Deppelidepp...

Jag har ingen bra period just nu....
Sover dåligt, allmänt nedstämd och ledsen.

Fast jag vet ganska så bra varför jag är i denna svacka just nu. Cassandra har ju börjat på dagis. Jag har fått släppa lite av min kontroll. Jag kan inte vara hos henne hela tiden! Och så har jag, mitt i allt detta, börjat en kurs. Men tiderna var i alla fall ganska så bra, jag behöver inte tappa kontakten med dagis helt. Jag kommer kunna lämna en dag i veckan och även hämta nån dag om jag så vill. Vilket jag givetvis vill. Men det är så jobbigt. Jag är trött på att må dåligt. Jag vill må bra nu, men det känns ganska så långt borta denna gången. Jag måste nu tillåta mig att vara ledsen, att sörja ännu mer och skita i allt annat. Hemmet får förfalla lite mer än vanligt kanske. Men lite skit rensar magen, har jag hört.

Men det är surt och segt att inte ha ork till knappt något alls. Räcker med att plocka i diskmaskinen efter middagen så är jag helt slut! Och sen nätterna, ligger och vrider och vänder och halvsover. Och när jag inte kan somna om så kommer alla hemska tankar, och då blir det ännu svårare att somna. Senaste nätterna har jag tagit lite lugnande för de brukar hjälpa mig att slappna av och sova lite bättre. Det gör de även nu. Utan dom hade jag inte sovit alls. Men dels är jag trött för att jag sover dåligt, sover för lite. Sen blir jag trött och seg även dagen efter av tabletterna. Så vissa dagar känner jag mig som en vandrande zombie....

Var på kyrkogården idag. Tänkte gräva upp ljungen och sätta en kruka påskliljor i stället. Och en vas med björkris att sätta fjädrar i. Men det sket sig lite. Marken var så frusen att jag inte ens fick ner spaden en centimeter i marken! Snön var i alla fall borta från Jonathans grav, men gravarna jämte var fortfarande snötäckta. Så jag antar att vi hade "tur" som var av med snön i alla fall. Så det slutade med att jag bara fick slita av ljungen längs marken i stället. Och sen ställde jag den illgula plastkrukan med påskliljor på marken, ovanpå ljungplantorna. Som tur var så fanns en del av hålet kvar där vasen hade stått i höstas, så jag kunde sätta ner den i alla fall. Riset och fjädrarna är på plats. Men egentligen ville jag ju ha lite snitt-påskliljor i vasen också, men de hade med stor säkerhet frusit ihjäl. vi har ju runt 10 minusgrader under nätterna fortfarande. Men jag kommer troligtvis sätta dit några på fredag, så får de överleva så länge de gör. Jonathans stora fina påsktupp står ståtligt på plats framför vasen med riset, och de tre små kycklingarna leker lite titt-ut i krukan med påskliljorna. Det blev fint. Men inte som jag ville ha det egentligen. Och då blir jag ju lite mer ledsen!

I går kväll så la jag in en bild på Jonathan i en föräldragrupp som jag är med i på Facebook. Jag skrev att jag saknade honom så enormt mycket, att jag var extra sentimental i går. Och himmel, vilka underbara människor det finns i denna grupp! Runt 200 kommentarer har bilden fått, alla med fina och stöttande ord. Det känns så skönt att totala främlingar tänker lite extra på mig/oss när man har det extra jobbigt. Samtidigt så känner jag mig lite taskig mot dom, för det är ju flera som blivit jätteledsna när de hört vad vi varit med om....

