Läste idag en blogg om en tjej som nyligen blivit mamma och som fått många riktigt elaka kommentarer om sitt sätt att leva. Visst, en del saker är ju lite knäppa. Som att gå på pulverdiet när barnet endast är tre veckor gammalt. Hon ammar dock inte, så det är ju inget som drabbar barnet. Men hennes egen kropp kanske behöver komma i ordning i lite lugn och ro. Men det är ju faktiskt upp till henne! Men det var två andra saker som stör mig något fruktansvärt! Hon blev kallad både det ena och det andra, det ena värre än det andra, för att hon ville gå ut med sina kompisar ett par timmar en kväll när lillkillen var tre veckor. Ja men, de skulle ha en avskedsfest för en vän som skulle flytta utomlands! Det är väl inte hela världen, pappan tyckte att hon skulle gå ut också så att han kunde få en goskväll med sonen! Varför skulle hon inte kunna få gå ut? Handlar ju inte om att hon skulle gå ut och supa skallen i bitar och det var ju inte heller något upprepande. Det handlade om EN gång! Människan är ju myndig! Låt henne fatta sina egna beslut! Många ger upp sin identitet totalt när de blir mammor, men måste man för den skull kasta skit på de som fortfarande vill vara lite mer än "bara" mammor? Jag tycker faktiskt inte det! Likaså fick hon skit för att hon ganska snabbt vill börja jobba ett par timmar i veckan. Vad gör det? Hon kanske känner att hon blir en bättre mamma om hon får göra lite mer än att "bara" vara mamma? Är man mogen nog att fatta beslut att bli förälder, är man kanske också mogen nog att själv bestämma hur man vill vara som förälder? Eller? Så länge mamman och pappan är överens så ska väl ingen annan komma och säga att de gör fel? Jag har en vän som efter sitt fjärde barn började jobba igen efter tre veckor (tror det var tre i alla fall). HELTID! Pappan skulle vara hemma och det ville han vara! Hon hade varit hemma det mesta med de andra barnen så nu var det pappans tur. Många reagerar på detta, men om det passar dom så varför ska de inte få göra så? Vem är det som säger att det alltid måste vara mamman som är hemma största delen av tiden?
Men nu till det som stör mig allra mest! Hon får grymt mycket skit för att hon inte ammar! Nu har jag dock inte läst hennes blogg så långt tillbaka, så detta jag skriver nu handlar egentligen inte om henne. Jag vet inte riktigt varför hon valt att inte amma, mer än att det gjorde otroligt ont. Men jag har ett STORT problem med folk som ska kommentera just amning, eller rättare sagt avsaknaden av amning, utan att ha alla bakgrundsfakta! Jag har inte ammat mina tre killar särskilt länge. Och jag vet inte hur många kommentarer och snorkiga blickar jag fått när jag tagit fram flaskan. För det första vet folk inte vad som finns i flaskan. Det kanske var bröstmjölk? Det kanske var ersättning? Frågade ni ens innan ni kommenterade det? NEJ! Jag kan då säga att ibland var det bröstmjölk och ibland var det ersättning. Anledningen till att jag inte ammade? Den kommer här, barn för barn.
Barn 1: Föddes åtta veckor för tidigt. Kunde då inte amma. Jag fick pumpa. Och bara det gjorde så fruktansvärt ont att ni kan inte ana! När han var tillräckligt mogen för att börja amma så fick han göra det. Vi var fortfarande kvar på NEO och fick all hjälp vi behövde. Men det hjälpte inte! Fick amningsnapp, de kollade så att han hade rätt tag. Det hade han, men det hjälpte inte. Trots detta kämpade jag på i 10 veckor! Men han fick inte i sig tillräckligt med mat så vi fick ändå stödmata med ersättning. Och jag hade så ont att jag bokstavligen var svimfärdig varje gång han ammade. Jag grät. Jag grät bara av att tänka på att amma! Och jag kan upplysa er om att när man har så ont så fungerar det inte! Utdrivningsreflexen kan man säga strejkar! Och likaså själva mjölkproduktionen! Min mjölk tog slut! Och när jag hade så ont kände jag inte riktigt för att pumpa för att få igång den igen... lustigt? Jag tycker inte det...
Barn 2: Han hade väldigt svårt att ta tag, men lärde sig det efter ett par dagar. Men detta gjorde ju att jag var tvungen att pumpa även denna gång och ge på flaska jämte amningen. Men efter dryga veckan hade jag så ont att jag mådde illa vid amningen. Då övergick jag till att enbart pumpa och ge flaska. Men mjölken räckte inte. Inte ens till hälften av vad han behövde få i sig. Så även här blev det ersättning. Och efter ca 1 månad var vann smärtan över mjölkproduktionen och jag slutade pumpa.
Barn 3: Han lärde sig inte greppa alls, så här blev det pumpen direkt. Hade först inte tänkt försöka varken med amning eller med pumpning. Ett beslut jag fattade baserat på tidigare erfarenheter. Men när Jonathan föddes härjade ju svininfluensan för fullt, så jag ändrade mig. Jag var ju dock väl inställd på att det inte skulle fungera och det gjorde det ju då inte heller. Men jag pumpade, för i detta läge med influensan ansåg jag varje droppe var guld värd. Men jag fick sluta efter dryga veckan. Jag blev sjuk och behövde äta medicin som inte var lämpliga för Jonathan att få i sig via mjölken. Så där efter blev det ersättning även till honom.
