lektant", tillika min gamla vän från gymnasietiden ska komma hit. Känns skönt att hon kan vara här en del, både för vår och barnen skull. Men även för hennes. Hon är ensamstående så hon sitter själv en del. Ja, givetvis har hon ju andra kompisar än oss och sin pappa och bror! Men jag vet att hon också är väldigt ledsen över att Jonathan inte längre finns här så det är skönt att hon får vara med oss också och inte behöva vara själv hela tiden med detta! Och hon är alltid välkommen till oss!
Aah! Nu kom jag på en sak jag ska göra! Jag måste duscha ikväll! Bra då går det lite tid. Sen blir det en tidig kväll idag också. Ja, det blev faktiskt tidig sänggång igår. Ja, tidig för mig i alla fall. 22.30. Så duktig så! Och det blir nog ungefär där jag hamnar ikväll också. Måste ju vara pigg och utvilad till i morgon. Lucas och jag ska tillbaka till sjukhuset och träffa barnläkaren igen kl 10. Då är mamma här och tar hand om Kristoffer. Ja, Alexander är också hemma, men han klarar sig ju själv! Sen blir det lite lunch och sen ska mamma och jag göra stan. Till blomsteraffären för att fixa de sista blomsterarrangemangen och lämna in sidenbanden. Sen blir det klädaffärer för att se om vi kan hitta något att ha på oss på begravningen. Jag måste prova min svarta kjol som jag hade på Kristoffers dop och på svärmors begravning. Jag har drabbats av väldigt mycket fukt i garderoberna de senast åren, så kläderna har krympt...
Så nu till telefonen och sen till duschen!
När vi var klara där så bar det av in till stan och till begravningsbyrån. Vi skulle ju beställa gravsten och det trodde vi skulle gå enkelt, vi visste ju vilken sort vi ville ha. Och vilken sten. Men det visade sig att den mörkgråa stenen inte alls var så mörk som vi trott. De hade en visningssten på en sort som utgått ur sortimentet, men hon hade sagt att den mörkgrå var ganska identisk med den. Så det var ju denna färg på sten vi hade tänkt oss. Väldigt mörkt grå, men inte svart. Men den som fanns nu var mycket ljusare. Och jag menar verkligen MYCKET ljusare...Så om de inte kan fixa något mittemellan svart och mörkgrå så får det bli svart. Sen kom nästa "bekymmer". Vi ska ju ha en ängel uppe till vänster. Ska vi ha en spegelvänd uppe till höger också? Eller blir det för mycket? Eller blir det för tomt utan? Ska vi ha både för-och efternamn på samma rad? Eller ska det stå Jonathan på en rad och Nilsson på nästa? Ska vi ha den lite tunnare skrivstilen eller den lite tjockare? Benvit färg ska vi i alla fall ha, där var vi säkra. Det slutade med att hon kommer att skicka beställning på två olika förslag. Ett med en ängel, stor text och namnet på två rader och en med två änglar, tunn text och namnet på en rad. Så får vi liksom plocka det bästa från de båda och göra en sten. Och när vi bestämt oss så måste kyrkogårdsförvaltningen godkänna den innan den tillverkas. Så det tar visst ca 8 veckor. Men det gör inte så mycket för de sätter inte upp gravstenar förens i april. Och om jag kommer ihåg rätt så fixar de till rabatten i början av april. Men jag kan ju sätta dit en vas eller kruka med blommor även innan rabatten är fixad! Vi bestämde även tid för när jag ska träffa deras representant på bårhuset och lägga över lilla Jonathan i sin kista. Tisdag nästa vecka. Åh vad jag kommer att se till att han är ordentligt nerbäddad med filt och massor av gosedjur. Idag kom jag även på att jag måste ju lägga ner ett par av hans nappar också. Det kommer att bli en väldigt tung dag, men detta är något jag inte kan lämna över till någon annan. Detta måste jag göra själv, hur jobbigt det än kommer att bli.
När besöket på begravningsbyrån var klart så blev det ett litet stopp på ett gatukök för en hamburgare. Sen bar det av till Smedby för att hämta sonen som varit på övernattning. Vi skulle hämta honom och köra honom till sporthallen för att testa parkour. Det visade sig att en av sönerna i övernattningsfamiljen också skulle på det så vi tog honom med oss också! Så körde hans mamma hem Alexander efteråt. Och det hade tydligen varit väldigt kul, så nu vill han börja på det. Kan nog kanske passa honom bra. Han är ju både snabb, smidig och hyfsat orädd. Så då ska dessa träningstider bara passa överens med fotbollsträningarna också. Just nu går det bra, men sen när de byter säsong och planer vet man ju aldrig. Men det får bli ett senare bekymmer!
Vi stannade till en snabbis på Växer också. Förlåt. Blomsterlandet heter det visst nu för tiden...Men jag kommer nog alltid säga Växer. Jag säger ju för sjutton fortfarande oftast OBS istället för Coop. Och det var inte precis igår de bytte namn...Men vissa vanor är svårare att bryta än andra men huvudsaken är ju att jag själv vet vart jag ska!! Anledningen till att vi stannade till där var för att titta på vaser till blomsterdekorationen vi ska ha på mottagningen. Men vi hittade inga som vi tyckte bättre om än de som de hade i blomaffären som ska göra arrangemangen. Däremot hittade vi en fin ljuslykta till Jonathans grav. Inte den minsta och inte den största. Lite mittemellan. Lite så där kort och bred, precis som Jonathan var (Lucas sa så i affären när han såg den). Vi tog vit, för om vi har svart så försvinner den nog in i stenen som troligtvis blir svart. Mörk blir den ju hur eller hur. Kändes lika bra att köpa den redan nu så finns den när vi behöver den! Och alla som känner mig någorlunda väl vet väl att jag gärna är ute i god tid...
Jag har fått lite tips på psalmer till begravningen så idag frågade jag på begravningsbyrån om jag inte kunde få låna en psalmbok där. Min var ju inte så up to date! Och visst fick jag det! Så nu har jag suttit och kollat i psalmboken och hittat 4-5 psalmer som jag tycker verka fina. Texten är i alla fall fina och passande, sen kan inte jag läsa noter och höra melodin i huvudet. Men jag får väl be prästen sjunga lite på dem när han kommer på måndag. Håller också på att försöka få tag på en tjej som jag vill ska sjunga solo, om hon kan då vill säga. Shirley Clamp´s "Jag har lånat en ängel" och "Nu i ro, slumra in..." hade vi tänkt oss. Hoppas bara hon kan, för hon ska visst vara väldigt duktig. Annars så har prästen också kontakter. Fick faktiskt ett meddelande på FB från en kille som sjunger i "vår" kyrka. Jag hörde honom sjunga i söndags på gudstjänsten och han sjunger underbart vackert. Men jag hade nog tänkt mig en tjej! Men jag tycker att det var väldigt snällt av honom att meddela oss att han ställer upp om vi vill!
Det hände faktiskt en sak idag som gjorde mig riktigt glad. Jag träffade en mamma till en klasskompis/fotbollskompis till Alexander idag. Hon hade träffat en dam som sagt att hon hittat en länk till en väldigt bra och fin blogg. Hon som skriver den bloggen borde skriva böcker, hade hon sagt. Det var MIN blogg hon hittat till. Hon tyckte att jag skrev väldigt fint och korrekt, meningsuppbyggnad, språket osv. Och hon borde nog veta vad hon pratar om för hon jobbar nämligen som journalist! Så det var roligt att höra! Det är väldigt många som via FB också har sagt att jag skriver bra och det är också väldigt roligt att höra. Inte för att det är därför jag skriver, det är ur rent terapisyfte!
Denna kvällen ser ut att bli riktigt lugn. Alexander är med vår gode vän och gamle granne på innebandyträning. Återkommer ca 20.30. Kristoffer gick i däck på soffan klockan 18.30, ca 5 minuter efter att vällingen intagits så nu ligger han och sover gott i sin säng. Klockan är nu 19.50 och jag har skrivit klart bloggen för idag. Tror jag i alla fall, men säker kan man aldrig vara! Det är aldrig omöjligt att det dyker upp ett inlägg till! Så nu funderar jag på vad jag ska göra resten av kvällen. För som vanligt är det ju såååå himla mycket bra program på tv:n..... Ska fortsätta ringa för att få tag i tjejen jag vill ha till att sjunga solo. Men annars ingenting. Hade tänkt att min gamla barndomsvän/granne skulle kommit på en kopp thé ikväll. Och det hade hon väldigt gärna gjort, men hon var fullt upptagen med att ligga och frossa i feber och spy. Så det kändes inte som om hon skulle bli så roligt sällskap... I morgon eller på lördag är det tänkt att barnens "lektant", tillika min gamla vän från gymnasietiden ska komma hit. Känns skönt att hon kan vara här en del, både för vår och barnen skull. Men även för hennes. Hon är ensamstående så hon sitter själv en del. Ja, givetvis har hon ju andra kompisar än oss och sin pappa och bror! Men jag vet att hon också är väldigt ledsen över att Jonathan inte längre finns här så det är skönt att hon får vara med oss också och inte behöva vara själv hela tiden med detta! Och hon är alltid välkommen till oss!
Aah! Nu kom jag på en sak jag ska göra! Jag måste duscha ikväll! Bra då går det lite tid. Sen blir det en tidig kväll idag också. Ja, det blev faktiskt tidig sänggång igår. Ja, tidig för mig i alla fall. 22.30. Så duktig så! Och det blir nog ungefär där jag hamnar ikväll också. Måste ju vara pigg och utvilad till i morgon. Lucas och jag ska tillbaka till sjukhuset och träffa barnläkaren igen kl 10. Då är mamma här och tar hand om Kristoffer. Ja, Alexander är också hemma, men han klarar sig ju själv! Sen blir det lite lunch och sen ska mamma och jag göra stan. Till blomsteraffären för att fixa de sista blomsterarrangemangen och lämna in sidenbanden. Sen blir det klädaffärer för att se om vi kan hitta något att ha på oss på begravningen. Jag måste prova min svarta kjol som jag hade på Kristoffers dop och på svärmors begravning. Jag har drabbats av väldigt mycket fukt i garderoberna de senast åren, så kläderna har krympt...
Så nu till telefonen och sen till duschen!
onsdag 23 februari 2011
Har fått mycket gjort idag!
Idag har varit en dag då jag plöjt hej vilt i listan med måsten.
Vi började med att lämna Kristoffer på dagis. Sen åkte vi förbi min vän och lämnade av Jonathans matburkar och gröt. Bättre hennes lille gosekille får äta upp den än att den bara står här. Efter det åkte vi till sjukhuset och träffade kuratorn. Det var både jag, Lucas och Alexander. Det känns väldigt skönt att prata med henne. Lucas och jag kommer att fortsätta gå hos henne fast en i taget. Känner att det nog blir lättare att prata om jag är själv. Inte för att jag har hemligheter för min älskade sambo, men ibland kan det vara skönt att slippa tänka på vad och hur man säger saker. Och av någon lustig anledning tror jag Lucas får mer sagt om jag inte är med... Alexander ska träffa kuratorn på skolan i stället. Han är nog inte så väldigt förtjust i tanken egentligen, men efter jag pratat med honom om varför jag vill att han ska gå så förstår han (förhoppningsvis) att det kan vara bra för honom. Vem vet, han kanske inte behöver träffa henne mer än ett par gånger. Men det känns tryggt att veta att det kommer att finnas någon på skolan som vet lite mer vad som hänt ifall det skulle hända något.
Efter sjukhuset åkte vi in till stan för att ordna blommorna till begravningen. Till Alexanders stora förtret fick han snällt följa med. Det gick över förväntan måste jag säga. Kistdekorationen kommer att vara från oss själva. Sen får min sida av familjen fixa ett arrangemang till ena sidan av kistan och Lucas sida av familjen får den andra sidan. (Sen jag skrev detta har jag ju dock pratat med svägerskan på Lucas sida och då visade det sig att svärfar inte ville dela dekoration med dom så han ska ha en egen, vilket innebär att det blir två på "hans" sida...Där sket sig min planering lite, men det kan nog bli bra ändå...kanske kan ha en framför...) Övriga arrangemang (om det blir några) kommer troligtvis att läggas lite vid sidan av eller lite bakom. Det får inte bli för mycket för då försvinner hans lilla kista. Blommorna vi ska ha är starkt orange rosor, starkt orange gerbera och djupt blålila anemon. Vi ska även ha murgröna slingrandes. Sen ska det sitta en liten nalle i framkant precis intill dopljuset. Vi ska även ha sidenband, samma färg som rosetten som satt på Jonathans dopklänning. Brun-koppar-aktig. Tror det kommer bli fint! Vi beställde även två mindre buketter med samma blommor som vi ska ha på den lilla mottagningen efteråt. Jonathans kort (det underbart vackra kort jag fick av min lika underbara vän) i mitten, en ljusstake (de han fick i doppresent av sin farfar) på varje sida och en bukett också på varje sida. Ska dock fixa någon eller några buketter till bordet också. För de andra kommer att stå på en bänk vid sidan av. Men jag vet inte om vi ska beställa så det blir samma sorts blommor på bordet också eller om vi köper en bukett när vi hämtar ut de andra. Kanske blir för mycket med samma på bordet också, kanske bättre med något mer enfärgat...hmmm tål att tänka på.
När vi var klara i blomaffären blev det lite lunch och sen hem till telefonen. Jag har ringt, ringt och åter ringt...Ringt till begravningsbyrån om en tid att få hjälp att beställa gravsten - det blev i morgon. Ringt kyrkogårdsförvaltningen för en tid att träffa dom - också i morgon. Ringt kuratorn på Alexanders skola om en tid - blev nästa vecka. Ringt ett antal samtal för att extrakolla lite olika försäkringar och så. Och så fick jag in ett litet samtal till lilla mamsen också... Suttit i telefonkö 30 minuter för att prata med den som svarade i typ 2 minuter...och det var en av dessa skittelefonköer som inte ens kan vara så vänliga att upplysa en om vilken plats man har i kön!!! Bara tjata en evinnerlig massa gånger "Du är fortfarande placerad i telefonkö. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan." Men det kunde varit ännu värre. Det kunde vara en av de ännu mer idiotiska som även säger "Tack för att du väntar!" Jo, man har ju så jävla mycket att välja på!! Och här startar nog min värsta irritation för dagen. Sen går det mesta fel... Hålslagaren går sönder. Visst, inte hela världen, men jag skulle använda den NU, inte sen...och jag tycker väl att det räcker med skit utan att såna småsaker också måste jävlas med mig. Men tydligen inte. Bara ös på skit då. Ta allt på en gång så kanske jag slipper sen. Eller, nä. Slippa kommer jag fan aldrig att göra... Och ja ni har helt rätt! Blir tokförbannad bara av att tänka på det, så nu slutar jag genast med det!
