Mail om anhörigstöd

Igår fick jag ett mail från en tjej som jobbar på akuten. Det var den tjejen som tog hand om mig och hjälpte mig när Jonathan dog. Jag ska helt ärligt erkänna att jag skulle kunna gå rätt förbi henne om jag mötte henne, för jag kommer inte ihåg hur hon såg ut! Men jag kommer ihåg att det fanns en tjej vid min sida HELA tiden. Hon mötte mig när jag kom med ambulansen (Jonathan hade ju redan anlänt i en annan ambulans). Hon visade mig en dörr och sa att där inne arbetade de med Jonathan och undrade om jag ville gå in. Och det ville jag ju. Men hon stannade vid min sida hela tiden. När jag behövde gå ut och ringa satte jag mig på golvet i korridoren (jag blev erbjuden ett anhörigrum, men tyckte att det var för långt bort fast det var ganska nära) satte hon sig vid min sida. När läkaren kom och sa att de inget kunde göra hjälpte hon mig så att jag inte trillade ihop. Så jag kommer verkligen ihåg henne. Men jag kommer inte ihåg henne! Hänger ni med? Tror jag nog att ni gör! Det betydde väldigt mycket att ha henne vid min sida, annars hade jag ju fått vara helt själv! Ingen annan i familjen hann ju komma in i tid, de kom till barnavdelningen efteråt. Så jag kommer ihåg henne. Men jag skulle aldrig känna igen henne!

Anledningen till att jag fick mail av denna tjej är för att de ska ha en utbildning för hur det ska fungera som bäst med stöd för anhöriga vid krissituationer på akuten. De fanns tydligen inga såna rutiner när Jonathan dog. Men jag hade ju denna tjej vid min sida hela tiden så jag tyckte väl att det fungerade bra utan rutiner! Men jag kan i och för sig förstå att de bör finnas fasta rutiner, för stöd behöver man ju verkligen! Om jag uppfattade det hela rätt så ska de ha en utbildningsdag för personalen på akuten och då ska läkare från barnakuten också delta och de funderar på att se om någon anhörig vill berätta om hur de upplevde det. Och det är nog här jag skulle komma in i bilden, tror jag! Tjejen skrev att hon under en längre tid velat kontakta mig, men inte velat tränga sig på. Men nu kände hon att ett mail var ok och så får jag själv avgöra om jag vill höra av mig eller inte. Och det är ju helt ok! Jag har så svårt för folk som inte vågar fråga något eller vågar prata om Jonathan. Hellre att man får en fråga som man kanske blir ledsen av, än att en del låtsas som om han aldrig funnits! Som jag förstår det så läser nog denna tjej min blogg för det är härigenom hon skickat sitt mail. Och då tror jag nog att hon vet lite om hur jag är som person för det har jag ju varit ganska tydlig med och som sagt, fråga hellre än att låtsas som ingenting! Vill jag inte prata då säger jag ifrån! Så jag ska ta mig en allvarlig funderare på detta! Tror i alla fall att jag ska höra av mig så att jag vet mer vad det handlar om för min del.

Tror att det kanske kan vara bra för mig, även om det kommer bli skitjobbigt att gå igenom det igen. Fast vadå IGEN, egentligen. Jag går ju igenom det varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på den händelsen. Inte allt på en gång. Nån liten bit i taget. En liten del av händelseförloppet i stöten. Men det har fortfarande inte gått en enda dag utan att jag tänkt på det! Och nu är det väl ännu värre eller mer eller vad jag nu ska välja för ord att beskriva det. Varje gång jag tittar på lilla Cassandra så hoppar känslorna från djupaste sorg till största glädjen på nolltid! Hundratals gånger om dagen! Så ni förstår att mina känslor är som en jo-jo. Upp. Ner. Upp. Ner. HELA TIDEN! Och det är inte så lite jobbigt! Ibland undrar jag när jag ska bli totalt koko i skallen! Lite har jag ju alltid varit... men nu kanske det blir på riktigt?