Nu vill jag då komma in på det här med att "bröstmjölk är det bästa för barnet, ammar du inte blir de sjuka lättare och kommer få allergier". Mina barn har varit väldigt friska av sig! Visst, förkylningar och liknande har de ju givetvis fått, men inte värre än andra. Och inte en enda allergi lider de av!! Sen har jag vänner som helammat, precis enligt böckerna och råden. Och jag lovar dig! De barnen har varit sjuka! Än det ena och än det andra! Och allergier. Och astma. Ja, listan kan göras lång om jag lägger ihop mina olika ammandes vänners barns sjukdomar! Sen har jag även en bekant som inte kunde amma sina barn av en helt annan anledning. Hon var (är) så fruktansvärt pryd att hon inte ens kunde amma när mannen/pappan var i samma rum! Då är det inte lätt! Och mådde illa av det, hon tyckte det var äckligt! Ska man verkligen tvinga henne att amma? Jag tycker inte det! Och hur bra för barnen är det att ligga hos en mamma som gråter och sitter spänd som en fiolsträng för att det gör så satans ont? Kan barnet känna trygghet då? Tvivlar hårt på det!
Det jag vill ha sagt med detta inlägget är då: Tänk er för innan ni säger dumma och korkade kommentarer! Visst, självklart finns det de mammor som väljer att inte amma bara för att kunna dricka alkohol eller kunna vara borta från barnet flera timmar i sträck. Men jag tvivlar hårt på att de tillhör majoriteten av icke ammandes mammor! De flesta tillhör nog de som av någon anledning inte KAN amma! Smärta, avsaknad av mjölk (ja det förekommer, men dock inte vanligt), medicinering, känslomässiga skäl... Ja listan kan göras lång! Och här kommer jag nu till hur jag ska göra med den lille som ligger i magen. Jag har redan från start bestämt mig för att jag INTE kommer amma eller pumpa. Jag ska få tabletter som stoppar mjölkproduktionen. Varför? Ja, har ni läst det jag skrivit om mina tidigare försök så borde det inte vara så svårt att lista ut varför... Men denna gången finns det ytterligare en orsak. Jag vet ju inte hur jag kommer må rent psykiskt efteråt. Jag kanske behöver ta lite lugnande tabletter igen, och då vill jag kunna göra det. Jag vet ju inte alls hur jag kommer må! Jag är helt livrädd för att inte våga "ta åt mig" och älska detta lilla barn lika mycket som mina andra. För nu vet jag ju ur in i helvetes ont det gör att förlora ett barn! Självklart tror jag ju att jag kommer klara det galant, annars hade jag nog inte valt att skaffa ett barn till. Men dessa känslor har kommit krympandes efter att barnet blivit till, och känslorna blir starkare hela tiden. Rädslan blir starkare hela tiden. Har redan nu fått kommentarer för att jag inte ska amma. "Men du måste ju försöka i alla fall, tänk på barnets bästa" Det är en vanlig kommentar kan jag säga! Men tänker på barnets bästa är ju just det jag gör! Jag anser att det bästa för barnet är att ha en mamma som mår bra! Och det kändes väldigt skönt när jag pratade med läkare, barnmorska och BVC-sköterskan och de förstod och tyckte inte alls det var lustigt! Dels med tanke på hur jag kämpat med de andra barnen, men även med tanke på tidpunkten detta barnet är beräknat. Värsta tänkbara tidpunkten på hela året! En del anser att vissa ger upp alldeles för tidigt i sina försök att amma. Men vem sjutton kan avgöra det? Vem bestämmer hur länge man ska försöka innan man "får ge upp"? En del kämpar för länge! En vän till mig gjorde det. Hon hade en gammal käring på BVC som förespråkade amning till 1000 %. Och detta var hennes första barn så självklart lyssnade hon. Det hela slutade med att barnet fick krampanfall på grund av att hon var undernärd! Och detta såg inte käringen, hon sa att det var nervtrådar i hjärnan som inte kopplats ihop riktigt än. (Visst, det kan vara så men som sagt inte i detta fallet) Det hela upptäcktes vid ett BVC-besök då de fick gå till en vikarie för att käringen var sjuk! Hem och ge ersättning. DIREKT!!! Och det gjorde dom och ett par dagar senare slutade krampanfallen!
Idag kanske jag har skrivit lite osammanhängande, jag vet faktiskt inte! Jag orkar inte kontrolläsa. Men jag har varit så arg och irriterad och då går ofta tankarna fortare än fingrarna. Det är så mycket man vill få ur sig att det kanske blir lite knäppt ibland! Men sånt är livet!
Och till min älskade vän J (du vet vem jag menar)! Du skev om denna tjejen i din blogg också idag, men jag vet att du i huvudsak angrep dieten, inte amningen. Men jag hänger ju upp mig på amningen då jag har dåliga erfarenheter av idioter i ämnet! Men de idioter jag menar i detta inlägg är INTE du! Du har oftast ganska bra koll på bakgrundshistorien innan du uttalar dig! Så det är INTE dig jag är arg på!
onsdag 28 september 2011
onsdag 21 september 2011
Ett tag sen sist!