Har röjt lite mer idag. Tagit bort och fixat med de lite mer praktiska sakerna. Ex tagit ur åkpåsen i enkelvagnen så att vi kan använda den till Kristoffer istället. Bytt skötväska. Tillbaka till den svarta igen, den andra ska ju gå med syskonvagnen när vi väl säljer den. Men nu är det nog inte mer jag kan/vill plocka undan. Leksakerna vill jag ha kvar. Kan inte riktigt tänka mig att gå in i vardagsrummet utan att se Jonathans stora giraff. Och hans säng vet jag inte när jag kommer att ens kunna ta ur sängkläderna, än mindre skruva isär och ta bort. Det kommer nog ta ett bra tag.
Ikväll har jag tänkt försöka mig på en kväll i soffan. Titta lite på Sveriges Mästerkock och dricka lite thé. Vi får se om jag har ro i kroppen till att sitta still. Det är ju då tankarna kommer. Förut så var det kvällarna man såg fram emot. Tystnaden och lugnet som kom när de två små somnat. Bara kunna sitta i soffan, glo på dumburken och inte göra något. Nu är det kvällarna som är värst. Är det ett riktigt bra tv-program jag kan titta på går det an, men hur ofta händer det? Utan då kommer tankarna. Först smygande och sen i turbofart. Tankar på hur lilla Jonathan måste känt det i badkaret sina sista minuter i livet. Det spelar ingen roll hur många som säger att det måste gått så fort att han inte hann förstå. Men nog sjutton hann han fatta att ingen kom och tog upp honom?! Den panik den stackarn måste haft! Det säger sig ju själv. Testa själv att hamna under vatten utan att kunna ta dig upp. Nog sjutton måste han haft panik alltid! De två saker som känns värst med att jag inte längre har min lilla Jonathan är dels att jag aldrig kommer att få se honom ta sina första stapplande steg. Det andra är hans gos. Han tyckte nämligen väldigt mycket om att gosa. Han riktigt tryckte pannan eller kinden emot mitt ansikte. Sen tog han bort och så tryckte han igen. Så kunde han hålla på en lång, lång stund och det var helt underbart! Min gosiga lilla gosefis! Åh vad jag saknar dig!!
Ikväll har Alexander flytt sin familj! En tjejkompis till honom kom och hämtade honom (med hjälp av sin mamma dock). Så inatt sover min stora älskling i Smedby hos en underbart gullig familj som jag vet säkert kommer ta bra hand om honom! I morgon hämtar vi hem honom för han ska testa parkour i sporthallen. Efter det kommer han hem en stund sen åker han med vår gamla granne till Torsås för att titta på när de stora killarna, hm, förlåt, gubbarna...tränar innebandy. Skönt för honom att få lite annat att tänka på.
Jaha, då var jag tillbaka igen. Inte för att ni märkt att jag varit borta. Men jag fick ta en paus på ca en timme. Svägerskan på Lidingö ringde och ville kolla läget med blommorna så att de kan beställa sina. Det är ju "trevligt" om det inte skär sig totalt med våra blommor! Och när det gäller henne så vet jag att det är ingen risk nu när hon vet vad vi valt. Hon är väldigt duktig och noggrann med sådana detaljer! Skönt att det finns något man inte behöver oroa sig för!! Detta telefonsamtal innebar dock att jag inte tittade på tv vid åtta som jag tänkt. Men det gör inget, jag fick mitt thé och det är huvudsaken!
Något annat jag funderar över är om vi ska ha solosång eller inte. Är både för och emot. Det är väldigt vackert och det blir lite mer speciellt. Samtidigt kanske det blir för känslosamt...jag vet inte. Men som prästen sa, det ska vara brutalt med begravningar. Det behöver vara brutalt för att man ska få ett ordentligt avsked och avslut. Och det ligger nog ganska mycket i det. Så om vi ska ha solosång återstår "bara" att bestämma sång och vem som ska sjunga...Har fått lite tips av FB-vänner. Sen ska det bestämmas psalmer. Även här fick jag tips. Så jag tog fram min psalmbok jag fick av min farmor när jag konfirmerade mig. Skulle slå upp bl a psalm nr 799. Min bok slutade på 700...Den är visst inte så up to date, om man säger så. Men jag fick tipset att kolla med min församling om jag inte kunde låna en där. Skönt att andras hjärnor funkar nu när min tydligen lagt av helt...Vet dock att jag har en i alla fall, har bildbevis på det. Men den är inte riktigt inkopplad, så det är glappkontakt...Sen har jag också skickat ett meddelande till en annan gammal vän som faktiskt är präst. Så jag tänkte att även om hon inte har så stor erfarenhet av barnbegravningar (vet inte om hon har det men hoppas inte!) så är hon lite mer bekant med psalmboken än vad jag är. Jag skulle nämligen vilja ha lite koll tills prästen kommer hit igen på måndag! Det är då vi ska planera begravningen.
Igår skrev jag att jag skulle gå och lägga mig tidigt, men det sket sig. Kunde jag ju ha listat ut med röven med tanke på att klockan var mycket redan innan jag bloggat färdigt. Men idag har inte klockan hunnit bli så mycket, så ikväll är chanserna klart större för tidig sänggång! Skulle nog behöva det, för morgondagens schema är ungefär lika fullt som dagens har varit! Så nu ska jag bara läsa igenom och kolla stavfel...hihi, nu vet jag särskilt en viss dam som skrattar...
God natt på er!
Vi började med att lämna Kristoffer på dagis. Sen åkte vi förbi min vän och lämnade av Jonathans matburkar och gröt. Bättre hennes lille gosekille får äta upp den än att den bara står här. Efter det åkte vi till sjukhuset och träffade kuratorn. Det var både jag, Lucas och Alexander. Det känns väldigt skönt att prata med henne. Lucas och jag kommer att fortsätta gå hos henne fast en i taget. Känner att det nog blir lättare att prata om jag är själv. Inte för att jag har hemligheter för min älskade sambo, men ibland kan det vara skönt att slippa tänka på vad och hur man säger saker. Och av någon lustig anledning tror jag Lucas får mer sagt om jag inte är med... Alexander ska träffa kuratorn på skolan i stället. Han är nog inte så väldigt förtjust i tanken egentligen, men efter jag pratat med honom om varför jag vill att han ska gå så förstår han (förhoppningsvis) att det kan vara bra för honom. Vem vet, han kanske inte behöver träffa henne mer än ett par gånger. Men det känns tryggt att veta att det kommer att finnas någon på skolan som vet lite mer vad som hänt ifall det skulle hända något.
Efter sjukhuset åkte vi in till stan för att ordna blommorna till begravningen. Till Alexanders stora förtret fick han snällt följa med. Det gick över förväntan måste jag säga. Kistdekorationen kommer att vara från oss själva. Sen får min sida av familjen fixa ett arrangemang till ena sidan av kistan och Lucas sida av familjen får den andra sidan. (Sen jag skrev detta har jag ju dock pratat med svägerskan på Lucas sida och då visade det sig att svärfar inte ville dela dekoration med dom så han ska ha en egen, vilket innebär att det blir två på "hans" sida...Där sket sig min planering lite, men det kan nog bli bra ändå...kanske kan ha en framför...) Övriga arrangemang (om det blir några) kommer troligtvis att läggas lite vid sidan av eller lite bakom. Det får inte bli för mycket för då försvinner hans lilla kista. Blommorna vi ska ha är starkt orange rosor, starkt orange gerbera och djupt blålila anemon. Vi ska även ha murgröna slingrandes. Sen ska det sitta en liten nalle i framkant precis intill dopljuset. Vi ska även ha sidenband, samma färg som rosetten som satt på Jonathans dopklänning. Brun-koppar-aktig. Tror det kommer bli fint! Vi beställde även två mindre buketter med samma blommor som vi ska ha på den lilla mottagningen efteråt. Jonathans kort (det underbart vackra kort jag fick av min lika underbara vän) i mitten, en ljusstake (de han fick i doppresent av sin farfar) på varje sida och en bukett också på varje sida. Ska dock fixa någon eller några buketter till bordet också. För de andra kommer att stå på en bänk vid sidan av. Men jag vet inte om vi ska beställa så det blir samma sorts blommor på bordet också eller om vi köper en bukett när vi hämtar ut de andra. Kanske blir för mycket med samma på bordet också, kanske bättre med något mer enfärgat...hmmm tål att tänka på.
När vi var klara i blomaffären blev det lite lunch och sen hem till telefonen. Jag har ringt, ringt och åter ringt...Ringt till begravningsbyrån om en tid att få hjälp att beställa gravsten - det blev i morgon. Ringt kyrkogårdsförvaltningen för en tid att träffa dom - också i morgon. Ringt kuratorn på Alexanders skola om en tid - blev nästa vecka. Ringt ett antal samtal för att extrakolla lite olika försäkringar och så. Och så fick jag in ett litet samtal till lilla mamsen också... Suttit i telefonkö 30 minuter för att prata med den som svarade i typ 2 minuter...och det var en av dessa skittelefonköer som inte ens kan vara så vänliga att upplysa en om vilken plats man har i kön!!! Bara tjata en evinnerlig massa gånger "Du är fortfarande placerad i telefonkö. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan." Men det kunde varit ännu värre. Det kunde vara en av de ännu mer idiotiska som även säger "Tack för att du väntar!" Jo, man har ju så jävla mycket att välja på!! Och här startar nog min värsta irritation för dagen. Sen går det mesta fel... Hålslagaren går sönder. Visst, inte hela världen, men jag skulle använda den NU, inte sen...och jag tycker väl att det räcker med skit utan att såna småsaker också måste jävlas med mig. Men tydligen inte. Bara ös på skit då. Ta allt på en gång så kanske jag slipper sen. Eller, nä. Slippa kommer jag fan aldrig att göra... Och ja ni har helt rätt! Blir tokförbannad bara av att tänka på det, så nu slutar jag genast med det!
Har röjt lite mer idag. Tagit bort och fixat med de lite mer praktiska sakerna. Ex tagit ur åkpåsen i enkelvagnen så att vi kan använda den till Kristoffer istället. Bytt skötväska. Tillbaka till den svarta igen, den andra ska ju gå med syskonvagnen när vi väl säljer den. Men nu är det nog inte mer jag kan/vill plocka undan. Leksakerna vill jag ha kvar. Kan inte riktigt tänka mig att gå in i vardagsrummet utan att se Jonathans stora giraff. Och hans säng vet jag inte när jag kommer att ens kunna ta ur sängkläderna, än mindre skruva isär och ta bort. Det kommer nog ta ett bra tag.
Ikväll har jag tänkt försöka mig på en kväll i soffan. Titta lite på Sveriges Mästerkock och dricka lite thé. Vi får se om jag har ro i kroppen till att sitta still. Det är ju då tankarna kommer. Förut så var det kvällarna man såg fram emot. Tystnaden och lugnet som kom när de två små somnat. Bara kunna sitta i soffan, glo på dumburken och inte göra något. Nu är det kvällarna som är värst. Är det ett riktigt bra tv-program jag kan titta på går det an, men hur ofta händer det? Utan då kommer tankarna. Först smygande och sen i turbofart. Tankar på hur lilla Jonathan måste känt det i badkaret sina sista minuter i livet. Det spelar ingen roll hur många som säger att det måste gått så fort att han inte hann förstå. Men nog sjutton hann han fatta att ingen kom och tog upp honom?! Den panik den stackarn måste haft! Det säger sig ju själv. Testa själv att hamna under vatten utan att kunna ta dig upp. Nog sjutton måste han haft panik alltid! De två saker som känns värst med att jag inte längre har min lilla Jonathan är dels att jag aldrig kommer att få se honom ta sina första stapplande steg. Det andra är hans gos. Han tyckte nämligen väldigt mycket om att gosa. Han riktigt tryckte pannan eller kinden emot mitt ansikte. Sen tog han bort och så tryckte han igen. Så kunde han hålla på en lång, lång stund och det var helt underbart! Min gosiga lilla gosefis! Åh vad jag saknar dig!!
Ikväll har Alexander flytt sin familj! En tjejkompis till honom kom och hämtade honom (med hjälp av sin mamma dock). Så inatt sover min stora älskling i Smedby hos en underbart gullig familj som jag vet säkert kommer ta bra hand om honom! I morgon hämtar vi hem honom för han ska testa parkour i sporthallen. Efter det kommer han hem en stund sen åker han med vår gamla granne till Torsås för att titta på när de stora killarna, hm, förlåt, gubbarna...tränar innebandy. Skönt för honom att få lite annat att tänka på.
Jaha, då var jag tillbaka igen. Inte för att ni märkt att jag varit borta. Men jag fick ta en paus på ca en timme. Svägerskan på Lidingö ringde och ville kolla läget med blommorna så att de kan beställa sina. Det är ju "trevligt" om det inte skär sig totalt med våra blommor! Och när det gäller henne så vet jag att det är ingen risk nu när hon vet vad vi valt. Hon är väldigt duktig och noggrann med sådana detaljer! Skönt att det finns något man inte behöver oroa sig för!! Detta telefonsamtal innebar dock att jag inte tittade på tv vid åtta som jag tänkt. Men det gör inget, jag fick mitt thé och det är huvudsaken!