Och på tal om det. Det var tydligen en pojke som drunknade under helgen i en simhall någonstans i landet. (Har inte så mycket koll egentligen, bara på vissa bitar) Det var en 14-åring som inte kunde simma och som kom ut på det djupa. De fick upp honom inom 30 sekunder, men det hjälpte inte. Hans liv gick inte att rädda. 30 SEKUNDER! Jag vet ju att det är många som ifrågasatt hur Jonathan kunde drunkna så fort. De tror inte på att det faktiskt satt en vuxen där inne HELA tiden, varje sekund. De fattar inte hur fort det kan gå. Och helt ärligt. Vem tror och fattar det? Det gjorde inte vi heller. Med betoning på GJORDE. Nu VET vi. Vi vet att det kan gå ruskigt fort. Och på något helt sinnessjukt sätt så var det "skönt" för mig att höra att det hänt så fort för fler, för då kanske folk kan sluta ifrågasätta. Sluta tvivla. Då kanske de verkligen kan inse och verkligen förstå att det kan gå så otroligt fort! Jag lider så med denna killens familj och vänner. Vi om några förstår ju vad de nu går igenom. Och det är ingen jag önskar ens min värsta fiende!

Och på tal om fiende så kommer jag nu in på vänner....
Det är ganska vemodigt att behöva erkänna att en vän till oss sen ca 20 år tillbaka, nu börjar visa sidor som jag inte kan acceptera! Vi har varit vänner i verkligheten under många år och på senare år var vi vänner på Facebook, men ikväll tog jag bort hen. Näst intill ALLA inlägg som hen gjorde på FB handlade om invandrarpolitik. Negativt, ska jag tillägga. Och hen länkade och hänvisade mycket ofta till olika (framför allt en) rasistisk internetsida. Och samtidigt har människan mage att påstå att hen inte är rasist? Om man inte är rasist, då stöder man heller inte rasistiska sidor genom att gå in på dom och framförallt inte genom att dela deras artiklar och åsikter! Delar man deras rasistiska artiklar, då hjälper man också till att sprida deras rasistiska åsikter. Och sprider du rasistiska åsikter, ja då är du en rasist. Svårt att neka till, förstår inte ens varför man försöker? En av de värsta saker jag vet är människor som har åsikter som de inte vågar stå för! Är man, som i detta fallet, rasist, så var det då. Säg inte att du inte är det samtidigt som du sprider ett rasistiskt budskap! Då blir du bara fjantig och patetisk.... Stå för vad du tycker. Först då kan du vinna folks respekt. Nu menar jag inte att jag accepterar rasistiska åsikter på något vis, men det är en helt annan historia. Jag kan stå ut med det mesta, även om jag inte delar åsikterna, så länge personen bara är ärlig med vad hen tycker och anser! Vara ärlig med sina åsikter. Kan man inte det, ja då kan man helt enkelt hålla käft.....

Så, nu har jag nog klagat nog för i kväll... nu blir det en smörgås och titta lite på tv innan jag ska försöka få lite sömn!

Gosigaste lilla fisgrunkan min!
Idag var jag vid din grav för att plantera påskliljor. Men det gick inte! Marken var så hård att jag inte kunde gräva alls, så jag ställde dom på marken bara. Det blev fint det också! Och så har du fått ett fint ris med de fina fjädrarna jag köpte första påsken efter du lämnat mig. De är ju orange/gul/bruna i färgen. Lite svårt att förklara färgen. Men så fort jag fick se dom så tänkte jag på dig, för det var ju, och är fortfarande, DIN färg. Och så tycker jag att det är en ganska fin och lite diskret färg att ha just på kyrkogården! Förra påsken hade vi samma färg på fjädrarna i riset här hemma, men jag har inte bestämt än hur vi ska göra i år. Kanske blir det samma, kanske blir det olika färger. Ska fixa med det i morgon, tänkte jag! Mamma älskar sin lilla fisgrunka, och jag saknar dig så hjärtat spricker. För alltid och för evigt är du min underbara lilla kille.

Snäckans inskolnin - mammans panik

Börjar bara med ett par rader här..... Jag VET att det heter FÖRSKOLA, och inte dagis. Men jag har lite svårt att tänka om och säga förskola. Så ibland skriver/säger jag dagis. Ibland skriver/säger jag förskola. Jag har pratat med personal på båda mina barns dagis/förskolor och de tar INTE illa upp om vi säger dagis! Bara så att ni vet det och så lixom ;-)

Ja, då är Cassandras inskolning avklarad.
Det gick galant för den lilla damen, hade inte trott annat heller!
Värre var/är det för den stora damen - mig. Men hade inte trott annat här heller!