Så här länge har det aldrig gått mellan mina ilägg tidigare! I morgon är det en hel vecka! Och lite, fast inte mycket, har ju hänt under den gångna veckan!
Kursen jag går på är seg och sur... "Läraren" har dålig planering, dåligt upplägg mm. Sysslar med annat samtidigt vilket innebär att hon idag kom ca 30 minuter för sent efter förmiddagsfikat. Hon kopierade visst papper som vi skulle få, men då kunde hon väl komma och säga det! Vi hade inget att göra så vi satt och snackade skit, som vi gör större delen av tiden! Även efter lunchen idag var hon sen tillbaka, kanske en kvart eller så. Men då hade vi i alla fall fått en uppgift. Att läsa igenom papperna hon kopierade innan... Och det tog ju väldigt lång tid! Inte! Och sen skulle hon prata lite med var och en om våra CV. Hon hann väl med två stycken tror jag, och under tiden satt vi andra och gjorde samma gamla vanliga. Ingenting. Och så har veckan i stort sett ut! Jo, vi skulle ju få besök av olika bemanningsföretag sa dom på informationen och på kursens första dag. Idag kom Lernia bemanning. Det är Lernia som har kursen... Ca 45 minuter var visst avsatta till detta. Enormt! Så när tiden var ute så sa tjejen att nu får vi vara färdiga för nu måste jag gå. Då hade vi inte hunnit ställa våra frågor ens. Och när hon startade PowerPoint presentationen så sa hon direkt att detta får vi hoppa över (vissa sidor) för vi har lite bråttom. Bra start! När vår lärare kom tillbaka så ifrågasatte vi det dom sagt ang besök från olika bemanningsföretag, bl a Manpower. Ja, vill ni att dom också ska komma så kan jag ringa dom och se om dom har tid. Nästa vecka har vi prova-på-vecka igen och sen är det bara en vecka kvar. Vi skulle också göra många studiebesök fick vi reda på under informationen. Första veckan fick vi göra en lista över tänkbara företag så skulle hon fixa det. Nu har hon börjat ringa runt om det... Bra att hon är ute i god tid... Men det är så här det ser ut mest hela tiden! Sitta och göra ingenting kan vi ju lika gärna göra hemma!!! Men lärarna är trevliga i alla fall, det är ju alltid något! Och vi i gruppen har väldigt roligt tillsammans, men det blir ju så mycket irritation och tristess när dagarna ser ut på detta viset!
I går var vi på nytt ultraljud och tittade på Plutten. Jag ville ju veta vilket kön det är för jag tror någonstans att det kan underlätta för mig om jag är förberedd. Jag vet inte om det gör det, men det känns så. Lucas vill ju som sagt inte veta. Så jag frågade om hon, barnmorskan, kunde skriva det på en lapp till mig om hon kunde se modellbetäckningen. Men de säger inte det om inte båda vill! Men då min älskade sambo förstår varför jag vill veta det denna gången så gick han med på det. Men tror ni hon såg det? Nej, just det! Inte alls, inte ens en skymt! Först låg Plutten helt hopknölad, och när den väl vecklade ut sig lite så kunde vi konstatera att navelsträngen låg mellan benen! Så det var bara att glömma, och hon försökte länge och väl! Men jag kommer ju göra många fler ultraljud så om jag inte ångrar mig så kommer det ju finnas fler tillfällen att se om det är en tjej eller kille! Rätt som det var under undersökningen så började barnmorskan skratta! Ser ni? frågade hon. Den kliar sig på rumpan! Och det gjorde den flera gånger, man till och med såg att fingrarna rörde sig! Tokig liten unge! Jag blev så lättad och glad i början av undersökningen när jag såg det lilla hjärtat slå. Jag har ju varit ganska orolig senaste veckorna. För ca två veckor sedan så kände jag ganska tydliga rörelser långt nere vid mitt vänstra höftben men sen har jag knappt känt något alls. Eller rättare sagt, jag tror inte jag har känt något alls! Men med mina tarmar är det ju inte så lätt att veta, jag tror att det är tarmarna när det kanske egentligen är bebisen. Vem vet? Men sen tycker jag också att jag borde känna mer nu, jag är ju ändå 19 veckor fullgångna på fredag. Men det var inte så lustigt att jag inte kände mycket sa barnmorskan. Moderkakan sitter tydligen i framkant och täcker hela främre delen av livmoderväggen och det är ju där man känner det tydligast och först! Så det var med stor lättnad jag fick detta besked! Försökte hitta i mina gamla journaler var de andra barnens moderkaka satt, men lyckades inte hitta det! Men jag har nog en svag aning om att de satt baktill, men är väldigt osäker.