Men kanske kan det föra något gott med sig om jag får berätta hur jag upplevde det. Då kanske det kan hjälpa de som arbetar på akuten att veta hur de ska göra i liknande situationer. Då kanske det kan hjälpa andra anhöriga... Ja, lite så tänker jag. Skulle jag bestämma mig för att göra detta, om det nu är så att de vill att jag ska berätta om det så att jag inte missuppfattat det... Ja, skulle jag bryta ihop så kan man väl säga att jag är på rätt ställe för att göra det och ingen skulle ju precis undra vad det är för fel i huvudet på mig eller tycka att det vore lustigt! Hoppas jag... Samtidigt skulle det ju vara ett tillfälle för mig att säga hur mycket vi uppskattade allt stöd och all hjälp vi fick. Både på akuten och sen på barnavdelningen. Personalen som arbetade den helgen var helt underbar och ställde upp och gjorde det så fint det bara gick. Men även denna personal skulle jag nog inte känna igen idag, trots att jag träffade dom flera gånger under helgen. De två läkarna skulle jag nog känna igen för de träffade jag ju ett par gånger även nån vecka efteråt. Och så var det ju den underbara kuratorn som arbetade på barnkliniken som jag gick hos. Men hon slutade... tyvärr!

Men detta är nu något som upptar mina tankar ganska mycket, både på gott och ont. Kan ju inte stänga av när jag vill! Men det har ändå varit väldigt jobbigt med alla känslorna senaste tiden, så detta gör inte saken så mycket värre egentligen. Det blir liksom bara lite på ett annat sätt, eller hur jag ska beskriva det. Jag har ju börjat få problem med att somna om på nätterna igen om jag vaknar. (Dock inte pga mailet, så att den vänliga tjejen från akuten tror det och får dåligt samvete. Så har det varit ett tag igen nu.) Och vaknar på nätterna gör jag ju för det är ju en liten dam som vill äta även nattetid! Så bästa är när gubben inte jobbar för då lägger jag mig och pluggar in öronproppar och så tar han nattpasset och så går jag upp på morgonen. Då fungerar sömnen bäst. Men vissa nätter är bara skit! Natten till igår var en sådan riktig skitnatt! På onsdagskvällen pratade jag med en vän om vad vi skulle hitta på under torsdagen för dagis hade stängningsdag. Vi kom fram till att vi skulle till Öppna förskolan... Där har jag inte varit med Kristoffer sen fredagen den 11 februari 2011... Ja vi stannade ju där en 10 minuter eller så efter ett BVC-besök för ett par veckor sedan men inget annars. Och så var jag på babycaféet med Cassandra förra veckan, vilket var skitjobbigt! Men på öppna förskolan, en dag med blandade åldrar på barnen, har vi inte varit. Och jag visste att jag skulle få se en kär väns fina son. Han föddes 16 dagar före Jonathan och jag har inte sett den killen sen innan Jonathan dog. Så jag visste ju att det skulle bli skitjobbigt att se honom. Samma ålder som Jonathan skulle ha varit. Ungefär samma storlek som Jonathan skulle varit. Men det hade jag svårt att förstå och inse när jag såg honom. För mig kommer Jonathan alltid vara ett år. Men jag kommer alltid undra över alla frågor som aldrig kommer få ett svar. När skulle han lärt sig gå? Hur skulle han prata när han var två? Skulle han verkligen ha varit så stor nu? Ja, det finns ju en miljons miljard frågor och ännu fler. Men de kommer aldrig att få svar... Men såna saker håller mig vaken om nätterna. Det börjar så, sen kommer jag alltid in på kvällen Jonathan dog. Paniken han måste haft. Allt kommer tillbaka som ett snabbtåg och kör över mig! Mosar mig fullständigt. Och då förstår ni ju själva att somna om inte är så lätt! Men jag måste säga att jag är stolt över mig själv! Jag klarar det ändå utan mediciner! Har tagit lugnande tabletter EN endaste gång sen Cassandra föddes (när jag var gravid tog jag ju givetvis inga alls). Sömntabletter har jag inte tagit alls sen jag slutade med dom när det nu var! Nån gång förra våren. Så jag är STOLT! Men ibland känns det som om jag kanske skulle må bättre om jag käkade ett par lugnande piller, men är lite rädd att ta dom för jag vill verkligen klara mig utan! Och det går ju ganska bra, faktiskt!