Något annat jag funderar över är om vi ska ha solosång eller inte. Är både för och emot. Det är väldigt vackert och det blir lite mer speciellt. Samtidigt kanske det blir för känslosamt...jag vet inte. Men som prästen sa, det ska vara brutalt med begravningar. Det behöver vara brutalt för att man ska få ett ordentligt avsked och avslut. Och det ligger nog ganska mycket i det. Så om vi ska ha solosång återstår "bara" att bestämma sång och vem som ska sjunga...Har fått lite tips av FB-vänner. Sen ska det bestämmas psalmer. Även här fick jag tips. Så jag tog fram min psalmbok jag fick av min farmor när jag konfirmerade mig. Skulle slå upp bl a psalm nr 799. Min bok slutade på 700...Den är visst inte så up to date, om man säger så. Men jag fick tipset att kolla med min församling om jag inte kunde låna en där. Skönt att andras hjärnor funkar nu när min tydligen lagt av helt...Vet dock att jag har en i alla fall, har bildbevis på det. Men den är inte riktigt inkopplad, så det är glappkontakt...Sen har jag också skickat ett meddelande till en annan gammal vän som faktiskt är präst. Så jag tänkte att även om hon inte har så stor erfarenhet av barnbegravningar (vet inte om hon har det men hoppas inte!) så är hon lite mer bekant med psalmboken än vad jag är. Jag skulle nämligen vilja ha lite koll tills prästen kommer hit igen på måndag! Det är då vi ska planera begravningen.
Igår skrev jag att jag skulle gå och lägga mig tidigt, men det sket sig. Kunde jag ju ha listat ut med röven med tanke på att klockan var mycket redan innan jag bloggat färdigt. Men idag har inte klockan hunnit bli så mycket, så ikväll är chanserna klart större för tidig sänggång! Skulle nog behöva det, för morgondagens schema är ungefär lika fullt som dagens har varit! Så nu ska jag bara läsa igenom och kolla stavfel...hihi, nu vet jag särskilt en viss dam som skrattar...
God natt på er!
tisdag 22 februari 2011
Rensa och slänga!
Jag har kommit på en stor fördel med att saker och ting går sönder. I detta fall kylen. Då var vi ju tvungna att tömma skåpen ovanför också. Och det var inte lite "skit" där kan jag lova! Men nu har vi satt upp nya stoooora fina skåp. Dörrarna får vi dock vänta på en vecka ungefär. Men huvudsaken är att skåpen är på plats så att jag blev av med allt som stod överallt! Men jag har varit så duktig så! Rensat ut en hel massa saker och slängt. Och när jag väl börjar med något i en ände, så fortsätter jag gärna...Och så även idag.
Nu är Jonathans barnmatsburkar och gröt nedpackade. Väntar på leverans hem till en god vän och hennes goa lilla kille! Har haft så svårt att besluta mig för när jag ska plocka undan maten, men idag blev det av. Det var tungt och svårt. Gjorde ont i hjärtat och jag tog varsamt en burk i taget och nästan klappade på dom...låter helt knäppt, jag vet. Men jag kommer ju aldrig att få öppna dessa burkar, värma innehållet och mata min älskade Jonathan med dom. Så då är det kanske bättre att ta undan dom och låta dom komma till bättre användning? Jag har ju så mycket andra saker som är bättre minnen med. Alla hans leksaker står fortfarande kvar som de gjorde. Hans stora fina giraff som man stoppar bollar i som han fick i julklapp står på golvet i vardagsrummet. Lika så hans backar med andra lite mindre leksaker. I köket står det en liten korg med ett par saker i... Det är liksom lite utspritt här och där, precis som det var när han levde. Känns tryggt på något vis att ha sakerna framme. Likadant med fotografier. Fast ibland när jag tittar på dom undrar jag om det skulle vara "enklare" att ta undan alla saker och alla kort. För det gör ju så fruktansvärt ont att se framför allt korten. Men det kan jag ju inte göra! Jag måste få titta på min fina Jonathan. Hur ont det än gör och hur ledsen jag än blir. Som jag tidigare skrev så verkar tårar och bröstmjölk fungera på samma sätt. Ju mer man gör av med ju mer produceras. Och då kan jag lova att har produceras det tårar för glatta livet. Bröstmjölken fungerade dock aldrig riktigt som den skulle, inte med något av barnen. Jag kanske fick tårarna istället?
Och så lite rapport om dagen som gått. Det blev en tur till tippen idag. Vi köpte kyl och frys på MediaMarkt och då får man låna en släpvagn gratis. Man får betala 300 kr som man får tillbaka när man lämnar tillbaka släpet. Så det gjorde vi i söndags. Men då var tippen stängd, så då kunde vi inte åka och slänga det gamla skåpet. Så vi åkte helt enkelt tillbaka till MediaMarkt idag och frågade om vi kunde få låna det igen pga att tippen varit stängd på söndagen. Jo, men det kan ni väl få göra sa de. Så det var smidigt. Så surt att behöva lägga pengar på att hyra släp för att slänga saker! När vi var klara med det så blev det en liten tur till Coop för att inhandla lite mat och annat. En borr bland annat. Vi har länge behövt en viss storlek men saknat det, så då har man fått ta ett lite mindre och sen "borra upp" hålet till rätt storlek. Jobbigt.... Så nu är rätt storlek inhandlat! Vi behövde det ju faktiskt idag för att sätta upp skåpen!
Efter det åkte vi hem och fixade och donade lite. Hämtade Kristoffer på dagis. Sen kom min moster och hon hade bakat en väldigt god rulltårta och chokladbröd. Jag vet att vi kallade dem pippi-kakor när vi var små. Fast jag har ingen aning vad det kommer ifrån. Pippi bakade ju pepparkakor! Men jag vet att det var många av oss barn som sa just pippi-kakor! Är det någon som har en aning om varför? Jag har till och med skrivit det i min mammas Sju sorters kakor! (receptbok för kakor för er som inte vet!) Vi fikade och pratade och det kändes bra. Mamma var här också, hon passade på att åka med moster som ändå skulle komma. Och det var skönt att ha mamma här! Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till med allt detta om hon inte fanns! Jag sa till henne härom dagen att det var tur att du gick i pension i somras så att du kan vara här så mycket! Ja, annars hade jag tagit tjänsteledigt. Det hade jag haft rätt till! sa hon då! Min mamma är världens bästa mamma och jag älskar henne otroligt mycket. Tror nog att jag ska ta och säga det till henne nån dag. Det är sånt där som inte riktigt blir sagt men som ändå är så självklart! Men jag tror nog att hon skulle bli glad av att höra mig säga det.
Middag har vi oxå ätit idag. Blev dock lite senare än tänkt. Blir lätt så när man håller på att sätta upp skåp som inte är helt samarbetsvilliga. Eller skåpen var det inte nåt fel på. Väggar och golv däremot. Där var det inget samarbete för fem öre! Fast jag vet inte varför vi trodde att det skulle gå lätt, inget som man gör i detta hus går väl någonsin lätt!! Men som sagt, nu är skåpen på plats och det blev superbra. Nu väntar vi bara på dörrarna, så jag kommer säkerligen få plocka ut en massa för att kunna få dom på plats...
Jag har varit fruktansvärt trött idag! Kanske inte så lustigt! Det blev ju sent i säng igår! Men det var det värt! Jag hade ju glömt bort att jag behövde kliva upp för att fixa i ordning Kristoffer för dagis! Gissa om jag inte ville kliva upp när klockan ringde. Och ringde. Och ringde....ville inte alls! Inte Kristoffer heller för den delen. Gick knappt att väcka honom. Men det gick bra ändå. Men jag är inte bara trött av den anledningen. Hela jag har varit helt "tom" idag. Har knappt begripit hur jag ska göra ens den enklaste sak! Skulle mäta ut för vägguttagen på bakstyckena till skåpen. Jag bara stod och tittade på siffrorna jag skrivit upp när jag mätte på väggen. Och så tittade jag på bakstycket. Och på siffrorna. Och på pennan...Fick inte alls ihop det. Och jag brukar annars (utan att skryta) vara ganska duktig på sånt. Jag tycker om att göra praktiska saker. Har inga som helst problem att ta fram borrmaskinen och borra hål i väggen om jag behöver ett hål i väggen. Eller fixa förlängningssladdar, sätta på mellanströmbrytare och liknande saker. Tapetsera och måla. Dock inte att såga med fogsvans, i alla fall inte om det ska bli rakt... Jag tycker helt enkelt om att pula med saker och är faktiskt ganska duktig och bra på det! Till och med bättre än ganska, om jag får säga det själv! Och det får jag ju, för detta är ju liksom inte precis nån dialog. Det är ju en monolog, så vem skulle kunna säga emot! :-)
Ikväll ska jag i alla fall gå och lägga mig tidigt. Jag vet att jag ofta säger det men så kommer jag alltid på en massa saker som bara måste göras just då...helt knäppt. Men ikväll ska jag verkligen gå och lägga mig tidigt. Och med tanke på att klockan redan nu strax är elva, så kanske det börjar bli dags? Fast det beror ju på vad man menar med tidigt... Men det blir ingen sovmorgon i morgon heller. Kristoffer ska till dagis och vi ska till sjukhuset och träffa kuratorn igen. Och på vägen dit ska vi göra ett pit-stop hos en kräksjuk vän och lämna Jonathans påsar med mat! Efter sjukhuset ska vi till blomaffären och kolla på blommor till begravningen. Måste bara komma ihåg att ringa damen på kyrkogårdsförvaltningen i morgon också. Hon ville att vi skulle träffas och prata lite även att vi redan "bokat" plats åt Jonathan. Och det blir bra, för jag har lite frågor. Jag vill sköta gravens lilla rabatt själv. Men jag vet inte om man automatiskt får en rabatt eller om man måste säga till om det. Sen undrar jag också om deras vaktmästare tar bort vissna blommor? Kanske man kan få köpa 1/4 gravvård? Skulle vara bra. Jag sätter dit fina blommor och dom tar bort fula! Perfekt! Kanske inte praktiskt genomförbart, men jag ska fråga hur det ser ut. Man har liksom väldigt taskig koll på sånt! Måste också ringa damen på begravningsbyrån för en tid. Vi vill att hon ska hjälpa oss att beställa gravstenen. Sen måste jag och hon också bestämma när vi ska lägga över Jonathan i sin lilla kista....usch och fy och pest och pina. Men jag kan bara inte låta någon annan göra det! Jag måste ju veta att han får det fint och ligger fint nerbäddad och omgiven av en massa gosedjur, min fina underbara lilla älskling!
Åh du lilla Jonathan vad jag saknar dig!
Åh du lilla Jonathan vad jag älskar dig!
För alltid
För evigt
Du är nu min alldeles egna vackra ängel!
Puss på dig och sov så gott bland molnen hos de andra änglarna så ska jag gå och lägga mig och sova jag också!
Nu är Jonathans barnmatsburkar och gröt nedpackade. Väntar på leverans hem till en god vän och hennes goa lilla kille! Har haft så svårt att besluta mig för när jag ska plocka undan maten, men idag blev det av. Det var tungt och svårt. Gjorde ont i hjärtat och jag tog varsamt en burk i taget och nästan klappade på dom...låter helt knäppt, jag vet. Men jag kommer ju aldrig att få öppna dessa burkar, värma innehållet och mata min älskade Jonathan med dom. Så då är det kanske bättre att ta undan dom och låta dom komma till bättre användning? Jag har ju så mycket andra saker som är bättre minnen med. Alla hans leksaker står fortfarande kvar som de gjorde. Hans stora fina giraff som man stoppar bollar i som han fick i julklapp står på golvet i vardagsrummet. Lika så hans backar med andra lite mindre leksaker. I köket står det en liten korg med ett par saker i... Det är liksom lite utspritt här och där, precis som det var när han levde. Känns tryggt på något vis att ha sakerna framme. Likadant med fotografier. Fast ibland när jag tittar på dom undrar jag om det skulle vara "enklare" att ta undan alla saker och alla kort. För det gör ju så fruktansvärt ont att se framför allt korten. Men det kan jag ju inte göra! Jag måste få titta på min fina Jonathan. Hur ont det än gör och hur ledsen jag än blir. Som jag tidigare skrev så verkar tårar och bröstmjölk fungera på samma sätt. Ju mer man gör av med ju mer produceras. Och då kan jag lova att har produceras det tårar för glatta livet. Bröstmjölken fungerade dock aldrig riktigt som den skulle, inte med något av barnen. Jag kanske fick tårarna istället?
Och så lite rapport om dagen som gått. Det blev en tur till tippen idag. Vi köpte kyl och frys på MediaMarkt och då får man låna en släpvagn gratis. Man får betala 300 kr som man får tillbaka när man lämnar tillbaka släpet. Så det gjorde vi i söndags. Men då var tippen stängd, så då kunde vi inte åka och slänga det gamla skåpet. Så vi åkte helt enkelt tillbaka till MediaMarkt idag och frågade om vi kunde få låna det igen pga att tippen varit stängd på söndagen. Jo, men det kan ni väl få göra sa de. Så det var smidigt. Så surt att behöva lägga pengar på att hyra släp för att slänga saker! När vi var klara med det så blev det en liten tur till Coop för att inhandla lite mat och annat. En borr bland annat. Vi har länge behövt en viss storlek men saknat det, så då har man fått ta ett lite mindre och sen "borra upp" hålet till rätt storlek. Jobbigt.... Så nu är rätt storlek inhandlat! Vi behövde det ju faktiskt idag för att sätta upp skåpen!
Efter det åkte vi hem och fixade och donade lite. Hämtade Kristoffer på dagis. Sen kom min moster och hon hade bakat en väldigt god rulltårta och chokladbröd. Jag vet att vi kallade dem pippi-kakor när vi var små. Fast jag har ingen aning vad det kommer ifrån. Pippi bakade ju pepparkakor! Men jag vet att det var många av oss barn som sa just pippi-kakor! Är det någon som har en aning om varför? Jag har till och med skrivit det i min mammas Sju sorters kakor! (receptbok för kakor för er som inte vet!) Vi fikade och pratade och det kändes bra. Mamma var här också, hon passade på att åka med moster som ändå skulle komma. Och det var skönt att ha mamma här! Jag vet inte vad jag skulle tagit mig till med allt detta om hon inte fanns! Jag sa till henne härom dagen att det var tur att du gick i pension i somras så att du kan vara här så mycket! Ja, annars hade jag tagit tjänsteledigt. Det hade jag haft rätt till! sa hon då! Min mamma är världens bästa mamma och jag älskar henne otroligt mycket. Tror nog att jag ska ta och säga det till henne nån dag. Det är sånt där som inte riktigt blir sagt men som ändå är så självklart! Men jag tror nog att hon skulle bli glad av att höra mig säga det.