I går eftermiddag var jag över till Öland för att klippa mig, för min härliga frisör jobbar på en salong i Färjestaden. Det var välbehövligt, har inte klippt mig sen i våras. Ganska tidigt i våras till och med tror jag. Men det blev väldigt bra, precis som vanligt! Lite kortare denna gången, framför allt i nacken. Sen åkte vi över bron igen och körde in till stan och inhandlade god kinamat. Gubben skulle iväg till Oskarshamn på möte så vi hade inte tid att laga middag. När maten var uppäten åkte han iväg till mötet och Alexander åkte till sin PK-träning. Jag satte mig och spelade Cars-yatzy med Kristoffer, sen kladdade jag i hårfärg, spelade en omgång yatzy till, la Kristoffer, sköljde ur hårfärgen, duschade, tittade på tv, städade köket, plockade i och ur diskmaskinen... Ganska fullt schema hela kvällen, men det gäller att utnyttja reklampauserna väl så hinner man en hel del! Men åter till färgen! Jag har ju använt samma färg flera gånger tidigare, ädelmahogney heter den och den brukar bli rödbrun och fin. Denna gången blev den klart mörkare och mycket lila! Inte för att det gjorde något, matchar mina glasögon perfekt! Men det var ju inte riktigt det jag räknat med så jag blev lite förvånad! Men jag har ju haft så mycket olika färger i skallen så jag är van vid det mesta, spelar mig inte så stor roll! En del tror att det är för att jag är gravid, att det blev annorlunda. Men det är ju inte riktigt första gången jag färgar håret när jag är gravid och har aldrig fått så annorlunda resultat tidigare! Och nä, det var inte fel färgtub i förpackningen, jag dubbel (eller till och med trippel) kollade detta! Verkar faktiskt som om tuben fått fel innehåll om man säger så!
Nähä, nu tror jag inte att jag orkar skriva mer för idag! Så nu säger jag god natt!
Hej min fina lilla ängel!
Nu var det ett tag sen jag skrev till dig, men mamma har tappat orken lite med detta. Det går nog lite i vågor. I går var mamma och pappa och tittade in lite i magen på din lillasyster eller lillebror! Du skulle blivit världens bästa storebror! Du och dina storebröder tillsammans! För jag har ju världens finaste killar, alla tre! Och jag älskar er alla tre så otroligt mycket! Men till Alexander och Kristoffer kan jag ju säga det direkt till dom, det kan jag ju inte till dig.... Och det gör ont i mammas hjärta att inte kunna göra det. Men jag tänker det hela tiden och jag hoppas och tror att du vet det i alla fall! För jag sa ju det till dig när du var i livet, varje dag, ofta många gånger varje dag! Snart börjar det bli dags att göra någon fin höstplantering vid din grav. En ljung och en prydnadskål, kanske? Och så kanske jag lägger dit en fin prydnadspumpa också! Det börjar även bli dags att ta hem en del av sakerna som står där. Jag tänkte ju att jag tar hem det mesta över vintern, så att det inte blir förstört av snön och kylan. En del saker kommer jag givetvis att lämna kvar! Mamma älskar sin goa lilla fina kille och mamma saknar sin underbart vackra son! För alltid och för evigt!
Kursen jag går på är seg och sur... "Läraren" har dålig planering, dåligt upplägg mm. Sysslar med annat samtidigt vilket innebär att hon idag kom ca 30 minuter för sent efter förmiddagsfikat. Hon kopierade visst papper som vi skulle få, men då kunde hon väl komma och säga det! Vi hade inget att göra så vi satt och snackade skit, som vi gör större delen av tiden! Även efter lunchen idag var hon sen tillbaka, kanske en kvart eller så. Men då hade vi i alla fall fått en uppgift. Att läsa igenom papperna hon kopierade innan... Och det tog ju väldigt lång tid! Inte! Och sen skulle hon prata lite med var och en om våra CV. Hon hann väl med två stycken tror jag, och under tiden satt vi andra och gjorde samma gamla vanliga. Ingenting. Och så har veckan i stort sett ut! Jo, vi skulle ju få besök av olika bemanningsföretag sa dom på informationen och på kursens första dag. Idag kom Lernia bemanning. Det är Lernia som har kursen... Ca 45 minuter var visst avsatta till detta. Enormt! Så när tiden var ute så sa tjejen att nu får vi vara färdiga för nu måste jag gå. Då hade vi inte hunnit ställa våra frågor ens. Och när hon startade PowerPoint presentationen så sa hon direkt att detta får vi hoppa över (vissa sidor) för vi har lite bråttom. Bra start! När vår lärare kom tillbaka så ifrågasatte vi det dom sagt ang besök från olika bemanningsföretag, bl a Manpower. Ja, vill ni att dom också ska komma så kan jag ringa dom och se om dom har tid. Nästa vecka har vi prova-på-vecka igen och sen är det bara en vecka kvar. Vi skulle också göra många studiebesök fick vi reda på under informationen. Första veckan fick vi göra en lista över tänkbara företag så skulle hon fixa det. Nu har hon börjat ringa runt om det... Bra att hon är ute i god tid... Men det är så här det ser ut mest hela tiden! Sitta och göra ingenting kan vi ju lika gärna göra hemma!!! Men lärarna är trevliga i alla fall, det är ju alltid något! Och vi i gruppen har väldigt roligt tillsammans, men det blir ju så mycket irritation och tristess när dagarna ser ut på detta viset!