Vi började inskolningen på torsdagen för snart två veckor sedan. Förskolan är sååå fin! Helt ny avdelning, den öppnade bara en månad innan vi påbörjade inskolningen. Personalen är härlig! Tyvärr är det lite sjukdom som drabbat personalen, så en av de ordinarie (J) har vi ännu inte träffat. Men om allt har gått bra så ska hon börja idag! Och på inskolningens första två dagar var även E sjuk, men hon var där förra veckan och verkar vara en mycket härlig tjej! Den enda av ordinariepersonalen som var där första två dagarna var M och även hon verkar vara en härlig tjej! Det har varit en vikarie där som heter I och jag tycker det är synd att hon inte får vara kvar när ordinarie blir friska! I har ju varit med från start så både barnen och vi föräldrar vet ju vem hon är och med risk för att bli tjatig - även hon är en go tjej! Så vi har nog haft tur och fått bra personal verkar det som! Och lokalerna ska vi ju bara inte snacka om! Sååå otroligt ljusa och fina, massa nya fina leksaker och allt är fräscht. Allt är barnanpassat också. Så fräcka handfat. Rostfria rännor med tre kranar, allt i barnvänlig höjd. Även toalettstolarna är modell små och passar de små så de slipper hantera pottor!

Första dagen var både Lucas och jag med. Vi var där under två timmar och det var två andra barn som skolades in samtidigt. Då var det mest lite information, rundvandring och så lärde vi känna varandra. Barnen gjorde lite som de själva ville! Andra dagen var jag själv där med Cassandra och även då var det två timmar som gällde. Lekte lite med barnen och pratade lite. Sen var det helg och på måndagen gick både jag, Lucas och Kristoffer med dit. Kristoffer var ju mycket nyfiken på lillasysters dagis. Men det är ju inte alla förskolor som tillåter att syskon är med under inskolning. Så därför tänkte vi att vi gick allihop på morgonen och så går Kristoffer och Lucas hem efter en liten stund. Men det var inga problem, han fick gärna vara med! Så de var med fram till lunchen, då gick de hem så att det blev lite lugnare inför måltiden. Kristoffer är ju inte precis den tystaste och lugnaste ungen man kan hitta. Cassandra åt och jag och de andra föräldrarna satt i ett annat rum under tiden. Måltiden gick bra, hon åt fint. Plockar själv med fingrarna. Men sen hon började äta mat lite mer ordentligt har det sällan varit några problem. Sätt mat framför henne och hon äter! Efter maten gick jag hem med henne!

De följande två dagarna så skulle vi lämna lite och det gjorde vi och det gick bra. Två dagar fick hon även prova på att sova där, vilket också gick bra! Så summa summarum..... Inskolningen gick galant för den lilla damen!

Men då kommer vi till hur det har gått för lilla damens mamma.... mig då.
Jag har ju fasat för detta ögonblick. Inte för att jag inte litar på att personalen tar hand om henne på bästa sätt, för det tvekar jag inte alls på! Men JAG måste släppa kontrollen! JAG kommer inta ha kontroll när hon är där! JAG måste överlåta kontrollen av min snäcka på någon annan! Ja Lucas går ju bra, men annars... Nä, det har jag mycket svårt för! Har aldrig haft problem med det tidigare, med de andra barnen. Men läget är ju lite annorlunda nu. Tyvärr. Efter att Jonathan dog så har jag utvecklat visst kontrollbehov. Lite överbeskyddande ibland också kanske, fast jag försöker verkligen att inte vara det! Men det är inte så lätt! Men jag gör så gott jag kan!

Under en av dagarna när Cassandra åt och jag satt i ett annat rum så skulle jag göra ett collage till henne. Ett collage på familjemedlemmarna som skulle sättas upp på väggen. En trygghetsbild för henne helt enkelt. Och då började vi fundera på hur vi skulle göra med Jonathan. Skulle han vara med eller inte? Skulle det bli förvirrande för henne om han var med? Eller skulle det bli mer förvirrande för henne om han INTE var med? Vi beslutade i alla fall att han skulle få vara med. Infogade en fin liten ängel jämte hans ansikte. Han är ju hennes storebror även om de aldrig träffats! Vi skrev till att det var "Jonathan - storebror i himlen". Vi pratar ju så ofta om honom här hemma och bilderna ser hon ju dagligen. Så det kändes mer naturligt att ha honom med! Utöver honom så är där bild på mig (ja, faktiskt), Lucas, Alexander, Kristoffer, katterna Busan och Zingo (hon är ju helt tokig i dessa katter), mormor, morfar och farfar. Lila papper använde jag givetvis!