Middag har vi oxå ätit idag. Blev dock lite senare än tänkt. Blir lätt så när man håller på att sätta upp skåp som inte är helt samarbetsvilliga. Eller skåpen var det inte nåt fel på. Väggar och golv däremot. Där var det inget samarbete för fem öre! Fast jag vet inte varför vi trodde att det skulle gå lätt, inget som man gör i detta hus går väl någonsin lätt!! Men som sagt, nu är skåpen på plats och det blev superbra. Nu väntar vi bara på dörrarna, så jag kommer säkerligen få plocka ut en massa för att kunna få dom på plats...
Jag har varit fruktansvärt trött idag! Kanske inte så lustigt! Det blev ju sent i säng igår! Men det var det värt! Jag hade ju glömt bort att jag behövde kliva upp för att fixa i ordning Kristoffer för dagis! Gissa om jag inte ville kliva upp när klockan ringde. Och ringde. Och ringde....ville inte alls! Inte Kristoffer heller för den delen. Gick knappt att väcka honom. Men det gick bra ändå. Men jag är inte bara trött av den anledningen. Hela jag har varit helt "tom" idag. Har knappt begripit hur jag ska göra ens den enklaste sak! Skulle mäta ut för vägguttagen på bakstyckena till skåpen. Jag bara stod och tittade på siffrorna jag skrivit upp när jag mätte på väggen. Och så tittade jag på bakstycket. Och på siffrorna. Och på pennan...Fick inte alls ihop det. Och jag brukar annars (utan att skryta) vara ganska duktig på sånt. Jag tycker om att göra praktiska saker. Har inga som helst problem att ta fram borrmaskinen och borra hål i väggen om jag behöver ett hål i väggen. Eller fixa förlängningssladdar, sätta på mellanströmbrytare och liknande saker. Tapetsera och måla. Dock inte att såga med fogsvans, i alla fall inte om det ska bli rakt... Jag tycker helt enkelt om att pula med saker och är faktiskt ganska duktig och bra på det! Till och med bättre än ganska, om jag får säga det själv! Och det får jag ju, för detta är ju liksom inte precis nån dialog. Det är ju en monolog, så vem skulle kunna säga emot! :-)
Ikväll ska jag i alla fall gå och lägga mig tidigt. Jag vet att jag ofta säger det men så kommer jag alltid på en massa saker som bara måste göras just då...helt knäppt. Men ikväll ska jag verkligen gå och lägga mig tidigt. Och med tanke på att klockan redan nu strax är elva, så kanske det börjar bli dags? Fast det beror ju på vad man menar med tidigt... Men det blir ingen sovmorgon i morgon heller. Kristoffer ska till dagis och vi ska till sjukhuset och träffa kuratorn igen. Och på vägen dit ska vi göra ett pit-stop hos en kräksjuk vän och lämna Jonathans påsar med mat! Efter sjukhuset ska vi till blomaffären och kolla på blommor till begravningen. Måste bara komma ihåg att ringa damen på kyrkogårdsförvaltningen i morgon också. Hon ville att vi skulle träffas och prata lite även att vi redan "bokat" plats åt Jonathan. Och det blir bra, för jag har lite frågor. Jag vill sköta gravens lilla rabatt själv. Men jag vet inte om man automatiskt får en rabatt eller om man måste säga till om det. Sen undrar jag också om deras vaktmästare tar bort vissna blommor? Kanske man kan få köpa 1/4 gravvård? Skulle vara bra. Jag sätter dit fina blommor och dom tar bort fula! Perfekt! Kanske inte praktiskt genomförbart, men jag ska fråga hur det ser ut. Man har liksom väldigt taskig koll på sånt! Måste också ringa damen på begravningsbyrån för en tid. Vi vill att hon ska hjälpa oss att beställa gravstenen. Sen måste jag och hon också bestämma när vi ska lägga över Jonathan i sin lilla kista....usch och fy och pest och pina. Men jag kan bara inte låta någon annan göra det! Jag måste ju veta att han får det fint och ligger fint nerbäddad och omgiven av en massa gosedjur, min fina underbara lilla älskling!
Åh du lilla Jonathan vad jag saknar dig!
Åh du lilla Jonathan vad jag älskar dig!
För alltid
För evigt
Du är nu min alldeles egna vackra ängel!
Puss på dig och sov så gott bland molnen hos de andra änglarna så ska jag gå och lägga mig och sova jag också!
Tokdag
Igår blev det inget nytt inlägg. Så idag blir det kanske flera...;-)
Igår hade vi planerat in att umgås som familj. Inget särskilt så, men vara tillsammans alla fyra. Vi skulle till IKEA och äta lunch och inhandla gosedjuren vi ska ha till begravningen och som jag ska lägga ner i kistan om de vi redan har inte räcker. Ska ju vara fullt med gosiga gosedjur! Sen skulle vi faktiskt fixa en tur till tippen oxå. Just nu står den gamla kylen utanför köksfönstret och det är kanske inte så kul...Annars så skulle vi inte gjort så mycket, det skulle blivit lite av en fridag när det gäller planering och fixande.
Men det skiter sig ju redan på morgonen när telefonen ringer. Nu får vi reda ut en jävla massa tjafs, som i efterhand visade sig vara TOTALT onödiga ljust nu. Vilket gjorde mig ännu mer förbannad och ledsen. Men när vi suttit och pratat och skrikit ett tag så går jag och överlåter resten till de närmst stående i fallet. Nu ger jag upp. De pratar vidare ett tag och kommer överens om att vi försöker ta nya tag SEN och se om vi kan börja om från början på något sätt. Om jag kommer kunna förlåta? Det återstår att se. Inte allt, det vet jag. Finns vissa saker man bara inte kan förlåta. Men jag hoppas att jag kan förlåta så pass mycket att jag känner att jag kan vara med när vi går vidare SEN. Men nu är liksom inte läge! Jag har fått trycka på paus på min sorgeknapp. Så nu sitter Jonathan där uppe och undrar varför mamma inte tänker på mig längre? Men det gör jag min lilla älskling. Men just för sekunden finns ingen energi för sorgen en gång. Därför hoppas jag nu verkligen att detta är överspelat nu så att jag kan återgå till min sorg. För jag behöver den, lika mycket som en som är strandsatt i öknen behöver vatten. Jag klarar mig inte utan min sorg just nu, då bryter jag ihop. Och detta har jag varit rejält och otäckt nära att göra två gånger på två dagar på grund av denna förbannade och onödiga situation. Men nu hoppas jag det blir lite bättre, sämre går ju inte...
Men vi hann med IKEA igår i alla fall. Vi var ju så illa tvungna att äta! Och så fick jag köpa ramar, mängder med små gosedjur som jag måste klippa av alla lappar på. Vi köpte även överskåp till kylen och frysen. Luckorna var dock beställningsvara så det tar 7-10 dagar, men dom klarar jag mig utan. Bara jag får upp alla saker som står överallt. Sen har vi säkert den "turen" att vi måste plocka ner nästan allt för att få på luckorna. Men då får vi göra det. Sen funkade dagen bra. Vi värmde soppan som min barndomsgranne gjort till oss, och himmel vad god den var! Dock fick den stå på värme lite för länge för alla telefoner krigade med varandra just då så vi kunde ej äta direkt när den var klar. Men den var helt supergod, så det receptet är bara att rota fram min vän, för det vill jag ha!
När vi ätit färdigt kom min gamla "vuxen-granne". Blir lite rörigt med gamla grannar hit och dit! Men hon kom i alla fall och vi satt och drack thé - ovanligt! Näää, vi dricker alltid thé, mycket thé. Thé är gott! Vi satt och pratade om allt och inget. Vi pratade om olyckan, tiden efter, allt som hänt nu och vad som kommer att hända. Men vi pratade också om helt andra saker. Om allt möjligt. Om allt och inget. Och det var skönt. Vi satt och pratade ganska länge. Tittade på klockan när den närmade sig tolv. Lugnt, tänkte jag. Jag behöver inte upp i morgon. Klockan blev nästan ett innan hon gick. Då hade jag dock kommit på att jag visst måste upp, Kristoffer ska ju till dagis! Ja, ja. Det får det vara värt, för det var skönt att prata med henne. Hon hade sagt till sin make att hon nog inte skulle bli så sen, ett par timmar skulle hon stanna...men maken skulle skicka ett SMS när han gick och la sig. Det hade han fortfarande inte gjort när hon åkte hem så hon hoppades att han bara glömt bort det och lagt sig i alla fall för han ska ju upp tidigt och jobba. Fast jag sa till henne att jag skulle inte bli förvånad om han sitter uppe och väntar på dig bara för att kolla att du är ok och mår bra. Det var ju ändå första gången vi träffades "efter" och det kan ju bli väldigt jobbigt känslomässigt. Och du min kära vän, är ganska mycket av en känslomänniska! Väldigt virrig sådan, men dock full av känslor! ;-)
Så där har ni anledningen till att det inte blev något bloggande igår, för jag gick och lade mig direkt efter att hon åkt.
Jag har nyss varit och lämnat Kristoffer på dagis, så nu sitter jag och väntar på att min älskade sambo ska kliva upp ur sängen. Vi måste ju fixa släpvagn och åka till tippen. Sen vore det lite skönt att få upp hyllorna ordentligt så att jag kan börja plocka in och få lite ordning. Min moster ska komma på ett litet besök idag. Mamma kommer med. Och medan jag har skrivit dagens inlägg så har mannen klivit upp så nu måste jag aktivera mig själv också. Kan ju inte gärna (eller kan och kan, det kan jag utan problem men det känns inte så snällt...;-)) köra upp honom och sen bara sitta här själv!
Men jag återkommer kanske igen idag!
Igår hade vi planerat in att umgås som familj. Inget särskilt så, men vara tillsammans alla fyra. Vi skulle till IKEA och äta lunch och inhandla gosedjuren vi ska ha till begravningen och som jag ska lägga ner i kistan om de vi redan har inte räcker. Ska ju vara fullt med gosiga gosedjur! Sen skulle vi faktiskt fixa en tur till tippen oxå. Just nu står den gamla kylen utanför köksfönstret och det är kanske inte så kul...Annars så skulle vi inte gjort så mycket, det skulle blivit lite av en fridag när det gäller planering och fixande.
Men det skiter sig ju redan på morgonen när telefonen ringer. Nu får vi reda ut en jävla massa tjafs, som i efterhand visade sig vara TOTALT onödiga ljust nu. Vilket gjorde mig ännu mer förbannad och ledsen. Men när vi suttit och pratat och skrikit ett tag så går jag och överlåter resten till de närmst stående i fallet. Nu ger jag upp. De pratar vidare ett tag och kommer överens om att vi försöker ta nya tag SEN och se om vi kan börja om från början på något sätt. Om jag kommer kunna förlåta? Det återstår att se. Inte allt, det vet jag. Finns vissa saker man bara inte kan förlåta. Men jag hoppas att jag kan förlåta så pass mycket att jag känner att jag kan vara med när vi går vidare SEN. Men nu är liksom inte läge! Jag har fått trycka på paus på min sorgeknapp. Så nu sitter Jonathan där uppe och undrar varför mamma inte tänker på mig längre? Men det gör jag min lilla älskling. Men just för sekunden finns ingen energi för sorgen en gång. Därför hoppas jag nu verkligen att detta är överspelat nu så att jag kan återgå till min sorg. För jag behöver den, lika mycket som en som är strandsatt i öknen behöver vatten. Jag klarar mig inte utan min sorg just nu, då bryter jag ihop. Och detta har jag varit rejält och otäckt nära att göra två gånger på två dagar på grund av denna förbannade och onödiga situation. Men nu hoppas jag det blir lite bättre, sämre går ju inte...
Men vi hann med IKEA igår i alla fall. Vi var ju så illa tvungna att äta! Och så fick jag köpa ramar, mängder med små gosedjur som jag måste klippa av alla lappar på. Vi köpte även överskåp till kylen och frysen. Luckorna var dock beställningsvara så det tar 7-10 dagar, men dom klarar jag mig utan. Bara jag får upp alla saker som står överallt. Sen har vi säkert den "turen" att vi måste plocka ner nästan allt för att få på luckorna. Men då får vi göra det. Sen funkade dagen bra. Vi värmde soppan som min barndomsgranne gjort till oss, och himmel vad god den var! Dock fick den stå på värme lite för länge för alla telefoner krigade med varandra just då så vi kunde ej äta direkt när den var klar. Men den var helt supergod, så det receptet är bara att rota fram min vän, för det vill jag ha!
När vi ätit färdigt kom min gamla "vuxen-granne". Blir lite rörigt med gamla grannar hit och dit! Men hon kom i alla fall och vi satt och drack thé - ovanligt! Näää, vi dricker alltid thé, mycket thé. Thé är gott! Vi satt och pratade om allt och inget. Vi pratade om olyckan, tiden efter, allt som hänt nu och vad som kommer att hända. Men vi pratade också om helt andra saker. Om allt möjligt. Om allt och inget. Och det var skönt. Vi satt och pratade ganska länge. Tittade på klockan när den närmade sig tolv. Lugnt, tänkte jag. Jag behöver inte upp i morgon. Klockan blev nästan ett innan hon gick. Då hade jag dock kommit på att jag visst måste upp, Kristoffer ska ju till dagis! Ja, ja. Det får det vara värt, för det var skönt att prata med henne. Hon hade sagt till sin make att hon nog inte skulle bli så sen, ett par timmar skulle hon stanna...men maken skulle skicka ett SMS när han gick och la sig. Det hade han fortfarande inte gjort när hon åkte hem så hon hoppades att han bara glömt bort det och lagt sig i alla fall för han ska ju upp tidigt och jobba. Fast jag sa till henne att jag skulle inte bli förvånad om han sitter uppe och väntar på dig bara för att kolla att du är ok och mår bra. Det var ju ändå första gången vi träffades "efter" och det kan ju bli väldigt jobbigt känslomässigt. Och du min kära vän, är ganska mycket av en känslomänniska! Väldigt virrig sådan, men dock full av känslor! ;-)
Så där har ni anledningen till att det inte blev något bloggande igår, för jag gick och lade mig direkt efter att hon åkt.