Så nu ska jag bara samla kraft, mod och ork till att kontakta denna tjej. Antingen via mail eller telefon, får se vilket det blir. Skulle kanske vara "enklast" att maila i första hand, om något här kan kallas enkelt! Men det kanske känns bättre när det väl är gjort? Vad tror ni, kära läsare som följt min resa? Verkar detta vettigt? Jag tycker nog det...

Många timmar vid datorn...

Denna helgen har till största delen tillbringats framför datorn! Jag och en annan tjej (vi kallar henne U) är admins för en loppissida på Facebook som säljer begagnade saker till barn. Allt från kläder, leksaker och barnvagnar till möbler! Men sen FB började härja med sin tidslinje så har de flesta grupper buggat hej vilt! Ibland kan det ta timmar innan man ser kommentarer eller annonser och det fungerar ju dåligt! Så vi tog beslutet att starta om gruppen på nytt. En annan grupp jag är med i har gjort det och den funkar nu bra så vi håller tummarna för att vår grupp också ska bli bugg-fri! Men det är dock inte bara att "flytta" en grupp. Eller dess medlemmar och deras annonser! Vi fick helt enkelt göra en ny grupp, med alla dokument, regler och album. Sen bjöd vi in våra medlemmar till den nya gruppen och många av dom har hittat dit! Och de lägger in sina nya annonser för fullt! Men det har inneburit många timmar vid datorn, dels för att skapa den nya gruppen och nu för att släppa in alla medlemmarna och hålla koll på dom så att de sköter sig! =) Vilket de flesta gör, men tyvärr finns det de som fullständigt skiter i allt! Men de goda överväger de onda, och då känns det värt det i alla fall!

I förra inlägget skrev jag att jag skulle in till stan för att se om jag kunde få tag i en sån jacka som jag egentligen ville ha till Kristoffer, och det fick jag! En fin turkos/petrol vindstopper på Åhléns! Och så fick jag tag i en likadan, fast knall-cerise, till Cassandra också! Kristoffer var på ordinarie pris, vilket var mindre roligt. Cassandras var på rean och de hade halva reapriset så den kostade hela 50 kr! Sånt tycker jag om! Så idag hoppade jag in en supersnabbis på NameIt för att lämna tillbaka en av jackorna jag hade köpt till Kristoffer. Men när det gäller roliga band till napphållare på Metra så gick jag bet fullständigt! Fanns knappt ett enda band med barnmotiv! Grymt besviken! Visst, jag har hittat flera sidor på nätet som jag ska beställa ifrån, men jag hade hoppats på något kul innan dess!

I lördags var jag åter igen i tvättstugan (vet inte om jag skrev i förra inlägget att vår tvättmaskin haft den dåliga stilen och pajat?) för vi har ännu inte fixat vår tvättmaskin. Tur tvättstugan finns, även om jag klart föredrar att tvätta i min egen maskin! För de gemensamma kan vara ganska äckliga för folket är ju inte så himla duktiga på att rengöra dom efter sig... Och på tal om saker som gått sönder. Lucas Tassimo (kapsel-maskin till bl a kaffe) som han fick när han fyllde 40 i november har också pajat! Och det roliga i den kråksången är att vi inte är människor att hitta kvittot! Vi tror i alla fall att han fick kvittot av den som köpt den... Men vi var inne på MediaMarket idag och pillade lite på mobiltelefoner (ska nog snart byta, måste bara bestämma vilken först) och då passade vi på att fråga om de kunde ta fram kvitton. Ja, om det var skrivit något namn på dom så går det bra. Så de sökte, men det visade sig att det inte fanns något med något tänkbart namn på! Men då vi var så säkre på vilken dag den var köpt och även ungefärligt klockslag och att det bara var en såld den dagen så insåg dom att det var det kvittot vi eftersträvade att få! Så då fick vi det! Kallar jag service på HÖG nivå! Stort tack till bra personal, till skillnad från en av de manliga i personalen som sköter reklamationer på NetOnNet! Men det är en helt annan historia...

