Igår fick jag ett mail från en tjej som jobbar på akuten. Det var den tjejen som tog hand om mig och hjälpte mig när Jonathan dog. Jag ska helt ärligt erkänna att jag skulle kunna gå rätt förbi henne om jag mötte henne, för jag kommer inte ihåg hur hon såg ut! Men jag kommer ihåg att det fanns en tjej vid min sida HELA tiden. Hon mötte mig när jag kom med ambulansen (Jonathan hade ju redan anlänt i en annan ambulans). Hon visade mig en dörr och sa att där inne arbetade de med Jonathan och undrade om jag ville gå in. Och det ville jag ju. Men hon stannade vid min sida hela tiden. När jag behövde gå ut och ringa satte jag mig på golvet i korridoren (jag blev erbjuden ett anhörigrum, men tyckte att det var för långt bort fast det var ganska nära) satte hon sig vid min sida. När läkaren kom och sa att de inget kunde göra hjälpte hon mig så att jag inte trillade ihop. Så jag kommer verkligen ihåg henne. Men jag kommer inte ihåg henne! Hänger ni med? Tror jag nog att ni gör! Det betydde väldigt mycket att ha henne vid min sida, annars hade jag ju fått vara helt själv! Ingen annan i familjen hann ju komma in i tid, de kom till barnavdelningen efteråt. Så jag kommer ihåg henne. Men jag skulle aldrig känna igen henne!
Anledningen till att jag fick mail av denna tjej är för att de ska ha en utbildning för hur det ska fungera som bäst med stöd för anhöriga vid krissituationer på akuten. De fanns tydligen inga såna rutiner när Jonathan dog. Men jag hade ju denna tjej vid min sida hela tiden så jag tyckte väl att det fungerade bra utan rutiner! Men jag kan i och för sig förstå att de bör finnas fasta rutiner, för stöd behöver man ju verkligen! Om jag uppfattade det hela rätt så ska de ha en utbildningsdag för personalen på akuten och då ska läkare från barnakuten också delta och de funderar på att se om någon anhörig vill berätta om hur de upplevde det. Och det är nog här jag skulle komma in i bilden, tror jag! Tjejen skrev att hon under en längre tid velat kontakta mig, men inte velat tränga sig på. Men nu kände hon att ett mail var ok och så får jag själv avgöra om jag vill höra av mig eller inte. Och det är ju helt ok! Jag har så svårt för folk som inte vågar fråga något eller vågar prata om Jonathan. Hellre att man får en fråga som man kanske blir ledsen av, än att en del låtsas som om han aldrig funnits! Som jag förstår det så läser nog denna tjej min blogg för det är härigenom hon skickat sitt mail. Och då tror jag nog att hon vet lite om hur jag är som person för det har jag ju varit ganska tydlig med och som sagt, fråga hellre än att låtsas som ingenting! Vill jag inte prata då säger jag ifrån! Så jag ska ta mig en allvarlig funderare på detta! Tror i alla fall att jag ska höra av mig så att jag vet mer vad det handlar om för min del.
Tror att det kanske kan vara bra för mig, även om det kommer bli skitjobbigt att gå igenom det igen. Fast vadå IGEN, egentligen. Jag går ju igenom det varje dag. Det går inte en dag utan att jag tänker på den händelsen. Inte allt på en gång. Nån liten bit i taget. En liten del av händelseförloppet i stöten. Men det har fortfarande inte gått en enda dag utan att jag tänkt på det! Och nu är det väl ännu värre eller mer eller vad jag nu ska välja för ord att beskriva det. Varje gång jag tittar på lilla Cassandra så hoppar känslorna från djupaste sorg till största glädjen på nolltid! Hundratals gånger om dagen! Så ni förstår att mina känslor är som en jo-jo. Upp. Ner. Upp. Ner. HELA TIDEN! Och det är inte så lite jobbigt! Ibland undrar jag när jag ska bli totalt koko i skallen! Lite har jag ju alltid varit... men nu kanske det blir på riktigt?
Men kanske kan det föra något gott med sig om jag får berätta hur jag upplevde det. Då kanske det kan hjälpa de som arbetar på akuten att veta hur de ska göra i liknande situationer. Då kanske det kan hjälpa andra anhöriga... Ja, lite så tänker jag. Skulle jag bestämma mig för att göra detta, om det nu är så att de vill att jag ska berätta om det så att jag inte missuppfattat det... Ja, skulle jag bryta ihop så kan man väl säga att jag är på rätt ställe för att göra det och ingen skulle ju precis undra vad det är för fel i huvudet på mig eller tycka att det vore lustigt! Hoppas jag... Samtidigt skulle det ju vara ett tillfälle för mig att säga hur mycket vi uppskattade allt stöd och all hjälp vi fick. Både på akuten och sen på barnavdelningen. Personalen som arbetade den helgen var helt underbar och ställde upp och gjorde det så fint det bara gick. Men även denna personal skulle jag nog inte känna igen idag, trots att jag träffade dom flera gånger under helgen. De två läkarna skulle jag nog känna igen för de träffade jag ju ett par gånger även nån vecka efteråt. Och så var det ju den underbara kuratorn som arbetade på barnkliniken som jag gick hos. Men hon slutade... tyvärr!