Jag har nyss varit och lämnat Kristoffer på dagis, så nu sitter jag och väntar på att min älskade sambo ska kliva upp ur sängen. Vi måste ju fixa släpvagn och åka till tippen. Sen vore det lite skönt att få upp hyllorna ordentligt så att jag kan börja plocka in och få lite ordning. Min moster ska komma på ett litet besök idag. Mamma kommer med. Och medan jag har skrivit dagens inlägg så har mannen klivit upp så nu måste jag aktivera mig själv också. Kan ju inte gärna (eller kan och kan, det kan jag utan problem men det känns inte så snällt...;-)) köra upp honom och sen bara sitta här själv!
Men jag återkommer kanske igen idag!
söndag 20 februari 2011
Kontrollbehov
Glömde ju en sak i förra inlägget!
Nämnde ju att jag tyckte bra om prästen som var här idag.
Och jag tror att han förstod sig på oss ganska bra.
Det tog nämligen inte särskilt lång tid innan han konstaterade att jag kanske hade visst kontrollbehov...
Nähä, sa jag och tittade på Lucas. Inte jag inte!
Det har jag också sa han då, fast jag tyckte nog det verkade som om hans fru hade ännu större kontrollbehov...
Jag har ju turen som har en karl som låter mig få som jag vill. Inte alltid. Men oftast.
Han tycker jag blir så jäkla sur annars...
Men det stämmer ganska bra. Jag vet vad jag vill och hur jag vill ha saker gjorda.
Och då är min åsikt att om jag gör det själv så blir det som jag vill ha det!
Ganska enkelt, eller hur?
Nämnde ju att jag tyckte bra om prästen som var här idag.
Och jag tror att han förstod sig på oss ganska bra.
Det tog nämligen inte särskilt lång tid innan han konstaterade att jag kanske hade visst kontrollbehov...
Nähä, sa jag och tittade på Lucas. Inte jag inte!
Det har jag också sa han då, fast jag tyckte nog det verkade som om hans fru hade ännu större kontrollbehov...
Jag har ju turen som har en karl som låter mig få som jag vill. Inte alltid. Men oftast.
Han tycker jag blir så jäkla sur annars...
Men det stämmer ganska bra. Jag vet vad jag vill och hur jag vill ha saker gjorda.
Och då är min åsikt att om jag gör det själv så blir det som jag vill ha det!
Ganska enkelt, eller hur?
Irritationen är stor...
Dagen började bra idag. Min mamma och jag åkte till kyrkan för gudstjänst. De skulle ha klockringning och bön för Jonathan. Blev lite tungt dock, men det gick ganska bra i alla fall. Jag passade på att tända två ljus för honom också. Ett från mig och Lucas och ett från syskonen. Passade även på att stanna till på Konsum på hemvägen för att hämta ett paket som kommit. Lakan till sängarna. Och örngott. Lika bra att göra det innan de skickar tillbaka det.
När vi kom hem fixade vi i ordning lite fika. Prästen skulle ju komma för att prata lite om begravningen. Mamma stannade kvar för att leka med Kristoffer så att vi kunde sitta och prata i lugn och ro. Jag känner mig väldigt nöjd med prästen. Han verkar bra. Han sa själv att han var arg på Gud för att han låtit detta hända och skulle inte på några sätt försöka försvara eller förklara. Det kändes bra. Jag är ju också arg på Gud. Fast arg är nog bara förnamnet... Vi pratade mest lite allmänt om hur det gick till, både före, under och efter. Vi tog inga beslut. Det ska vi göra senare. Men vi kom dock fram till att vi skulle ha det lite "lättare". Vi vill faktiskt ha med lite om Gud och det kristna budskapet, men inte så mycket. Och det förstod han helt och fullt! Det kändes skönt, vi behövde inte ens förklara varför, han fattade. Han kommer tillbaka nästa måndag (inte i morgon) och då ville han gärna att Alexander skulle vara med. Han hade tänkt att Alexander och Kristoffer skulle få hjälpa honom i kyrkan innan begravningen börjar. Hänga upp siffrorna för psalmerna, fixa med blommorna och tända ljus. Jag berättade det för Alexander när han kom hem (han var ju på Leo´s med fotbollslaget idag) och det tyckte han lät som en bra idé! Men det är många beslut som ska fattas. Ska vi ha solosång? Vilka psalmer vill vi ha? Kistbärare. Vill vi göra detta själva med hjälp av anhöriga? Bara anhöriga? Eller ska begravningsbyrån ordna detta? Fast då sa prästen att det blir fyra äldre herrar i mörka kostymer...Kanske inte vad vi vill ha. Men vi får se. Än finns det tid. Och prästen sa att vi kan ändra oss ända fram till det börjar. Så än finns det ingen panik här i alla fall!
När prästen har gått så ska jag öppna kylen. Kommer inte riktigt ihåg varför, men skit samma. Då är det inte kallt där inne. Och det ska det ju faktiskt vara i en kyl! Är ju liksom tanken med det hela! Ja ha..då har den skiten gått sönder också. Micron gick i somras och en vecka senare gick tvättmaskinen sönder. Och sånt är ju lagom kul, kostar en del pengar. Så vi åkte iväg och köpte ny kyl. Passade även på att köpa ny frys. Den var ganska gammal så då kände vi att det är lika bra. Man kan ju hitta bra paketerbjudanden, och det var exakt vad vi gjorde. Blev ett lite mittimellanalternativ. Varken det billigaste eller det dyraste. Känns bra. Så eftermiddagen och kvällen har till stor del bestått av att tömma de gamla och fylla de nya. In med de nya och ut med de gamla. I morgon blir det tippen. Fast min bror ville visst ha frysen. Inte helt otippat...! Men himmel vad svårt det var att få ordning i både kyl och frys. Man är ju så van vid att ha saker på en viss plats och i de nya var det knappt något som stämde överens med de gamla! Men det gick till slut så nu är det klart! Nu måste vi bara fixa nya överskåp. Som det är nu så ligger allt vi hade i överskåpen i papperspåsar i sovrummet. Och allt som stod ovanpå (ni som varit här vet att det är en hel del...) ligger helt enkelt på golvet i ett hörn i köket. Blir morgondagens (ett av dem i alla fall) projekt att sortera och rensa ut det som ska slängas. Sen får vi ställa upp det provisoriskt ovanpå kyl/frys för jag tror att överskåpen är beställningsvara hos de flesta.
Vad som däremot inte gått bra och som är orsaken till dagens rubrik är den lätt trassliga familjerelationen jag nämnt tidigare. Av hänsyn till inblandade parter kommer jag dock inte att gå in på vad det gäller. Men denna situation nådde sin kulmen idag och exploderade också. Mitt i affären och på parkeringen. Jag fick sätta mig i bilen (låste in mig för säkerhets skull så att personen ifråga inte skulle kunna säga mer till mig) och där fick jag ett fruktansvärt panikanfall. Som tur var hade jag stoppat ner ett par piller i jackfickan. Lucas fick hjälpa mig att få fram ett för jag skakade så det var något hemskt. Hade jag inte haft dessa piller med mig hade det nog slutat med att Lucas fått köra mig till sjukhuset. Jag fick inte luft och mådde helt enkelt skit och piss! Hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen! Men hela denna situationen, både dagens och tidigare dagars, gör att jag inte har krafter och tappar focus på min egen sorg. Det är som om jag varit tvungen, och fortfarande till viss del är, att trycka på en pausknapp för min sorg. Och det säger sig ju självt att detta inte är bra för mig. Jag måste ju få tid och lugn att bearbeta min sorg NU. Inte sen. Ja, det kommer jag ju givetvis att göra sen också, för det går ju inte så fort. Men om jag inte får göra det nu i lite lugn och ro är jag rädd att jag inte kommer att ta mig igenom detta. Och detta påverkar ju mitt humör nåt katastrofalt! Jag fick be Alexander om ursäkt flera gånger idag för att jag blir arg och irriterad på honom när han egentligen inte gjort något fel. Eller i alla fall inte tillräckligt stort fel för att jag ska bli arg på honom. Så nu har jag dåligt samvete för det också. Och när det gäller Kristoffer behöver man ju en ängels tålamod i vanliga fall. Och det är bara att konstatera att jag definitivt INTE har för tillfället. Har det knappt i vanliga fall, men i alla fall bättre. Men samtidigt som allt exploderade så var det på något vis skönt att det gjorde det. Nu vet vi lite mer hur läget ligger och vart vi står. Fast den berörda parten har tydligen kommit på sig själv att det inte var så jävla smart och genomtänkt att ta detta nu...Men vi får hoppas att vi med tiden kan förlåta och gå vidare. Om det fortfarande finns något att gå vidare med här. Men det hoppas vi. Mest i alla fall. Vissa stunder känns det lika bra att bara skita i allt. Men, men. Vi ska försöka låta bli att fatta några beslut i detta ärende just nu. Ingen av oss inblandade är särskilt stabila i skallen nu.
Det var nog en ganska bra summering av dagen tror jag. Nu sitter jag här och funderar på allt och inget. Solsidan tittade jag på och ikväll kunde jag skratta! Det var absolut omöjligt förra veckan. Men jag kan bara inte fatta att det redan gått en vecka och två dagar. Det begriper jag bara inte.
Stod i köket idag och tittade på Jonathans barnburkar. Funderar på att plocka ner dem i en påse och ge bort dem. Men än är det ingen brådska. Jag har tid att bestämma mig. Fast samtidigt skulle jag kanske behöva den ytan? Fast jag har haft burkar där sen Kristoffer var liten så har jag klarat mig utan den hyllan så länge så ska jag nog klara ett tag till!
Jag tycker att kvällarna kan vara väldigt jobbiga. Om det är bra program på tv:n går det ann. Men annars så blir det jobbigt. Jag kan inte läsa, för då bara vandrar tankarna iväg. Jag älskar att läsa i vanliga fall. Läser flera gånger om dagen, kan inte somna utan att läsa. Nu har jag inte rört boken sen förra torsdagskvällen...Kommer knappt ihåg vad boken handlar om. Men en vacker dag ska jag nog kunna ta upp den igen!
Sitter också och funderar på vad vi har att göra i veckan som kommer. I morgon kanske vi tar en tur till IKEA. Behöver köpa ramar och så behöver vi ju gosedjur till begravningen. Kanske kan jag hinna/orka med en träff med min gamla granne. Inte min barndomsgranne som kommit med mat och kort utan min tidigare "vuxen-granne". Vi har inte träffats sedan olyckan. Vi skulle men då blev hennes prinsessa sjuk. Och hon själv också för den delen. Ja just det, jag måste ta hand om röran som blev i köket efter kyl/frys bytet också. Tisdagen blir det nog en tur till blomaffären för att få lite idéer till kistdekorationen. Passa på när Kristoffer är på dagis. Sen på eftermiddagen kommer min moster och hälsa på lite. Onsdagen ska vi till sjukhuset och träffa kuratorn igen. Torsdagen tror jag inte vi har något inplanerat. Än i alla fall. Fredagen åter till sjukhuset för en ny träff med barnläkaren. Då ska mamma passa Kristoffer för då är han hemma från dagis. Se efter sjukhuset kanske mamma och jag tar en tur på stan och se om vi hittar något att ha på oss på begravningen. Får bara inte glömma bort Alexander. Han har ju sportlov. Men han ska nog testa på någon av aktiviteterna som arrangeras. Måste bara komma ihåg att göra en föranmälan...Men det kan jag ju faktiskt ta itu med så fort jag skrivit klart här! Annars är det ju snart försent! Och då kommer han att bli riktigt ilsk! Min goa kille!
Så nu tänker jag sluta skriva och kolla upp detta med en gång!
När vi kom hem fixade vi i ordning lite fika. Prästen skulle ju komma för att prata lite om begravningen. Mamma stannade kvar för att leka med Kristoffer så att vi kunde sitta och prata i lugn och ro. Jag känner mig väldigt nöjd med prästen. Han verkar bra. Han sa själv att han var arg på Gud för att han låtit detta hända och skulle inte på några sätt försöka försvara eller förklara. Det kändes bra. Jag är ju också arg på Gud. Fast arg är nog bara förnamnet... Vi pratade mest lite allmänt om hur det gick till, både före, under och efter. Vi tog inga beslut. Det ska vi göra senare. Men vi kom dock fram till att vi skulle ha det lite "lättare". Vi vill faktiskt ha med lite om Gud och det kristna budskapet, men inte så mycket. Och det förstod han helt och fullt! Det kändes skönt, vi behövde inte ens förklara varför, han fattade. Han kommer tillbaka nästa måndag (inte i morgon) och då ville han gärna att Alexander skulle vara med. Han hade tänkt att Alexander och Kristoffer skulle få hjälpa honom i kyrkan innan begravningen börjar. Hänga upp siffrorna för psalmerna, fixa med blommorna och tända ljus. Jag berättade det för Alexander när han kom hem (han var ju på Leo´s med fotbollslaget idag) och det tyckte han lät som en bra idé! Men det är många beslut som ska fattas. Ska vi ha solosång? Vilka psalmer vill vi ha? Kistbärare. Vill vi göra detta själva med hjälp av anhöriga? Bara anhöriga? Eller ska begravningsbyrån ordna detta? Fast då sa prästen att det blir fyra äldre herrar i mörka kostymer...Kanske inte vad vi vill ha. Men vi får se. Än finns det tid. Och prästen sa att vi kan ändra oss ända fram till det börjar. Så än finns det ingen panik här i alla fall!
När prästen har gått så ska jag öppna kylen. Kommer inte riktigt ihåg varför, men skit samma. Då är det inte kallt där inne. Och det ska det ju faktiskt vara i en kyl! Är ju liksom tanken med det hela! Ja ha..då har den skiten gått sönder också. Micron gick i somras och en vecka senare gick tvättmaskinen sönder. Och sånt är ju lagom kul, kostar en del pengar. Så vi åkte iväg och köpte ny kyl. Passade även på att köpa ny frys. Den var ganska gammal så då kände vi att det är lika bra. Man kan ju hitta bra paketerbjudanden, och det var exakt vad vi gjorde. Blev ett lite mittimellanalternativ. Varken det billigaste eller det dyraste. Känns bra. Så eftermiddagen och kvällen har till stor del bestått av att tömma de gamla och fylla de nya. In med de nya och ut med de gamla. I morgon blir det tippen. Fast min bror ville visst ha frysen. Inte helt otippat...! Men himmel vad svårt det var att få ordning i både kyl och frys. Man är ju så van vid att ha saker på en viss plats och i de nya var det knappt något som stämde överens med de gamla! Men det gick till slut så nu är det klart! Nu måste vi bara fixa nya överskåp. Som det är nu så ligger allt vi hade i överskåpen i papperspåsar i sovrummet. Och allt som stod ovanpå (ni som varit här vet att det är en hel del...) ligger helt enkelt på golvet i ett hörn i köket. Blir morgondagens (ett av dem i alla fall) projekt att sortera och rensa ut det som ska slängas. Sen får vi ställa upp det provisoriskt ovanpå kyl/frys för jag tror att överskåpen är beställningsvara hos de flesta.