Jag blir lite bortskämd med nattsömnen de dagar/nätter som Lucas är hemma. (Jag sover ju på nätterna om han är hemma på dagarna) För de dagar han är hemma tar han nattpasset med Cassandra så då pluggar jag in öronproppar och sover gott! Fast hon är duktig på nätterna, oftast i alla fall! Som i natt. Hon åt vid 23-tiden och sen vid 3.30 och sen vid 8.15! Och det brukar oftast inte ta så lång tid att söva henne efter matningen heller på nätterna så det tycker jag är helt klart godkänt för en liten dam på 6 ½ veckor! Men denna veckan ska han jobba, så då får jag snällt ta nattmatningen själv... Men om hon ska äta på morgonen innan han åker så matar han henne om han hinner så då behöver jag i alla fall inte gå upp så tidigt för han börjar ju inte förrän kl 9!

Ikväll fick jag reda på att min älskade gamla barndomskamrat ska komma "hem" (hon har ju flyttat men har föräldrar och syster kvar här) över påsk så nu håller jag tummarna för att våra scheman över påskhelgen kan tillåta en date! Har inte träffat henne sen förra påsken så det är på tiden!

Gosungen min!
I fredags när jag var vid din grav och tände ljus så rensade jag undan kransarna och granriset som vi har haft liggandes i vinter. Kan nu konstatera att nästa vinter blir det inte granris. Då blir det tuja-grenar för de barrar inte! Himmel, vad barr det var över hela rabatten! Satte dit ett par krukor påskliljor också så nu är det lite fint igen! Och så har jag köpt en stoooor påsk-tupp som jag ska ställa dit i påsk till dig! Vi saknar dig alla så mycket! Värst är det nog för din stora storebror just nu, han mår inte så bra. Men vi håller på att ta tag i det så snart ska han nog må bättre igen! Vi älskar dig också allihopa, för alltid och för evigt.

Dopplanering och annat smått och gott!

Ja inte har jag blivit duktigare på att skriva här, snarare tvärt om! Men jag har ju lite annat att pyssla med nu för tiden! Cassandra har ju lite svårt att klara sig själv!

Och sen fem dagar tillbaka har vi även en kille med feber! Kristoffer pratar vi om och det är feber och täppt/snorig näsa. När jag ringde dagis i måndags så sa de att många var hemma just därför nu. Men nu tycker jag snart det kan räcka med feber! Kristoffer äter väldigt dåligt när han är sjuk och han är ju inte så stor och har ju inte mycket att "ta av"! Men han dricker i alla fall hyfsat och det är ju huvudsaken!

Det har väl egentligen inte hänt något särskilt sen jag skrev sist. Vardagen rullar på i sin egen lilla takt, precis som det ska. Varit med Cassandra på ny mätning och vägning. Trodde ju inte att hon inte skulle ha gått upp lika mycket på dessa 2 veckor som hon gjorde innan men FEL FEL FEL!!! Hon hade gått upp ännu mer! 650 gram på två veckor!! Det ni! Duktig tjej! Och 3 cm hade hon vuxit på längden också, så det är inte bara på bredden hon växer, fast mest där... !

I tisdags var jag en tur på babycaféet med lillan och det var jobbigt! När vissa låtar sjöng så rann tårarna så de som var där undrade nog vad jag var för idiot! Kände inte igen en enda människa och det var inte många där alls! Kanske 15 mammor med sina barn! När både Kristoffer och Jonathan var små så var det ju skitmånga där med sina barn! Men jag gjorde i alla fall ett gipsavtryck, fikade lite och pratade med de som jobbar där. Innan Jonathan dog var vi ju där 1-2 gånger i veckan, men nu är det ju över ett år sedan och det var ruskigt jobbigt! Men jag hoppas att jag kommer kunna gå dit fler gånger för jag vill ju kunna ge henne samma upplevelse som killarna fick!