I går var vi på nytt ultraljud och tittade på Plutten. Jag ville ju veta vilket kön det är för jag tror någonstans att det kan underlätta för mig om jag är förberedd. Jag vet inte om det gör det, men det känns så. Lucas vill ju som sagt inte veta. Så jag frågade om hon, barnmorskan, kunde skriva det på en lapp till mig om hon kunde se modellbetäckningen. Men de säger inte det om inte båda vill! Men då min älskade sambo förstår varför jag vill veta det denna gången så gick han med på det. Men tror ni hon såg det? Nej, just det! Inte alls, inte ens en skymt! Först låg Plutten helt hopknölad, och när den väl vecklade ut sig lite så kunde vi konstatera att navelsträngen låg mellan benen! Så det var bara att glömma, och hon försökte länge och väl! Men jag kommer ju göra många fler ultraljud så om jag inte ångrar mig så kommer det ju finnas fler tillfällen att se om det är en tjej eller kille! Rätt som det var under undersökningen så började barnmorskan skratta! Ser ni? frågade hon. Den kliar sig på rumpan! Och det gjorde den flera gånger, man till och med såg att fingrarna rörde sig! Tokig liten unge! Jag blev så lättad och glad i början av undersökningen när jag såg det lilla hjärtat slå. Jag har ju varit ganska orolig senaste veckorna. För ca två veckor sedan så kände jag ganska tydliga rörelser långt nere vid mitt vänstra höftben men sen har jag knappt känt något alls. Eller rättare sagt, jag tror inte jag har känt något alls! Men med mina tarmar är det ju inte så lätt att veta, jag tror att det är tarmarna när det kanske egentligen är bebisen. Vem vet? Men sen tycker jag också att jag borde känna mer nu, jag är ju ändå 19 veckor fullgångna på fredag. Men det var inte så lustigt att jag inte kände mycket sa barnmorskan. Moderkakan sitter tydligen i framkant och täcker hela främre delen av livmoderväggen och det är ju där man känner det tydligast och först! Så det var med stor lättnad jag fick detta besked! Försökte hitta i mina gamla journaler var de andra barnens moderkaka satt, men lyckades inte hitta det! Men jag har nog en svag aning om att de satt baktill, men är väldigt osäker.
I går eftermiddag var jag över till Öland för att klippa mig, för min härliga frisör jobbar på en salong i Färjestaden. Det var välbehövligt, har inte klippt mig sen i våras. Ganska tidigt i våras till och med tror jag. Men det blev väldigt bra, precis som vanligt! Lite kortare denna gången, framför allt i nacken. Sen åkte vi över bron igen och körde in till stan och inhandlade god kinamat. Gubben skulle iväg till Oskarshamn på möte så vi hade inte tid att laga middag. När maten var uppäten åkte han iväg till mötet och Alexander åkte till sin PK-träning. Jag satte mig och spelade Cars-yatzy med Kristoffer, sen kladdade jag i hårfärg, spelade en omgång yatzy till, la Kristoffer, sköljde ur hårfärgen, duschade, tittade på tv, städade köket, plockade i och ur diskmaskinen... Ganska fullt schema hela kvällen, men det gäller att utnyttja reklampauserna väl så hinner man en hel del! Men åter till färgen! Jag har ju använt samma färg flera gånger tidigare, ädelmahogney heter den och den brukar bli rödbrun och fin. Denna gången blev den klart mörkare och mycket lila! Inte för att det gjorde något, matchar mina glasögon perfekt! Men det var ju inte riktigt det jag räknat med så jag blev lite förvånad! Men jag har ju haft så mycket olika färger i skallen så jag är van vid det mesta, spelar mig inte så stor roll! En del tror att det är för att jag är gravid, att det blev annorlunda. Men det är ju inte riktigt första gången jag färgar håret när jag är gravid och har aldrig fått så annorlunda resultat tidigare! Och nä, det var inte fel färgtub i förpackningen, jag dubbel (eller till och med trippel) kollade detta! Verkar faktiskt som om tuben fått fel innehåll om man säger så!
Nähä, nu tror jag inte att jag orkar skriva mer för idag! Så nu säger jag god natt!
Hej min fina lilla ängel!
Nu var det ett tag sen jag skrev till dig, men mamma har tappat orken lite med detta. Det går nog lite i vågor. I går var mamma och pappa och tittade in lite i magen på din lillasyster eller lillebror! Du skulle blivit världens bästa storebror! Du och dina storebröder tillsammans! För jag har ju världens finaste killar, alla tre! Och jag älskar er alla tre så otroligt mycket! Men till Alexander och Kristoffer kan jag ju säga det direkt till dom, det kan jag ju inte till dig.... Och det gör ont i mammas hjärta att inte kunna göra det. Men jag tänker det hela tiden och jag hoppas och tror att du vet det i alla fall! För jag sa ju det till dig när du var i livet, varje dag, ofta många gånger varje dag! Snart börjar det bli dags att göra någon fin höstplantering vid din grav. En ljung och en prydnadskål, kanske? Och så kanske jag lägger dit en fin prydnadspumpa också! Det börjar även bli dags att ta hem en del av sakerna som står där. Jag tänkte ju att jag tar hem det mesta över vintern, så att det inte blir förstört av snön och kylan. En del saker kommer jag givetvis att lämna kvar! Mamma älskar sin goa lilla fina kille och mamma saknar sin underbart vackra son! För alltid och för evigt!
torsdag 15 september 2011
Olika upplevelser.
