Deppelidepp...

Jag har ingen bra period just nu....
Sover dåligt, allmänt nedstämd och ledsen.

Fast jag vet ganska så bra varför jag är i denna svacka just nu. Cassandra har ju börjat på dagis. Jag har fått släppa lite av min kontroll. Jag kan inte vara hos henne hela tiden! Och så har jag, mitt i allt detta, börjat en kurs. Men tiderna var i alla fall ganska så bra, jag behöver inte tappa kontakten med dagis helt. Jag kommer kunna lämna en dag i veckan och även hämta nån dag om jag så vill. Vilket jag givetvis vill. Men det är så jobbigt. Jag är trött på att må dåligt. Jag vill må bra nu, men det känns ganska så långt borta denna gången. Jag måste nu tillåta mig att vara ledsen, att sörja ännu mer och skita i allt annat. Hemmet får förfalla lite mer än vanligt kanske. Men lite skit rensar magen, har jag hört.

Men det är surt och segt att inte ha ork till knappt något alls. Räcker med att plocka i diskmaskinen efter middagen så är jag helt slut! Och sen nätterna, ligger och vrider och vänder och halvsover. Och när jag inte kan somna om så kommer alla hemska tankar, och då blir det ännu svårare att somna. Senaste nätterna har jag tagit lite lugnande för de brukar hjälpa mig att slappna av och sova lite bättre. Det gör de även nu. Utan dom hade jag inte sovit alls. Men dels är jag trött för att jag sover dåligt, sover för lite. Sen blir jag trött och seg även dagen efter av tabletterna. Så vissa dagar känner jag mig som en vandrande zombie....

Var på kyrkogården idag. Tänkte gräva upp ljungen och sätta en kruka påskliljor i stället. Och en vas med björkris att sätta fjädrar i. Men det sket sig lite. Marken var så frusen att jag inte ens fick ner spaden en centimeter i marken! Snön var i alla fall borta från Jonathans grav, men gravarna jämte var fortfarande snötäckta. Så jag antar att vi hade "tur" som var av med snön i alla fall. Så det slutade med att jag bara fick slita av ljungen längs marken i stället. Och sen ställde jag den illgula plastkrukan med påskliljor på marken, ovanpå ljungplantorna. Som tur var så fanns en del av hålet kvar där vasen hade stått i höstas, så jag kunde sätta ner den i alla fall. Riset och fjädrarna är på plats. Men egentligen ville jag ju ha lite snitt-påskliljor i vasen också, men de hade med stor säkerhet frusit ihjäl. vi har ju runt 10 minusgrader under nätterna fortfarande. Men jag kommer troligtvis sätta dit några på fredag, så får de överleva så länge de gör. Jonathans stora fina påsktupp står ståtligt på plats framför vasen med riset, och de tre små kycklingarna leker lite titt-ut i krukan med påskliljorna. Det blev fint. Men inte som jag ville ha det egentligen. Och då blir jag ju lite mer ledsen!

I går kväll så la jag in en bild på Jonathan i en föräldragrupp som jag är med i på Facebook. Jag skrev att jag saknade honom så enormt mycket, att jag var extra sentimental i går. Och himmel, vilka underbara människor det finns i denna grupp! Runt 200 kommentarer har bilden fått, alla med fina och stöttande ord. Det känns så skönt att totala främlingar tänker lite extra på mig/oss när man har det extra jobbigt. Samtidigt så känner jag mig lite taskig mot dom, för det är ju flera som blivit jätteledsna när de hört vad vi varit med om....

Och på tal om det. Det var tydligen en pojke som drunknade under helgen i en simhall någonstans i landet. (Har inte så mycket koll egentligen, bara på vissa bitar) Det var en 14-åring som inte kunde simma och som kom ut på det djupa. De fick upp honom inom 30 sekunder, men det hjälpte inte. Hans liv gick inte att rädda. 30 SEKUNDER! Jag vet ju att det är många som ifrågasatt hur Jonathan kunde drunkna så fort. De tror inte på att det faktiskt satt en vuxen där inne HELA tiden, varje sekund. De fattar inte hur fort det kan gå. Och helt ärligt. Vem tror och fattar det? Det gjorde inte vi heller. Med betoning på GJORDE. Nu VET vi. Vi vet att det kan gå ruskigt fort. Och på något helt sinnessjukt sätt så var det "skönt" för mig att höra att det hänt så fort för fler, för då kanske folk kan sluta ifrågasätta. Sluta tvivla. Då kanske de verkligen kan inse och verkligen förstå att det kan gå så otroligt fort! Jag lider så med denna killens familj och vänner. Vi om några förstår ju vad de nu går igenom. Och det är ingen jag önskar ens min värsta fiende!

Och på tal om fiende så kommer jag nu in på vänner....
Det är ganska vemodigt att behöva erkänna att en vän till oss sen ca 20 år tillbaka, nu börjar visa sidor som jag inte kan acceptera! Vi har varit vänner i verkligheten under många år och på senare år var vi vänner på Facebook, men ikväll tog jag bort hen. Näst intill ALLA inlägg som hen gjorde på FB handlade om invandrarpolitik. Negativt, ska jag tillägga. Och hen länkade och hänvisade mycket ofta till olika (framför allt en) rasistisk internetsida. Och samtidigt har människan mage att påstå att hen inte är rasist? Om man inte är rasist, då stöder man heller inte rasistiska sidor genom att gå in på dom och framförallt inte genom att dela deras artiklar och åsikter! Delar man deras rasistiska artiklar, då hjälper man också till att sprida deras rasistiska åsikter. Och sprider du rasistiska åsikter, ja då är du en rasist. Svårt att neka till, förstår inte ens varför man försöker? En av de värsta saker jag vet är människor som har åsikter som de inte vågar stå för! Är man, som i detta fallet, rasist, så var det då. Säg inte att du inte är det samtidigt som du sprider ett rasistiskt budskap! Då blir du bara fjantig och patetisk.... Stå för vad du tycker. Först då kan du vinna folks respekt. Nu menar jag inte att jag accepterar rasistiska åsikter på något vis, men det är en helt annan historia. Jag kan stå ut med det mesta, även om jag inte delar åsikterna, så länge personen bara är ärlig med vad hen tycker och anser! Vara ärlig med sina åsikter. Kan man inte det, ja då kan man helt enkelt hålla käft.....

Så, nu har jag nog klagat nog för i kväll... nu blir det en smörgås och titta lite på tv innan jag ska försöka få lite sömn!

Gosigaste lilla fisgrunkan min!
Idag var jag vid din grav för att plantera påskliljor. Men det gick inte! Marken var så hård att jag inte kunde gräva alls, så jag ställde dom på marken bara. Det blev fint det också! Och så har du fått ett fint ris med de fina fjädrarna jag köpte första påsken efter du lämnat mig. De är ju orange/gul/bruna i färgen. Lite svårt att förklara färgen. Men så fort jag fick se dom så tänkte jag på dig, för det var ju, och är fortfarande, DIN färg. Och så tycker jag att det är en ganska fin och lite diskret färg att ha just på kyrkogården! Förra påsken hade vi samma färg på fjädrarna i riset här hemma, men jag har inte bestämt än hur vi ska göra i år. Kanske blir det samma, kanske blir det olika färger. Ska fixa med det i morgon, tänkte jag! Mamma älskar sin lilla fisgrunka, och jag saknar dig så hjärtat spricker. För alltid och för evigt är du min underbara lilla kille.