Idag var första dagen jag skulle åka iväg utan Cassandra en längre stund. Innan har jag ju bara varit ifrån henne under ett par timmar när jag varit och handlat eller liknande. Men idag skulle jag börja en kurs på Lernia som heter Jobbcoach. Och jag hade ingen aning om vilka tider som skulle gälla, hur länge jag skulle vara borta. Himmel, vad dåligt jag mådde på bussen dit! Snacka om panikångest! Mådde illa och skakade. Var så nära till tårar! Men väl där får vi reda på tiderna vi kommer gå och då kändes det genast lättare! Det är inte riktigt heldagar någon dag och en dag jobbar vi hemma! Så det blev nog en bra mjukstart för fjantiga mamman som inte vill lämna sin snäcka!

Och på tal om snäckan, så här ser hon ut nu för tiden!

Cassandra

Cassandra och Kristoffer

Kristoffer har börjat tycka lillasyster är ganska rolig nu för tiden. Innan har han inte brytt sig mycket alls om henne. Men nu gå-tränar han med henne och lekar och busar för fullt! De skrattar så de kiknar båda två och det finns inget underbarare än att höra de två skratta tillsammans! Även tonåringen skiner upp som en sol när han busar med lillasyster och hon skrattar!

Cassandra har för övrigt börjat gå lite smått. Började förra helgen. Vi kunde "lura" henne att ta ett par steg genom att stå bakom och hålla händerna lite, lite för långt framför henne. Då stapplade hon ett par steg. Hon gjorde lite så i veckan som var, men i helgen var det inget kul längre. Men idag så reste hon sig upp från golvet och gick nästan två meter - helt själv! Och ÖVER en tröskel, utan att trilla!

Mammas lilla snäcka börjar bli en stor tjej!


Älskade fisen min!
Snart är det påsk. I morgon eller på onsdag så ska jag sätta lite påskliljor hos dig och ett ris med fjädrar i. När det kommer till påskliljorna så får jag se om jag kan plantera dom eller om jag får ställa dom i en kruka i stället. Det ligger ju fortfarande snö och marken är frusen! Men din stora fina påsk-tupp ska jag ta dit vare sig det är snö eller inte! Påskfint ska det bli även hos dig, min älskling! Det gör lite extra ont i mammas hjärta nu. Din lillasyster har börjat dagis. Du skulle ju börjat din inskolning 4 dagar efter att du flög iväg till himlen som en liten ängel. Hon har även börjat gå lite smått! Och det var ju en av alla miljoner saker vi aldrig hann se dig göra! Det hann du aldrig lära dig. Mamma saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Och jag älskar dig till månen och tillbaka igen. För evigt och för alltid.

Arbetsförmedlingen.... bara älskar dom.....

Framförhållning

Det är ett ord jag inte ens tror AF (Arbetsförmedlingen) kan stava till! Ok, är man arbetslös så ska man ju kunna ta ett jobb i princip på direkten. Men när det kommer till deras egna aktiviteter kan de väl ändå tänka efter och ha lite framförhållning? Nej... det kan de verkligen INTE!