Jag tänkte börja med att lägga ut två bilder här! Den första är på den fina granitnallen som jag tidigare berättade om, som jag fick köpa för halva priset då den var felmärkt! Den andra bilden är på fyra stendjur som jag köpt. Jag kommer köpa fler under vintern, tänkte jag! De finns på 2B Interior i Kalmar, de har massor av fina saker där! Jag ska ju göra om Jonathans grav-rabatt till våren, tänkte jag. Den lilla hängsälgen verkar inte må så bra så den åker bort. I stället hamnar nallen där. Jag kommer även att lägga mer stenar och ovanpå dessa ställa bland annat stendjuren, som en liten djurpark! Vi kommer även att minska ner på gravskötseln (den vi betalar för) för jag är ju ändå där så ofta, och nu blir det ju mer stenar och mindre jord att rensa bort ogräs i! Så vi kommer minska så att de bara klipper gräset ända fram och tar bort vissna blommor!
Jag kikar ju lite ibland på olika minnessidor som föräldrar som förlorat sitt barn gjort. Igår fick jag ett tips av en vän om en just sån sida. Den handlade om en liten flicka som dog i plötslig spädbarnsdöd när hon var 3,5 månader gammal. Det "intressanta" i det hela är att familjen bor här i Kalmar, inte alls långt från oss faktiskt. Fast jag kände inte till händelsen och jag vet inte vilka de är. Men på denna minnessida skrev mamman bland annat om hur hon hade upplevt hur de blev behandlade på akuten efteråt. Och jag kan ju bara säga att vi upplevde det på väldigt olika sätt, hon och jag! Nu var ju vi i och för sig inte mycket på akuten, utan på barnkliniken. Men det är ju läkare från barnkliniken som kommer till akuten när det händer barn något så personalen var nog ungefär den samma. Hon hade upplevt att personalen var hemsk, inte lämnade dom ifred osv. Vi kände ju oss så himla väl omhändertagna, personalen var helt underbar! Att personalen var med hela tiden är ju faktiskt inte så konstigt! Dels kan det ju vara frågor som kommer upp och som man vill ha svar på direkt, men sen tror jag även att de vill närvara för att ha lite koll på de anhöriga. Det är ju inte någon normal situation precis, någon kan ju bryta ihop när som helst! Och då kan det ju vara bra om det finns någon där som kan hjälpa till direkt! Dom tyckte även att de blev illa behandlade av sjukhuset när det gällde att få reda på om deras dotter åkt iväg eller kommit tillbaka från obduktionen i Linköping. Det hade visst deras begravningsombud tagit reda på åt dom. Men då kan man ju undra om de själva hade varit i kontakt med personalen på bårhuset och sagt att de ville veta? Det hade vi, fast i vårt fall så var det faktiskt den väldigt trevliga polisen som tog om hand om den kontakten åt oss. Men jag vet inte om bårhusets personal har resurser för att ringa anhöriga i dessa fall utan att de blivit ombedda? Verkar inte troligt! Och det är väl även där som begravningsbyrån kommer in i bilden, till att sköta just dessa kontakter! Men nu vill jag förtydliga en sak. Jag menar inte på något sätt att den andra mamman har fel i det hon säger. Hon säger ju hur hon har upplevt situationen och då finns inga rätt eller fel! Det jag vill komma fram till med detta är just det jag inledde med i rubriken! Att man kan uppleva saker på så väldigt olika sätt! Så jag vill verkligen inte att någon tror att jag tycker att hon har fel, för det gör jag verkligen inte! Men det var så mycket jag kände igen i det hon skrev. Hur hon mådde tiden efter och så vidare. Dumma kommentarer från omgivningen, om hur hon orkade gå vidare och så vidare. Det var väldigt bekant att läsa kan jag säga!
Jag har ju som bekant varit sjuk. Rejäl förkylning med lite lätt feber och allt som kommer med det. Men nu är jag bättre. Vill kanske inte säga att jag är frisk, men bättre! Så igår pallrade jag mig iväg till kursen igen och det var kul! Denna veckan har vi en lärare som heter Ulf och han kan prata! Väldigt mycket och väldigt länge... Men vi har även fått göra lite olika uppgifter, enskilda och i grupp. Bland annat har vi fått göra ett personlighetstest som visade vilken "typ" av personlighet vi var. Och det stämde så bra så! Jag kommer inte ihåg exakt vad det stod men jag var i alla fall noggrann, avslutar det jag påbörjar, vill ha klara direktiv, tar gärna en ledande roll, kan argumentera för min sak...osv. På den lite sämre sidan kom då att jag kan visa lite dålig hänsyn till de som inte har något konkret att komma med, de som inte arbetar i den takt jag tycker behövs för att göra färdigt något... osv... Och det stämmer ganska så bra det också! Jag bara hatar när någon gnäller över något men inte försöker göra ett skit åt det! Håll käften då! Eller gör något åt det! En tjej sa efter en utvärdering av ett grupparbete igår att hon gärna skulle tagit en mer ledande roll. Så idag var både jag och ett par till helt tysta när vi skulle inleda arbetet. Hände inte ett skit! Så till slut sa jag till denna tjejen att "Du sa ju igår att du ville få ta en mer ledande roll, gör det nu då!" Nähä, det ville hon inte all... det var inte det hon menade! Men det var ordagrant det hon sa, till och med läraren sa det till henne! Lite det jag menar med att gnälla men inte göra något åt det! Och när vi skulle argumentera för eller emot vissa saker så var det en kille som trodde att han gjorde just det. Men icke! Han pratade bara runt för han hade egentligen inte ett enda konkret argument för sin sak, mer än att han ville att det skulle vara si eller så, men inte varför! Det är ju liksom därför man argumenterar, för att få andra att förstå VARFÖR man vill vissa saker, inte bara ATT man vill det... Så till slut sa jag till honom att med enstaka ord lista upp varför. Då blev han tyst...och sen satte han åter igång att prata runt alltihop! Tröttsamt! Såna människor har jag väldigt dåligt tålamod med, det erkänner jag gärna! Men jag lyssnar mer än gärna till andras åsikter, men då måste de ju också veta varför de tycker si eller så! Eller? Är det bara jag som tycker det?! Jaja, nog om det... Men idag har det varit massa gnäll från olika håll och kanter. Gruppen på kursen, olika människor på olika sidor på Facebook...det tröttar ut mig! Tar den lilla energi jag har och som jag hellre vill lägga på annat! Ex mina älskade killar!