Vad som däremot inte gått bra och som är orsaken till dagens rubrik är den lätt trassliga familjerelationen jag nämnt tidigare. Av hänsyn till inblandade parter kommer jag dock inte att gå in på vad det gäller. Men denna situation nådde sin kulmen idag och exploderade också. Mitt i affären och på parkeringen. Jag fick sätta mig i bilen (låste in mig för säkerhets skull så att personen ifråga inte skulle kunna säga mer till mig) och där fick jag ett fruktansvärt panikanfall. Som tur var hade jag stoppat ner ett par piller i jackfickan. Lucas fick hjälpa mig att få fram ett för jag skakade så det var något hemskt. Hade jag inte haft dessa piller med mig hade det nog slutat med att Lucas fått köra mig till sjukhuset. Jag fick inte luft och mådde helt enkelt skit och piss! Hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen! Men hela denna situationen, både dagens och tidigare dagars, gör att jag inte har krafter och tappar focus på min egen sorg. Det är som om jag varit tvungen, och fortfarande till viss del är, att trycka på en pausknapp för min sorg. Och det säger sig ju självt att detta inte är bra för mig. Jag måste ju få tid och lugn att bearbeta min sorg NU. Inte sen. Ja, det kommer jag ju givetvis att göra sen också, för det går ju inte så fort. Men om jag inte får göra det nu i lite lugn och ro är jag rädd att jag inte kommer att ta mig igenom detta. Och detta påverkar ju mitt humör nåt katastrofalt! Jag fick be Alexander om ursäkt flera gånger idag för att jag blir arg och irriterad på honom när han egentligen inte gjort något fel. Eller i alla fall inte tillräckligt stort fel för att jag ska bli arg på honom. Så nu har jag dåligt samvete för det också. Och när det gäller Kristoffer behöver man ju en ängels tålamod i vanliga fall. Och det är bara att konstatera att jag definitivt INTE har för tillfället. Har det knappt i vanliga fall, men i alla fall bättre. Men samtidigt som allt exploderade så var det på något vis skönt att det gjorde det. Nu vet vi lite mer hur läget ligger och vart vi står. Fast den berörda parten har tydligen kommit på sig själv att det inte var så jävla smart och genomtänkt att ta detta nu...Men vi får hoppas att vi med tiden kan förlåta och gå vidare. Om det fortfarande finns något att gå vidare med här. Men det hoppas vi. Mest i alla fall. Vissa stunder känns det lika bra att bara skita i allt. Men, men. Vi ska försöka låta bli att fatta några beslut i detta ärende just nu. Ingen av oss inblandade är särskilt stabila i skallen nu.
Det var nog en ganska bra summering av dagen tror jag. Nu sitter jag här och funderar på allt och inget. Solsidan tittade jag på och ikväll kunde jag skratta! Det var absolut omöjligt förra veckan. Men jag kan bara inte fatta att det redan gått en vecka och två dagar. Det begriper jag bara inte.
Stod i köket idag och tittade på Jonathans barnburkar. Funderar på att plocka ner dem i en påse och ge bort dem. Men än är det ingen brådska. Jag har tid att bestämma mig. Fast samtidigt skulle jag kanske behöva den ytan? Fast jag har haft burkar där sen Kristoffer var liten så har jag klarat mig utan den hyllan så länge så ska jag nog klara ett tag till!
Jag tycker att kvällarna kan vara väldigt jobbiga. Om det är bra program på tv:n går det ann. Men annars så blir det jobbigt. Jag kan inte läsa, för då bara vandrar tankarna iväg. Jag älskar att läsa i vanliga fall. Läser flera gånger om dagen, kan inte somna utan att läsa. Nu har jag inte rört boken sen förra torsdagskvällen...Kommer knappt ihåg vad boken handlar om. Men en vacker dag ska jag nog kunna ta upp den igen!
Sitter också och funderar på vad vi har att göra i veckan som kommer. I morgon kanske vi tar en tur till IKEA. Behöver köpa ramar och så behöver vi ju gosedjur till begravningen. Kanske kan jag hinna/orka med en träff med min gamla granne. Inte min barndomsgranne som kommit med mat och kort utan min tidigare "vuxen-granne". Vi har inte träffats sedan olyckan. Vi skulle men då blev hennes prinsessa sjuk. Och hon själv också för den delen. Ja just det, jag måste ta hand om röran som blev i köket efter kyl/frys bytet också. Tisdagen blir det nog en tur till blomaffären för att få lite idéer till kistdekorationen. Passa på när Kristoffer är på dagis. Sen på eftermiddagen kommer min moster och hälsa på lite. Onsdagen ska vi till sjukhuset och träffa kuratorn igen. Torsdagen tror jag inte vi har något inplanerat. Än i alla fall. Fredagen åter till sjukhuset för en ny träff med barnläkaren. Då ska mamma passa Kristoffer för då är han hemma från dagis. Se efter sjukhuset kanske mamma och jag tar en tur på stan och se om vi hittar något att ha på oss på begravningen. Får bara inte glömma bort Alexander. Han har ju sportlov. Men han ska nog testa på någon av aktiviteterna som arrangeras. Måste bara komma ihåg att göra en föranmälan...Men det kan jag ju faktiskt ta itu med så fort jag skrivit klart här! Annars är det ju snart försent! Och då kommer han att bli riktigt ilsk! Min goa kille!
Så nu tänker jag sluta skriva och kolla upp detta med en gång!
lördag 19 februari 2011
Över förväntan
Det gick faktiskt lite, lite bättre på bårhuset idag.
Över förväntan.
Sen vet jag inte om det beror på de lugnande tabletterna eller inte.
Men jag hoppas att det inte enbart var pga tabletterna, för jag måste ju klara mig utan dem sen...
Min fina bror var ju med. Han tyckte att det kändes helt overkligt, tyckte inte att det kändes som Jonathan som låg där i sängen. Och på sätt och vis har han ju helt rätt. Det är ju bara kroppen. Själva Jonathan är ju hos änglarna. Han har haft lite kuddkrig idag igen har jag sett!
Nu är även Lucas bror här nere. Han bor i Stockholm, men flög ner idag för att ta farväl. Jag tycker att det var skönt att han kom för Lucas kan behöva lite stöd från sin sida av släkten också. Min sida stöder ju givetvis honom också, men det blir ju inte riktigt samma sak!
Efter vi var klara med avskedet så åkte vi hem hit och fikade lite. Barnens farbror har busat, spelat, busat, spelat och busat och spelat om vartannat hela eftermiddagen. Han är fortfarande här. Lucas och Kristoffer åkte och handlade kinamat, så idag har jag faktiskt ätit ordentligt för första gången på en vecka. Väntar nu bara på att magen ska bli ilsk... Nu sitter alla fyra killarna vid Lucas dator och kör bilspel. Jag sitter jämte och skrivet. Kan ju säga att det inte precis är tyst och lugnt. Visst, jag kan dra ur sladden till laptopen och sätta mig någon annanstans, men det är ganska härligt att lyssna på dem! Ganska mycket härligt faktiskt. Sitter och ler lite för mig själv.
Igår fick vi ju ett brev från församlingen. De ska ha klockringning och bön för Jonathan under gudstjänsten i morgon, så jag och min mamma ska gå. Efter det kommer prästen hit för att prata om begravningen. Mamma stannar kvar och leker med Kristoffer så att vi kan prata i lugn och ro. Eventuellt får hon agera chaufför också. Alexander ska till Leo´s lekland med sitt fotbollslag i morgon. Tränarna tycker att killarna har skött träningen så bra och förtjänar att få leka och ha kul en dag istället för träning. Så i morgon är Alexanders kul-dag! Han ska vara där mellan 12-16 så om inte vi pratat klart med prästen då, och det tror jag inte att vi har, så ska mamma köra dit honom. Under eftermiddagen kommer nog vi nog att åka till Revsudden för att titta på Lucas brors nyinköpta sommarstuga. Komma iväg lite och tänka på annat! Men dagsformen får utvisa vad som blir verklighet och vad som stannar kvar på planeringsbordet.
Nu fick jag däremot dra ur sladden och gå och sätta mig på sängen. Kristoffer blev lätt tokig när det var någon annans tur att spela...men det går över! Min gosige mellankille har ett helvetiskt humör, kan jag bara meddela. Ni som känner honom sitter antagligen med ett lätt leende på läpparna just nu... ;-) Men åååh vad jag älskar honom. Faktiskt även dessa utbrott, även om det inte låter så. Men de är ju en del av honom. Ibland dock en väldigt stor del. Ska absolut inte sticka under stol med att jag föredrar honom utan utbrott. Men annars hade jag väl knappt varit mänsklig... Ta de siktigt, ta det siktigt! (ta det försiktigt) hör jag honom ropa till sin farbror som kör nu! Härliga kille! När han själv kör så är det allt annat än försiktigt!
Lucas bror kommer att stanna hos oss under kvällen, men åker hem till deras pappa och sover där. Bättre med plats och så tror jag nog att det kan vara bra att han åker och kolla till honom lite. Men han kommer tillbaka i morgon igen. Vet inte riktigt när han flyger tillbaka, men det är nog inte förrän framåt kvällen.
Idag har jag även tagit tag i gallring av foton i den digitala fotoramen. 512 stycken är nu nere i "endast" 165 styck. Men då blir det ju inte så enformigt att titta på den!
Eftermiddagen har gått ganska bra. Klart bättre än igår. Har inte tagit någon tablett sen i förmiddags så jag har ganska höga förhoppningar att detta kan gå vägen utan för mycket tabletter. Värst blir det nog att sluta med insomningstabletten...men det får jag ta i tu med när det känns rätt. Och det är inte än. Ett telefonsamtal till min mamma har det dock blivit. Men bara ett idag. Än så länge i alla fall, men jag tror nog jag stannar vid det idag. Men jag var tvungen att ringa henne och rapportera senaste utvecklingen i vår lite komplicerade familjesituation. Fast ska jag vara ärlig så var det nog mest för att få gnälla, klaga och spy lite galla över det hela...Vi har så det räcker nu utan att behöva ytterligare komplikationer som lika gärna kan vänta till längre fram. Eller kanske det är lika bra att ta all skit med en gång, glömma och gå vidare? Vi får se vad som händer, men just nu tror jag att vi kommit överens om att trycka på pausknappen ett tag när det gäller denna vissa situation. Tänk bara om man kunde trycka på pausknappen när det gäller tankarna också? Men det går inte.
Sitter och funderar på om jag ska titta på melodifestivalen ikväll eller inte. Av förklarliga skäl såg jag inte förre veckans. Och egentligen vet jag inte varför jag ska se "skiten". Det är ju ganska ovanligt att det är några speciellt bra låtar med i alla fall. Fast de är klart, tittar inte jag så är det säkert flera stycken som är bra... Däremot funderar jag på att titta på gårdagens avsnitt av Modern Family och Samantha. Brukar titta på det, men igår orkade jag inte så jag spelade in det istället. Dricka massor av thé däremot, det är givet. Tror precis jag hörde bryggarens sista gurglande ljud så det är nog klart nu! Undra om man ska lyxa till det och ta något gott till? Fast, nä. Det blir det nog inte. Vet inte riktigt vad jag har hemma. Vet att jag har två förpackningar god chokladmousse. Men de inhandlades för att ha på Jonathans 1-årstårta. Så jag vet inte riktigt om jag vill ha den heller. Har lite svårt att veta/känna vad jag ska göra med sådana saker. Lika dant med Jonathans matburkar och gröt. Har lite lätt frågat en vän om hon vill ha det till sin lille kille. Fast jag vet inte om jag själv skulle velat ha det om rollerna vore ombytta. Men samtidigt tycker jag att det kanske skulle kännas lite bättre om jag visste att det kom till användning. Ännu en sak jag har otroligt svårt att besluta. Men det är ju ingen som helst brådska med det, maten är ju inte direkt i vägen där den står. Inte mer än i vanliga fall, menar jag!
Jo, jag har även kommit fram till vad vi ska ha för färger på kistdekorationen. I alla fall i stora drag. De ska gå åt brun-orange. Kanske med lite blå inslag? Jag har ju "färgkodat" mina barn ända sen dopen. Detta i och med att de haft olika färger på sina rosetter på dopklänningen. Vi syr nya rosetter till varje dop och sparar dem som minne! Alexanders var blå. Kristoffers var grön. Och Jonathans var brun. Brun låter kanske lite tråkigt tänker ni nu. Men inte den bruna. Den är liksom som en blandning av brun, koppar, rost, orange... Fast mest brun. Men en väldigt djup och kraftig färg. Väldigt fin. Sen har jag fortsatt med dessa färgkoder. De har varsin bricka med sina fotavtryck på i dessa färger. De har varsin pärm med viktiga papper i sin färg. Just denna pärm jag tidigare nämnt att jag ska lägga i Jonathans minneslåda. Så det får bli lite brunt färgschema till dopet. Hoppas bara det inte blir allt för mycket motstånd från visst håll. Inte för att jag egentligen bryr mig, men det vore skönt att kunna få fatta ett beslut utan att behöva förklara sig...
Nu tänker jag sluta för denna gång för nu ska jag hälla upp en stor kopp gott thé.
Kanske hörs vi igen denna kväll, kanske inte.
Beror på hur mycket tankar jag har innan sänggåendet som behöver vandra ner genom mina armar, vidare ut till händerna och fingrarna för att till sist hamna här. Mycket bättre att ha tankarna här när jag ska sova än i huvudet!
Över förväntan.
Sen vet jag inte om det beror på de lugnande tabletterna eller inte.
Men jag hoppas att det inte enbart var pga tabletterna, för jag måste ju klara mig utan dem sen...