I tisdags fick jag ett brev. Jag skulle infinna mig på AF på torsdag, alltså två dagar senare. Ok. Det skulle bli info om lite olika sysselsättningar man kunde välja på när man är inskriven i JOB:en, vilket jag tyvärr är. Så på torsdagen gick jag till AF. Vi samlades alla i ett litet rum och fick info om att där, där och där och lite där och i det rummet....... fanns de olika aktörerna som arrangerar olika aktiviteter för oss. Det var jobbcoach på Lernia, det var nåt som hette MIA det var Samhall och lite andra saker. Förberedande för folkhögskola (man fick gå med på ett par lektioner och se om man kände sig motiverad?!?!?) Sen börjar en person prata, som för det första talar så tyst så att man knappt hör trots att flera ber henne prata högre. "Jag kan tyvärr inte prata högre än så här" säger hon då. Men då kanske någon av de andra FEM handläggarna kunde ha öppnat truten och pratat i stället? För det är ju ganska bra om vi hör vad som sägs? Eller? Nä, tydligen inte.... Sen säger hon att vi nu fritt får gå omkring och prata med de olika aktörerna och ta reda på vad som känns bäst för oss. Sen ska vi, innan vi går därifrån, fylla i ett papper och numrera 1-3 vilket vi vill göra av dessa saker som fanns på listan! Tack, kan vi inte få gå hem och smälta det i alla fall EN dag så att det kan bli ett GENOMTÄNKT beslut? Nej, tyvärr. Det skulle lämnas in innan man gick därifrån. Jaha.... Så jag gick runt och frågade lite. Sen frågade jag en handläggare om ett par tre olika anordnare som fanns med på listan, men som inte fanns där vad man skulle göra där. "Ja de skulle ju ha varit här, men de har inte kommit. De hittade nog ingen parkeringsplats" säger en av hon på fullaste allvar! Men skojar dom!? Hur seriöst kan ett företag vara om de inte kommer som avtalat för att de inte hittar p-ruta?! Var visst heller inte första gången det hände.... Ja, allt kändes helt ogenomtänkt. Fanns ingen planering alls bakom det hela! Inget var förberett.... Och sånt stör jag mig på något fruktansvärt! Jag tycker ju att även som arbetslös så har man ett värde, och det minsta man kan begära är väl att AF gör ett någorlunda bra jobb mot oss eller?!?! Tydligen inte....

Men, men, men jag var en duktig flicka och fyllde i pappret. Fick veta att jag skulle fylla i det och sen kunda jag ju ta upp det med min handläggare nästa gång jag träffade henne, om jag inte var säker på vilken ordning jag skulle skriva sakerna. Jaja, ok, det lät ju ganska bra ändå. Då kunde jag fortfarande tänka lite, få lite mer info från de som inte var där. Trodde jag. Dumt gjort.

På fredagen, alltså dagen efter jag var där, damp ett brev ner i lådan. Jag ska på måndag infinna mig hos nedanstående anordnare kl 8,30. Och till saken hör då att förskolorna i kommunen hade stängningsdag i fredags. Man kan alltså inte komma i kontakt med sina barns förskolor för att säga att barnen måste gå heltid från och med måndag. Det får man ringa om på måndag, samma dag som man ska börja.... Och jovisst. Förskolorna ska vara beredda att ta emot barnen med så kort varsel. Men det ska väl inte behövas när det kommer till aktiviteter?! Är det jobb så är ju läget ett helt annat. Men här var alltså människor som inte gjort ett smack på flera MÅNADER! Och så hux flux ska allt ske på ett par dagar bara! Varför? Varför inte göra saker på ett mer hållbart och bättre sätt? Vore det så hemskt om man kunde få en lite positiv attityd till AF? Vore det så hemskt om man som arbetslös fick känslan av att AF finns där för att HJÄLPA oss? Inte stjälpa oss? Ja, jag vet inte.... men man skulle ju bli klart mer motiverad med ett bättre bemötande och bättre planering från deras sida! Det finns inga mellanlägen. Antingen går du hemma och gör ingenting, hur länge som helst utan att de ens vill träffa dig. Eller så säger det bara SMACK så ska du ut och aktiveras på två röda! Jag skrevs in på AF igen efter min föräldraledighet för en månad sedan. Jag har fortfarande inte ens varit och träffat min handläggare och pratat enskilt med henne! Jag träffade henne som hastigast i torsdags, det är allt!

Ja, jag är lite lätt irriterad i ena hörnan nu....men det går väl över... eller inte!

Och till råga på allt så har jag TANDVÄRK!

Så JA, det är ruskigt synd om mig just nu =)