Vi börjar nu bli klara med planeringen av dopet! Datum är klart och kyrkan bokad! Vår underbara präst har löst det så att vi får det precis som vi vill! Kunde inte haft mer tur med att få en väldigt förstående präst! En beställning på inbjudningskort är gjord och dessa är förberedda, ska bara justeras till med rätt info och bild! Även föreningslokalen är bokad för efterföljande "sittning" och igår frågade vi två av våra underbara vänner om de ville bli gudföräldrar och de ville de! Och då satte ju blivande gudmodern griller i skallen på mig genom att börja prata om det de ska köpa till Cassandra i doppresent! Och efter att hon förklarat (utan att avslöja) så kan jag bara konstatera att jag har inte en chans i h-vete att lista ut vad detta tingest är för något! Dyrt som skrutt, tokiga människor! Flickigt men inte rosa. Något hon kan ha länge. Finns knappt några. Troligen först i stan med detta. Ja, ni förstår kanske att min hjärna snurrar på högvarv just nu! Men det blir en rolig överraskning att se fram emot!

Idag ska jag ju då in till stan och då ska jag passa på att slinka in på Metra en sväng och titta lite på sidenband till dopklänningen. Hennes färgtema blir ju lila så någon form av lila band blir det. Tanken just nu är någon ganska stark/mörk/kraftig lila nyans men jag får se vad jag hittar! Ska även passa på att köpa lite band till att göra napphållare! Har beställt lite saker som snart ska komma så att jag kan sätta igång! Snacka om att hon kommer ha gott om napphållare när jag väl är klar!

Ska även se om jag kan hitta en jacka till Kristoffer. Köpte förvisso två stycken i måndags, men inte riktigt vad jag egentligen var ute efter men det var liksom det som fanns! Men nu har jag eventuellt hittat det jag söker så då byter jag den ena! Måste också hitta nån jacka till Cassandra. Trodde jag hade Jonathans vindstopper kvar men den sålde jag helt klart! Annars är det väl inte så mycket mer jag ska göra i stan idag tror jag. Jo just det, inte att förglömma! Stora killen behöver ju ny jacka också så det blir en tur till HM och se om de har någon softshell i rätt färg och storlek hemma, annars blir det till att beställa!

Så nu ska jag gå och gör mig lite i ordning för snart vaknar nog lilla slurpa-lurpan och när hon har ätit måste vi ju åka!

Ha en härlig dag alla, det ska jag försöka ha!

Finaste, finaste lilla killen!
Mamma saknar dig och mamma älskar dig, ända till månen och hem igen!
Och det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid att göra!

Här är en fin bild på din lillasyster, 5 veckor gammal!

 

Var ett tag sen nu igen!

Och jag som skulle försöka skärpa mig och skriva oftare, så blir det precis tvärt om! Men sånt är livet! När jag har lediga stunder finns det så oändligt mycket mer att göra... städa, tvätta, ägna sig åt Mr K... ja listan kan göras väldigt lång! Och ska jag vara helt ärlig så är jag inne i en lite anti-blogg-period! Känns jobbig att skriva nu. Men jag skriver ju lite då och då i alla fall så det får räcka!

Veckan som gått har varit väldigt lugn. Inget speciellt har väl hänt. Lilla damen blev en månad i onsdags och det är ju något speciellt så sett, men annars inte mycket! Igår var jag på Modehuset och handlade lite fina kläder till Cassandra! Hade lite rabattkuponger att förbruka, dessa kan ju inte få gå till spillo! I torsdags var jag och gubben (ja givetvis var C med, K var på dagis och A i skolan) på IKEA. Käkade lunch och inhandlade lite vi behövde. Nya lampor till vardagsrummet, överkast till K:s rum, ram till en förstoring av C och lite annat smått och gott! Idag var jag i stan en supersnabbis och köpte bilstolsadaptern till barnvagnen. De skulle fått in den för tre veckor sedan men den har varit restad, men nu hade den äntligen kommit! Bra, för det är så smidigt med en sådan!