Min fina bror var ju med. Han tyckte att det kändes helt overkligt, tyckte inte att det kändes som Jonathan som låg där i sängen. Och på sätt och vis har han ju helt rätt. Det är ju bara kroppen. Själva Jonathan är ju hos änglarna. Han har haft lite kuddkrig idag igen har jag sett!
Nu är även Lucas bror här nere. Han bor i Stockholm, men flög ner idag för att ta farväl. Jag tycker att det var skönt att han kom för Lucas kan behöva lite stöd från sin sida av släkten också. Min sida stöder ju givetvis honom också, men det blir ju inte riktigt samma sak!
Efter vi var klara med avskedet så åkte vi hem hit och fikade lite. Barnens farbror har busat, spelat, busat, spelat och busat och spelat om vartannat hela eftermiddagen. Han är fortfarande här. Lucas och Kristoffer åkte och handlade kinamat, så idag har jag faktiskt ätit ordentligt för första gången på en vecka. Väntar nu bara på att magen ska bli ilsk... Nu sitter alla fyra killarna vid Lucas dator och kör bilspel. Jag sitter jämte och skrivet. Kan ju säga att det inte precis är tyst och lugnt. Visst, jag kan dra ur sladden till laptopen och sätta mig någon annanstans, men det är ganska härligt att lyssna på dem! Ganska mycket härligt faktiskt. Sitter och ler lite för mig själv.
Igår fick vi ju ett brev från församlingen. De ska ha klockringning och bön för Jonathan under gudstjänsten i morgon, så jag och min mamma ska gå. Efter det kommer prästen hit för att prata om begravningen. Mamma stannar kvar och leker med Kristoffer så att vi kan prata i lugn och ro. Eventuellt får hon agera chaufför också. Alexander ska till Leo´s lekland med sitt fotbollslag i morgon. Tränarna tycker att killarna har skött träningen så bra och förtjänar att få leka och ha kul en dag istället för träning. Så i morgon är Alexanders kul-dag! Han ska vara där mellan 12-16 så om inte vi pratat klart med prästen då, och det tror jag inte att vi har, så ska mamma köra dit honom. Under eftermiddagen kommer nog vi nog att åka till Revsudden för att titta på Lucas brors nyinköpta sommarstuga. Komma iväg lite och tänka på annat! Men dagsformen får utvisa vad som blir verklighet och vad som stannar kvar på planeringsbordet.
Nu fick jag däremot dra ur sladden och gå och sätta mig på sängen. Kristoffer blev lätt tokig när det var någon annans tur att spela...men det går över! Min gosige mellankille har ett helvetiskt humör, kan jag bara meddela. Ni som känner honom sitter antagligen med ett lätt leende på läpparna just nu... ;-) Men åååh vad jag älskar honom. Faktiskt även dessa utbrott, även om det inte låter så. Men de är ju en del av honom. Ibland dock en väldigt stor del. Ska absolut inte sticka under stol med att jag föredrar honom utan utbrott. Men annars hade jag väl knappt varit mänsklig... Ta de siktigt, ta det siktigt! (ta det försiktigt) hör jag honom ropa till sin farbror som kör nu! Härliga kille! När han själv kör så är det allt annat än försiktigt!
Lucas bror kommer att stanna hos oss under kvällen, men åker hem till deras pappa och sover där. Bättre med plats och så tror jag nog att det kan vara bra att han åker och kolla till honom lite. Men han kommer tillbaka i morgon igen. Vet inte riktigt när han flyger tillbaka, men det är nog inte förrän framåt kvällen.
Idag har jag även tagit tag i gallring av foton i den digitala fotoramen. 512 stycken är nu nere i "endast" 165 styck. Men då blir det ju inte så enformigt att titta på den!
Eftermiddagen har gått ganska bra. Klart bättre än igår. Har inte tagit någon tablett sen i förmiddags så jag har ganska höga förhoppningar att detta kan gå vägen utan för mycket tabletter. Värst blir det nog att sluta med insomningstabletten...men det får jag ta i tu med när det känns rätt. Och det är inte än. Ett telefonsamtal till min mamma har det dock blivit. Men bara ett idag. Än så länge i alla fall, men jag tror nog jag stannar vid det idag. Men jag var tvungen att ringa henne och rapportera senaste utvecklingen i vår lite komplicerade familjesituation. Fast ska jag vara ärlig så var det nog mest för att få gnälla, klaga och spy lite galla över det hela...Vi har så det räcker nu utan att behöva ytterligare komplikationer som lika gärna kan vänta till längre fram. Eller kanske det är lika bra att ta all skit med en gång, glömma och gå vidare? Vi får se vad som händer, men just nu tror jag att vi kommit överens om att trycka på pausknappen ett tag när det gäller denna vissa situation. Tänk bara om man kunde trycka på pausknappen när det gäller tankarna också? Men det går inte.
Sitter och funderar på om jag ska titta på melodifestivalen ikväll eller inte. Av förklarliga skäl såg jag inte förre veckans. Och egentligen vet jag inte varför jag ska se "skiten". Det är ju ganska ovanligt att det är några speciellt bra låtar med i alla fall. Fast de är klart, tittar inte jag så är det säkert flera stycken som är bra... Däremot funderar jag på att titta på gårdagens avsnitt av Modern Family och Samantha. Brukar titta på det, men igår orkade jag inte så jag spelade in det istället. Dricka massor av thé däremot, det är givet. Tror precis jag hörde bryggarens sista gurglande ljud så det är nog klart nu! Undra om man ska lyxa till det och ta något gott till? Fast, nä. Det blir det nog inte. Vet inte riktigt vad jag har hemma. Vet att jag har två förpackningar god chokladmousse. Men de inhandlades för att ha på Jonathans 1-årstårta. Så jag vet inte riktigt om jag vill ha den heller. Har lite svårt att veta/känna vad jag ska göra med sådana saker. Lika dant med Jonathans matburkar och gröt. Har lite lätt frågat en vän om hon vill ha det till sin lille kille. Fast jag vet inte om jag själv skulle velat ha det om rollerna vore ombytta. Men samtidigt tycker jag att det kanske skulle kännas lite bättre om jag visste att det kom till användning. Ännu en sak jag har otroligt svårt att besluta. Men det är ju ingen som helst brådska med det, maten är ju inte direkt i vägen där den står. Inte mer än i vanliga fall, menar jag!
Jo, jag har även kommit fram till vad vi ska ha för färger på kistdekorationen. I alla fall i stora drag. De ska gå åt brun-orange. Kanske med lite blå inslag? Jag har ju "färgkodat" mina barn ända sen dopen. Detta i och med att de haft olika färger på sina rosetter på dopklänningen. Vi syr nya rosetter till varje dop och sparar dem som minne! Alexanders var blå. Kristoffers var grön. Och Jonathans var brun. Brun låter kanske lite tråkigt tänker ni nu. Men inte den bruna. Den är liksom som en blandning av brun, koppar, rost, orange... Fast mest brun. Men en väldigt djup och kraftig färg. Väldigt fin. Sen har jag fortsatt med dessa färgkoder. De har varsin bricka med sina fotavtryck på i dessa färger. De har varsin pärm med viktiga papper i sin färg. Just denna pärm jag tidigare nämnt att jag ska lägga i Jonathans minneslåda. Så det får bli lite brunt färgschema till dopet. Hoppas bara det inte blir allt för mycket motstånd från visst håll. Inte för att jag egentligen bryr mig, men det vore skönt att kunna få fatta ett beslut utan att behöva förklara sig...
Nu tänker jag sluta för denna gång för nu ska jag hälla upp en stor kopp gott thé.
Kanske hörs vi igen denna kväll, kanske inte.
Beror på hur mycket tankar jag har innan sänggåendet som behöver vandra ner genom mina armar, vidare ut till händerna och fingrarna för att till sist hamna här. Mycket bättre att ha tankarna här när jag ska sova än i huvudet!
Sitter och väntar
Just nu sitter jag mest och väntar.
Väntar på att det lugnande lilla pillret ska börja verka.
Väntar på att det förbakade brödet i ugnen ska bli klart.
Väntar på att Lucas ska åka till flyget och hämta sin bror.
Väntar på att de ska komma hem så att jag får träffa honom.
Väntar på att barnens farfar ska komma.
Vänta på att vi ska åka och ta farväl av sötaste lilla Jonathan...
Fast för mig blir det inte sista gången. Jag kommer ju att vara med när han ska läggas över i kistan. Det vill jag vara med och göra. Jag måste ju säkert veta att han ligger fint och bra nedbäddad och har sin filt och sina gosedjur hos sig.
Farfar ska komma och vara hos Kristoffer. Han har ju redan sett honom och vi säger ju att Jonathan är i himlen. Han säger att Jonathan är på sjukhuset. Då säger vi att det är bara hans kropp som är där. Själva Jonathan, allt hans skratt och tokiga är hos änglarna i himlen. Då tänkte vi att vi kanske bara förvirrar det för honom ännu mer om han får se honom igen. Det är ju inte så lätt att veta hur man ska göra, framför allt med små barn. Man önskar att det fanns en mall. Gör si och gör så. Men det gör det inte. Den är ingen som säger hur jag ska göra. Det måste jag göra själv. Fast missförstå mig inte när jag säger jag. Givetvis är det familjen jag talar om, men just här inne är det mig det handlar om.
Dödsannonsen var i tidningen idag. Eller annonserna ska jag kanske säga. Det var ju flera stycket. Och de var så fina allihopa.
Det stod på tabletterna att de börjar verka redan efter 15 minuter, så kom igen nu då! Annars blir det snart en till. Max 5 på en gång. Max 10 per dag. Tog bara 2 igår. Får se var det slutar idag. Men i eftermiddag kommer jag ha lite annat att tänka på. Lucas bror kommer ju att vara här. Självklart kommer vi att prata om det men man kan tänka på lite annat oxå. Han kommer nog att vara här en del i morgon också. Vi kanske ska åka och titta på deras nya somamarstuga på Revsudden, bara för att komma iväg lite och kunna tänka på annat.
Nu pep timern för bullarna i ugnen , så nu ska vi äta!
Väntar på att det lugnande lilla pillret ska börja verka.
Väntar på att det förbakade brödet i ugnen ska bli klart.
Väntar på att Lucas ska åka till flyget och hämta sin bror.
Väntar på att de ska komma hem så att jag får träffa honom.
Väntar på att barnens farfar ska komma.
Vänta på att vi ska åka och ta farväl av sötaste lilla Jonathan...
Fast för mig blir det inte sista gången. Jag kommer ju att vara med när han ska läggas över i kistan. Det vill jag vara med och göra. Jag måste ju säkert veta att han ligger fint och bra nedbäddad och har sin filt och sina gosedjur hos sig.
Farfar ska komma och vara hos Kristoffer. Han har ju redan sett honom och vi säger ju att Jonathan är i himlen. Han säger att Jonathan är på sjukhuset. Då säger vi att det är bara hans kropp som är där. Själva Jonathan, allt hans skratt och tokiga är hos änglarna i himlen. Då tänkte vi att vi kanske bara förvirrar det för honom ännu mer om han får se honom igen. Det är ju inte så lätt att veta hur man ska göra, framför allt med små barn. Man önskar att det fanns en mall. Gör si och gör så. Men det gör det inte. Den är ingen som säger hur jag ska göra. Det måste jag göra själv. Fast missförstå mig inte när jag säger jag. Givetvis är det familjen jag talar om, men just här inne är det mig det handlar om.
Dödsannonsen var i tidningen idag. Eller annonserna ska jag kanske säga. Det var ju flera stycket. Och de var så fina allihopa.
Det stod på tabletterna att de börjar verka redan efter 15 minuter, så kom igen nu då! Annars blir det snart en till. Max 5 på en gång. Max 10 per dag. Tog bara 2 igår. Får se var det slutar idag. Men i eftermiddag kommer jag ha lite annat att tänka på. Lucas bror kommer ju att vara här. Självklart kommer vi att prata om det men man kan tänka på lite annat oxå. Han kommer nog att vara här en del i morgon också. Vi kanske ska åka och titta på deras nya somamarstuga på Revsudden, bara för att komma iväg lite och kunna tänka på annat.
Nu pep timern för bullarna i ugnen , så nu ska vi äta!
fredag 18 februari 2011
Riktigt jobbig dag...
Idag har det varit riktigt jobbigt. Fick ringa barnmottagningen för att komma i kontakt med läkare så att jag kunde få lite lugnande piller. Första gången i livet jag tagit det. Vet inte om det hjälpt, men jag tror det. Men helt säker kan man ju inte vara, det kanske hade lugnat ner sig i alla fall? Om inte annat så bara vetskapen att jag skulle få hjälp lindrade. Men fy vad hemskt det kändes med denna panikångest. Man kan inte förstå hur det verkligen känns innan man är där. Trodda faktiskt att jag hade upplevt det tidigare, men icke! Det fick jag klart besked på idag. Hela kroppen skakar, hjärtat bankar i 180, någon som pressar ihop bröstkorgen mellan två lastbilar och så svårt att andas att jag började bli riktigt rädd för syrebrist. Men jag tror i alla fall att tabletterna hjälpte. Annars tror jag inte att jag hade överlevt när jag tittade upp på klockan och den visade 19.26. Detta var det klockslag Jonathan dödförklarades för en vecka sedan. Och hur kommer det sig att av alla klockslag som finns att jag tittade på klockan just exakt då!?
Jag visste att jag skulle behöva vara själv hemma två kortare stunder ikväll. Ca 30 minuter varje gång. Lucas var ju tvungen att lämna och hämta Alexander på träningen. Men denna gången visste jag i förväg att jag inte skulle våga/klara av att vara själv. Så jag ringde min underbara vän igen. Samma vän som var här i onsdags när det krisade. Hon skulle precis börja laga mat...Men hon stannade till på pizzerian i stället och tog med sig mat så att hon säkert skulle hinna hit innan Lucas var tvungen att åka.