Men nu ska jag faktiskt ta och gnälla lite själv när jag ändå håller på! Och även denna gången blir gnället över KLT!!! I förgår skulle Alexander åka med en klasskamrat hem efter skolan. Nu när han började sexan så började det ju elever från Rockneby i hans klass. Men en del av dom känner han redan innan från fotbollen. Han tog med sig busskortet som jag köpt till honom. Jag köpte ett med resekassa så att jag alltid vet att han ska kunna ta sig hem! Busschauffören sa till honom att det inte fanns pengar på kortet! Som tur var hade han lite pengar i fickan och fick betala kontant. När han kom hem och berättade detta blev jag väldigt förvånad för jag var helt 100 på att det fanns pengar på det! Hur mycket visste jag dock inte, men pengar fanns det! Och jag hade laddat det med 100 kronor och en biljett kostar 9 kronor. Detta är ju inte ens jämt delbart, så någon ynka liten krona borde det ju rimligtvis ha funnits kvar! Så dagen efter när jag skulle åka till kursen bad jag chauffören kolla saldot - inga pengar... Ok, jag fyllde på med 100 kronor. Sen tittade jag på kvittot där saldot står - 184 kronor! Men va fan! Då hade han ju 84 kronor på det igår och även idag, men maskinerna säger 0! Jag frågade då busschauffören hur en 12-åring ska göra om det blir så. Det vet inte jag, det är inte mitt problem. Ring KLT. Skitbra svar, tycker jag! Helt klockrent! Förstår precis hur han ska göra nu. Ska bara försöka förklara det för honom så att han förstår... Hur kan man bara uttrycka sig så! Så när jag skulle åka hem igen samma dag så bad jag åter chauffören (en annan denna gången som tur var) att åter igen kolla saldot - 184 kronor! Halleluja! Men jag frågade även henne hur han skulle göra. För jag som vuxen kan ju stå på mig när jag vet att jag har pengar på kortet, men det har ju faktiskt en 12-åring svårt att göra. Säger chauffören till honom att kortet inge gäller så tror ju han på honom (eller henne). Denna chauffören sa att han definitivt skulle fått åka gratis! Utan snack! Men jag blir faktiskt gråtfärdig, dels av ilska, men även av besvikelse. Jag köper ett busskort till min son för att jag ska veta att han ALLTID kan ta sig hem, och sen fungerar inte systemet! Vilken trygghet har vi då? INGEN!!! Dagens största ris jag kan hitta går till: KLT!!!
Och dagens ros går till: Mina snälla kurskamrater (dock inte alla) som förgyller min dag!
Så, nu ska jag inte klaga mer!
Nu ska jag strax gå och se om jag hittar något att äta. Det var lite dålig ork och fantasi på middagsfronten idag så sönerna och gubben har käkat snabbnudlar, men det var jag inte sugen på. Mina söner kan nog äta nudlar jämt och ständigt, börjar väl snart växa ut ur öronen på dom! Själv föredrar jag äggnudlar som wookas med lite grönsaker och kyckling. Men vi har dåligt med grönsaker hemma idag, handling står på schemat för morgondagen! Men något hittar jag väl alltid! Måste jag ju göra, för jag är hungrig för det mesta nu för tiden. Senaste veckan har jag konstant haft en kanna med nyponsoppa ståendes i kylen, smidigt att bara ta sig ett glas när hungern kommer smygandes. Ja, jag vet att det inte är speciellt nyttigt med allt socker. Men det är inget jag brukar äta i vanliga fall så. Och så innehåller det ju mycket c-vitaminer vilket är bra av två anledningar för mig just nu. Dels hjälper det ju till med förkylningen och dels gör ju det att järnet lättare tas upp i kroppen och det har jag ju problem med annars så det är ju bra!