Kristoffer var överlycklig i tisdags när det åter var dags för dagis efter sportlovet! Han tyckte inte alls om att ha sportlov, han ville till dagis. Skönt att han tycker om sitt dagis! Sen har han haft en kompis från dagis här ett par eftermiddagar och lekt med. Har dock lite svårt att förstå mig på denna killen. Han är snäll och så men han ljuger så förbaskat mycket! Hela tiden! Och så berättar han aldrig för sin pappa att han sticker hit så en stund efter att killen kommer så plingar pappan på dörren och kollar om han är här! I går var de dock hemma hos honom i stället, men jag är ju inte så glad åt det för pappan röker ju inomhus! Men det får väl gå för ett par timmar lite emellanåt. Fast det blir ju dusch efteråt, för man kan ju inte säga att han luktar gott när han kommer hem igen! Men han tycker att det är himla kul att få gå hem till kompisen!

Alexander börjar bli stor, kan jag lugnt konstatera... Tidigare följde han ofta med kompisar hem efter skolan och kom hem till middagen vid sextiden. Sen var han hemma på kvällen. Nu sticker han iväg efter middagen och är borta på kvällarna istället! Ja, det är ju bara att vänja sig, men det känns lustigt!

I morgon är jag själv med kidsen, gubben ska på möte hela dagen! Och Alexander har två träningsmatcher på eftermiddagen. Så vi sitter och klurar på hur vi ska lösa transport dit och hem. Dit går det buss, men när vi ska hem har sista bussen redan gått! Men jag tror att vi löst det. Förhoppningsvis hinner Lucas hem innan matcherna är slut! Gör han inte det, sitter vi liksom lite i skiten om man säger så... Visst, det är inte långt, bara borta vid arenans träningsplaner. Men att gå därifrån med Kristoffer som då måste gå för egna ben efter att härjat omkring runt planerna i över två timmar kan bli lite problematiskt! Och jag vägrar gå hela den vägen med en ståbräda för då får man ju gå som en jäkla mupp! Så oskönt, så det undviker vi gärna! Men det löser sig väl alltid på ett eller annat sätt! Hoppas jag... Visst, vi kan ju kolla om han kan åka med en lagkamrat, men jag vill ju gärna se matcherna och det vill även Kristoffer göra.

Vi har i veckan skrivit papperna till Skatteverket om lilla sessans namn. Cassandra, Inger, Monica ska hon heta! Monica efter mig och min mamma, vi heter det som andranamn båda två. Inger efter barnens farmor som gick bort hastigt för 3,5 år sedan. Så det brevet ligger här jämte mig, nu ska vi bara fixa frimärke och få det på lådan också! Måste även ta tag i det där med dopet! Försöka klura ut när vi ska ha det och hur och var och lite så. Vi vill ha det i kyrkan, helst samma kyrka som Jonathan och Kristoffer döptes i. Men vi vill helst inte ha en hel gudstjänst, för vi och han där uppe är fortfarande inte vänner. Så vi känner inte för en hel gudstjänst med massor av lovord och liknande till honom. Men saken är den att vår kyrka nog inte har endast dop, utan endast vid gudstjänst! Och i så fall måste vi ta beslut om vilket vi helst vill. Byta kyrka eller stå ut med en gudstjänst?? Vi vill i alla fall ha "vår" präst som begravde Jonathan. Vi hade ju sån tur att han jobbade just den dagen begravningen skulle hållas. Det är dock inte samma präst som döpte J och K, vår kyrka har två präster så detta är den andra! Men vi tyckte så bra om honom, han förstod oss så bra utan att vi behövde säga något. Så det känns helt självklart att låta honom döpa lilla C! Men sen har vi lite problem med vem/vilka vi ska ha som gudföräldrar. Innan har vi "använt oss av" våra syskon, men de har ju tagit slut nu om man säger så! Har ett par olika alternativ, men vi har väldigt svårt att bestämma vad som känns bäst! Och den är det ju inte givet att den/de som vi har i åtanke vill! Men det återstår att se!

Nä, nu ska jag lägga Kristoffer och sen blir det slappande i soffan med en film!

Hej finaste fisen!
Idag var jag vid din grav och tände ljus för dig, min älskade ängel! Snart blir det varmare ute så att vi kan sätta blommor igen! Och så ska jag göra om din rabatt till våren. Mer stenar blir det och så ska jag sätta dit den stora fina sten-nallen vi har köpt till dig! Önskar att du var här hos oss, för vi saknar dig så otroligt mycket! Och vi älskar dig! För alltid. För evigt!