Ikväll skulle också Kristoffer duscha. Första gången sen olyckan. Ja, det kanske låter äckligt, han har inte duschat på en vecka. Han brukar bara duscha två gånger per vecka för han har så torr hud. Men denna veckan har vi inte riktigt klarat av det. Men ikväll skulle det ske. Bara dusch sa jag till honom, inte bad. Badet får vi ta en annan dag. Nu duschar vi lite fort så att du kan fortsätta leka med "lektanten". Och denna lektant är då samma person som min vän som räddat mig två kvällar denna veckan. Det är hon själv som kommit på titeln, som inte har med ålder att göra! Det gick jättebra att duscha honom. Men sen ville han inte upp. Han bara skulle bada, det gick inte att diskutera. Det bara var så! Men då kollade jag med lektanten om hon ville vara hos honom och självklart ville hon det! Detta innebar två saker. Dels "slapp" jag sitta badvakt. Har liksom lite blandande känslor inför detta. Dels kunde Lucas och jag fixa ett par saker i lugn och ro. Vi fixade med den digitala fotoramen. Vi var tvungna att borra hål i bakstycket på bokhyllan och sen fiska och trixa en hel del för att få fram sladden. Inte helt lätt men det gick. Sen kopierade vi kamerans bilder till ramen. Kanske blev lite många. Ca 600 stycken...Ja, jag vet. Det är helt tokig många bilder att ha på en digital fotoram. Men det ska fixas så småningom. Nu ville jag bara få igång den och få lite bilder att titta på. Men det är väldigt många bilder som ska bort! Det som gjorde mig glad när jag tittade på korten var att jag faktiskt hade fler kort på alla tre killarna än jag trodde! Trodde knappt jag hade något alls, men det visade sig att vi har flera stycken!
Sen plockade jag ner foton från en vägg för att sätta upp den helt underbara kortet jag fick av en annan underbar vän igår. Så nu sitter det på plats. Väl synligt! Ska de andra korten upp igen så måste jag fixa nya ramar annars får de inte vara med!
Igår skrev jag om att det var lite strul när det gäller en viss familjerelation. Jag vill inte gå in närmare på vad det gäller, men till viss del har det löst sig. Men bara till viss del och troligtvis bara tillfälligt. Tyvärr. Men det återstår att se vad det hela slutar.
När jag tittade i tidningen idag så såg jag dödsannonser för en liten bäbis. Det visade sig ju vara vår grannes systerson. Jag trodde först att det var den bäbisen som skulle begravas på samma "kvarter" på kyrkogården som Jonathan ska begravas. Men det visade sig att de inte bodde i Kalmar så det var inte han. Men jag vet ju i alla fall att det redan ligger en bäbis där och att det ska begravas en till. Känns på något lustigt sätt lite tryggare att veta att han inte kommer att vara där själv som bäbis. Inte för att han är där. Han är ju i himlen och leker med sina nya syskon och kamrater - änglarna!
I morgon kommer Jonathans dödsannons att stå i tidningen. Fy och usch vad jag inte längtar efter att se den. Fast samtidigt på något korkat vis gör jag faktiskt det....Kan inte förklara denna känsla, så jag tänker inte ens försöka.
Fick brev från vår församling idag. På söndag ska de ha klockringning och läsa en bön för vår lilla ängel. Jag tror faktiskt att jag ska gå på gudstjänsten. Efter det ska prästen som ska ha hand om begravningen komma hit. Det är en av vår församlings präster. Jag trodde att det skulle bli någon annan i och med att begravningen kommer att ske i annan församlings kyrka. Men det känns skönt att det är en av "våra" präster. Det är dock inte den präst som döpte Jonathan och Kristoffer. Vi hade kunnat få honom, men då hade vi fått vänta ytterligare flera dagar och det vill vi inte. Och så föredrar vi att minnas bilden av honom lätt förskräckt hållandes våra barn efter dopet. Han hade inte så bra hand med småbarn sa han. Han var inte mycket delaktig i sina egna barn när det gällde att hålla, byta blöja osv. Hän är rädd att barnen ska börja gråta, så han håller aldrig barnen på dopet, det får förälder eller fadder göra. Och det funkade precis lika bra det! Men vi "tvingade" honom att hålla dom efter dopet var över och det gick jättebra. Men han har en ganska rolig min på dom korten. Lite skräckblandad förtjusning tror jag man kan kalla det!
I morgon blir det en tung dag. Vi ska till bårhuset så att min bror och Lucas bror får ta farväl av Jonathan. De hade ingen möjlighet att göra det förra helgen. Så nu får det bli sängen för mig så att jag orkar upp i morgon och ta mig igenom dagen.
Jag visste att jag skulle behöva vara själv hemma två kortare stunder ikväll. Ca 30 minuter varje gång. Lucas var ju tvungen att lämna och hämta Alexander på träningen. Men denna gången visste jag i förväg att jag inte skulle våga/klara av att vara själv. Så jag ringde min underbara vän igen. Samma vän som var här i onsdags när det krisade. Hon skulle precis börja laga mat...Men hon stannade till på pizzerian i stället och tog med sig mat så att hon säkert skulle hinna hit innan Lucas var tvungen att åka.
Ikväll skulle också Kristoffer duscha. Första gången sen olyckan. Ja, det kanske låter äckligt, han har inte duschat på en vecka. Han brukar bara duscha två gånger per vecka för han har så torr hud. Men denna veckan har vi inte riktigt klarat av det. Men ikväll skulle det ske. Bara dusch sa jag till honom, inte bad. Badet får vi ta en annan dag. Nu duschar vi lite fort så att du kan fortsätta leka med "lektanten". Och denna lektant är då samma person som min vän som räddat mig två kvällar denna veckan. Det är hon själv som kommit på titeln, som inte har med ålder att göra! Det gick jättebra att duscha honom. Men sen ville han inte upp. Han bara skulle bada, det gick inte att diskutera. Det bara var så! Men då kollade jag med lektanten om hon ville vara hos honom och självklart ville hon det! Detta innebar två saker. Dels "slapp" jag sitta badvakt. Har liksom lite blandande känslor inför detta. Dels kunde Lucas och jag fixa ett par saker i lugn och ro. Vi fixade med den digitala fotoramen. Vi var tvungna att borra hål i bakstycket på bokhyllan och sen fiska och trixa en hel del för att få fram sladden. Inte helt lätt men det gick. Sen kopierade vi kamerans bilder till ramen. Kanske blev lite många. Ca 600 stycken...Ja, jag vet. Det är helt tokig många bilder att ha på en digital fotoram. Men det ska fixas så småningom. Nu ville jag bara få igång den och få lite bilder att titta på. Men det är väldigt många bilder som ska bort! Det som gjorde mig glad när jag tittade på korten var att jag faktiskt hade fler kort på alla tre killarna än jag trodde! Trodde knappt jag hade något alls, men det visade sig att vi har flera stycken!
Sen plockade jag ner foton från en vägg för att sätta upp den helt underbara kortet jag fick av en annan underbar vän igår. Så nu sitter det på plats. Väl synligt! Ska de andra korten upp igen så måste jag fixa nya ramar annars får de inte vara med!
Igår skrev jag om att det var lite strul när det gäller en viss familjerelation. Jag vill inte gå in närmare på vad det gäller, men till viss del har det löst sig. Men bara till viss del och troligtvis bara tillfälligt. Tyvärr. Men det återstår att se vad det hela slutar.
När jag tittade i tidningen idag så såg jag dödsannonser för en liten bäbis. Det visade sig ju vara vår grannes systerson. Jag trodde först att det var den bäbisen som skulle begravas på samma "kvarter" på kyrkogården som Jonathan ska begravas. Men det visade sig att de inte bodde i Kalmar så det var inte han. Men jag vet ju i alla fall att det redan ligger en bäbis där och att det ska begravas en till. Känns på något lustigt sätt lite tryggare att veta att han inte kommer att vara där själv som bäbis. Inte för att han är där. Han är ju i himlen och leker med sina nya syskon och kamrater - änglarna!
I morgon kommer Jonathans dödsannons att stå i tidningen. Fy och usch vad jag inte längtar efter att se den. Fast samtidigt på något korkat vis gör jag faktiskt det....Kan inte förklara denna känsla, så jag tänker inte ens försöka.
Fick brev från vår församling idag. På söndag ska de ha klockringning och läsa en bön för vår lilla ängel. Jag tror faktiskt att jag ska gå på gudstjänsten. Efter det ska prästen som ska ha hand om begravningen komma hit. Det är en av vår församlings präster. Jag trodde att det skulle bli någon annan i och med att begravningen kommer att ske i annan församlings kyrka. Men det känns skönt att det är en av "våra" präster. Det är dock inte den präst som döpte Jonathan och Kristoffer. Vi hade kunnat få honom, men då hade vi fått vänta ytterligare flera dagar och det vill vi inte. Och så föredrar vi att minnas bilden av honom lätt förskräckt hållandes våra barn efter dopet. Han hade inte så bra hand med småbarn sa han. Han var inte mycket delaktig i sina egna barn när det gällde att hålla, byta blöja osv. Hän är rädd att barnen ska börja gråta, så han håller aldrig barnen på dopet, det får förälder eller fadder göra. Och det funkade precis lika bra det! Men vi "tvingade" honom att hålla dom efter dopet var över och det gick jättebra. Men han har en ganska rolig min på dom korten. Lite skräckblandad förtjusning tror jag man kan kalla det!
I morgon blir det en tung dag. Vi ska till bårhuset så att min bror och Lucas bror får ta farväl av Jonathan. De hade ingen möjlighet att göra det förra helgen. Så nu får det bli sängen för mig så att jag orkar upp i morgon och ta mig igenom dagen.
torsdag 17 februari 2011
Det var för bra för att vara sant
Hade mina aningar om att dagen och kvällen inte skulle gå fullt så bra som det gjort tidigare idag.
Nu sitter jag här med hjärtklappning, darrar i hela kroppen, obeskrivligt tryck över bröstet och svårt att andas. Tror det kallas panik. Panik, för jag har insett VARFÖR jag har varit tvungen att fatta alla dessa beslut idag. Panik, för att jag aldrig mer kommer att vakna av att min underbara kille är ledsen eller hostar. Panik, för att jag aldrig kommer att få se honom gå. Panik helt enkelt. Ångest är väl ett annat ord. Panikångest kanske bäst beskrivs det jag känner.
Och nu har Kristoffer börjat visa sidor han inte gjort tidigare. Han får nästan panik om jag försvinner ur hans synfält. Ska hålla handen hela tiden vi går någonstans. Även i hemmet. Får se vart detta tar vägen under helgen, annars får vi ta det med kuratorn nästa vecka. Han kanske behöver någon form av hjälp han också. Eller kanske han kommer igenom det med vår hjälp. Eller kanske det är en fas han var på väg in i redan innan? Det kanske inte alls har samband med olyckan? Jag vet inte. Vi får se. De har inte märkt någon skillnad på honom på dagis, vi hjälps åt att hålla koll på honom.
Nä nu ska jag gå och lägga mig. För då kan jag ta en liten söt tablett som hjälper mig att somna innan tankarna stormar min lilla hjärna för mycket och gör att jag inte kan somna. Då kommer jag att för en natt i alla fall få "glömma" allt. Eller i alla fall inte behöva tänka på det. För med den lilla tabletten sover jag gott. Vågar inte riktigt tänka på hur det ska gå att sova utan, men jag vet att jag måste göra det snart. Men inte än. Än är det för tidigt. Fast även om jag för ett par timmar slipper värken i mitt hjärta så vet jag att verkligheten slår ner som en atombomb varje morgon. Rakt ner i mitt redan så trasiga hjärta...Undra om det någonsin kan läka ihop igen, i alla fall lite? Jag har ju i och för sig inte hela mitt hjärta kvar. Jag var ju tvungen att lämna kvar en del av det hos min söta lilla Jonathan. Annars så skulle ju inte han få plats riktigt i mitt hjärta. Vi liksom bytte bitar på något sätt. Jag har en bit av hans och han har en bit av mitt. Nu väntar jag bara på att våra bitar ska läka ihop till ett helt hjärta igen...
Sov gott hos änglarna, min alldeles egna lilla underbara ängel!
Mamma älskar dig
För alltid
För evigt
Nu sitter jag här med hjärtklappning, darrar i hela kroppen, obeskrivligt tryck över bröstet och svårt att andas. Tror det kallas panik. Panik, för jag har insett VARFÖR jag har varit tvungen att fatta alla dessa beslut idag. Panik, för att jag aldrig mer kommer att vakna av att min underbara kille är ledsen eller hostar. Panik, för att jag aldrig kommer att få se honom gå. Panik helt enkelt. Ångest är väl ett annat ord. Panikångest kanske bäst beskrivs det jag känner.
Och nu har Kristoffer börjat visa sidor han inte gjort tidigare. Han får nästan panik om jag försvinner ur hans synfält. Ska hålla handen hela tiden vi går någonstans. Även i hemmet. Får se vart detta tar vägen under helgen, annars får vi ta det med kuratorn nästa vecka. Han kanske behöver någon form av hjälp han också. Eller kanske han kommer igenom det med vår hjälp. Eller kanske det är en fas han var på väg in i redan innan? Det kanske inte alls har samband med olyckan? Jag vet inte. Vi får se. De har inte märkt någon skillnad på honom på dagis, vi hjälps åt att hålla koll på honom.
Nä nu ska jag gå och lägga mig. För då kan jag ta en liten söt tablett som hjälper mig att somna innan tankarna stormar min lilla hjärna för mycket och gör att jag inte kan somna. Då kommer jag att för en natt i alla fall få "glömma" allt. Eller i alla fall inte behöva tänka på det. För med den lilla tabletten sover jag gott. Vågar inte riktigt tänka på hur det ska gå att sova utan, men jag vet att jag måste göra det snart. Men inte än. Än är det för tidigt. Fast även om jag för ett par timmar slipper värken i mitt hjärta så vet jag att verkligheten slår ner som en atombomb varje morgon. Rakt ner i mitt redan så trasiga hjärta...Undra om det någonsin kan läka ihop igen, i alla fall lite? Jag har ju i och för sig inte hela mitt hjärta kvar. Jag var ju tvungen att lämna kvar en del av det hos min söta lilla Jonathan. Annars så skulle ju inte han få plats riktigt i mitt hjärta. Vi liksom bytte bitar på något sätt. Jag har en bit av hans och han har en bit av mitt. Nu väntar jag bara på att våra bitar ska läka ihop till ett helt hjärta igen...
Sov gott hos änglarna, min alldeles egna lilla underbara ängel!
Mamma älskar dig
För alltid
För evigt
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)