Men detta är nu något som upptar mina tankar ganska mycket, både på gott och ont. Kan ju inte stänga av när jag vill! Men det har ändå varit väldigt jobbigt med alla känslorna senaste tiden, så detta gör inte saken så mycket värre egentligen. Det blir liksom bara lite på ett annat sätt, eller hur jag ska beskriva det. Jag har ju börjat få problem med att somna om på nätterna igen om jag vaknar. (Dock inte pga mailet, så att den vänliga tjejen från akuten tror det och får dåligt samvete. Så har det varit ett tag igen nu.) Och vaknar på nätterna gör jag ju för det är ju en liten dam som vill äta även nattetid! Så bästa är när gubben inte jobbar för då lägger jag mig och pluggar in öronproppar och så tar han nattpasset och så går jag upp på morgonen. Då fungerar sömnen bäst. Men vissa nätter är bara skit! Natten till igår var en sådan riktig skitnatt! På onsdagskvällen pratade jag med en vän om vad vi skulle hitta på under torsdagen för dagis hade stängningsdag. Vi kom fram till att vi skulle till Öppna förskolan... Där har jag inte varit med Kristoffer sen fredagen den 11 februari 2011... Ja vi stannade ju där en 10 minuter eller så efter ett BVC-besök för ett par veckor sedan men inget annars. Och så var jag på babycaféet med Cassandra förra veckan, vilket var skitjobbigt! Men på öppna förskolan, en dag med blandade åldrar på barnen, har vi inte varit. Och jag visste att jag skulle få se en kär väns fina son. Han föddes 16 dagar före Jonathan och jag har inte sett den killen sen innan Jonathan dog. Så jag visste ju att det skulle bli skitjobbigt att se honom. Samma ålder som Jonathan skulle ha varit. Ungefär samma storlek som Jonathan skulle varit. Men det hade jag svårt att förstå och inse när jag såg honom. För mig kommer Jonathan alltid vara ett år. Men jag kommer alltid undra över alla frågor som aldrig kommer få ett svar. När skulle han lärt sig gå? Hur skulle han prata när han var två? Skulle han verkligen ha varit så stor nu? Ja, det finns ju en miljons miljard frågor och ännu fler. Men de kommer aldrig att få svar... Men såna saker håller mig vaken om nätterna. Det börjar så, sen kommer jag alltid in på kvällen Jonathan dog. Paniken han måste haft. Allt kommer tillbaka som ett snabbtåg och kör över mig! Mosar mig fullständigt. Och då förstår ni ju själva att somna om inte är så lätt! Men jag måste säga att jag är stolt över mig själv! Jag klarar det ändå utan mediciner! Har tagit lugnande tabletter EN endaste gång sen Cassandra föddes (när jag var gravid tog jag ju givetvis inga alls). Sömntabletter har jag inte tagit alls sen jag slutade med dom när det nu var! Nån gång förra våren. Så jag är STOLT! Men ibland känns det som om jag kanske skulle må bättre om jag käkade ett par lugnande piller, men är lite rädd att ta dom för jag vill verkligen klara mig utan! Och det går ju ganska bra, faktiskt!
Så nu ska jag bara samla kraft, mod och ork till att kontakta denna tjej. Antingen via mail eller telefon, får se vilket det blir. Skulle kanske vara "enklast" att maila i första hand, om något här kan kallas enkelt! Men det kanske känns bättre när det väl är gjort? Vad tror ni, kära läsare som följt min resa? Verkar detta vettigt? Jag tycker nog det...
Ärligt talat; Ja, maila henne och låt det gå därifrån, min spontana känsla är att det här nog är en mycket god sak, för alla....
SvaraRaderaMin åsikt är nog att du ska svara den här tjejen. Mest för att du faktiskt verkar luta åt det hållet själv redan. Det kanske kan bli ännu en del i ditt sorgearbete? Det kanske är bäst att börja med mail. Blir det för jobbigt kan du ta ett break och fortsätta skriva det när du vill. Och det du vill förmedla kanske kommer lättare så första gången. Sen kan man ju se vad som händer. Ett telefonsamtal eller möte efter det? Tror det kan kännas bra efteråt att ha tagit sig igenom allt som hände just där och då med någon som faktiskt var med på plats vid just den tidpunkten? Känns nog även bra att veta att man har gjort något som kan förbättra för andra som tyvärr får uppleva liknande fruktansvärda tragedier.
SvaraRadera