Jaha, det blev ett ganska så långt inlägg även idag, men det blir ju lätt så nu när jag inte skriver varje dag längre. I och för sig kunde ju även de dagliga inläggen vara lika långa dom...
 |
| 30 cm hög granitnalle |
 |
| De klart mindre stendjuren |
Jag har ju som bekant varit sjuk. Rejäl förkylning med lite lätt feber och allt som kommer med det. Men nu är jag bättre. Vill kanske inte säga att jag är frisk, men bättre! Så igår pallrade jag mig iväg till kursen igen och det var kul! Denna veckan har vi en lärare som heter Ulf och han kan prata! Väldigt mycket och väldigt länge... Men vi har även fått göra lite olika uppgifter, enskilda och i grupp. Bland annat har vi fått göra ett personlighetstest som visade vilken "typ" av personlighet vi var. Och det stämde så bra så! Jag kommer inte ihåg exakt vad det stod men jag var i alla fall noggrann, avslutar det jag påbörjar, vill ha klara direktiv, tar gärna en ledande roll, kan argumentera för min sak...osv. På den lite sämre sidan kom då att jag kan visa lite dålig hänsyn till de som inte har något konkret att komma med, de som inte arbetar i den takt jag tycker behövs för att göra färdigt något... osv... Och det stämmer ganska så bra det också! Jag bara hatar när någon gnäller över något men inte försöker göra ett skit åt det! Håll käften då! Eller gör något åt det! En tjej sa efter en utvärdering av ett grupparbete igår att hon gärna skulle tagit en mer ledande roll. Så idag var både jag och ett par till helt tysta när vi skulle inleda arbetet. Hände inte ett skit! Så till slut sa jag till denna tjejen att "Du sa ju igår att du ville få ta en mer ledande roll, gör det nu då!" Nähä, det ville hon inte all... det var inte det hon menade! Men det var ordagrant det hon sa, till och med läraren sa det till henne! Lite det jag menar med att gnälla men inte göra något åt det! Och när vi skulle argumentera för eller emot vissa saker så var det en kille som trodde att han gjorde just det. Men icke! Han pratade bara runt för han hade egentligen inte ett enda konkret argument för sin sak, mer än att han ville att det skulle vara si eller så, men inte varför! Det är ju liksom därför man argumenterar, för att få andra att förstå VARFÖR man vill vissa saker, inte bara ATT man vill det... Så till slut sa jag till honom att med enstaka ord lista upp varför. Då blev han tyst...och sen satte han åter igång att prata runt alltihop! Tröttsamt! Såna människor har jag väldigt dåligt tålamod med, det erkänner jag gärna! Men jag lyssnar mer än gärna till andras åsikter, men då måste de ju också veta varför de tycker si eller så! Eller? Är det bara jag som tycker det?! Jaja, nog om det... Men idag har det varit massa gnäll från olika håll och kanter. Gruppen på kursen, olika människor på olika sidor på Facebook...det tröttar ut mig! Tar den lilla energi jag har och som jag hellre vill lägga på annat! Ex mina älskade killar!
Men nu ska jag faktiskt ta och gnälla lite själv när jag ändå håller på! Och även denna gången blir gnället över KLT!!! I förgår skulle Alexander åka med en klasskamrat hem efter skolan. Nu när han började sexan så började det ju elever från Rockneby i hans klass. Men en del av dom känner han redan innan från fotbollen. Han tog med sig busskortet som jag köpt till honom. Jag köpte ett med resekassa så att jag alltid vet att han ska kunna ta sig hem! Busschauffören sa till honom att det inte fanns pengar på kortet! Som tur var hade han lite pengar i fickan och fick betala kontant. När han kom hem och berättade detta blev jag väldigt förvånad för jag var helt 100 på att det fanns pengar på det! Hur mycket visste jag dock inte, men pengar fanns det! Och jag hade laddat det med 100 kronor och en biljett kostar 9 kronor. Detta är ju inte ens jämt delbart, så någon ynka liten krona borde det ju rimligtvis ha funnits kvar! Så dagen efter när jag skulle åka till kursen bad jag chauffören kolla saldot - inga pengar... Ok, jag fyllde på med 100 kronor. Sen tittade jag på kvittot där saldot står - 184 kronor! Men va fan! Då hade han ju 84 kronor på det igår och även idag, men maskinerna säger 0! Jag frågade då busschauffören hur en 12-åring ska göra om det blir så. Det vet inte jag, det är inte mitt problem. Ring KLT. Skitbra svar, tycker jag! Helt klockrent! Förstår precis hur han ska göra nu. Ska bara försöka förklara det för honom så att han förstår... Hur kan man bara uttrycka sig så! Så när jag skulle åka hem igen samma dag så bad jag åter chauffören (en annan denna gången som tur var) att åter igen kolla saldot - 184 kronor! Halleluja! Men jag frågade även henne hur han skulle göra. För jag som vuxen kan ju stå på mig när jag vet att jag har pengar på kortet, men det har ju faktiskt en 12-åring svårt att göra. Säger chauffören till honom att kortet inge gäller så tror ju han på honom (eller henne). Denna chauffören sa att han definitivt skulle fått åka gratis! Utan snack! Men jag blir faktiskt gråtfärdig, dels av ilska, men även av besvikelse. Jag köper ett busskort till min son för att jag ska veta att han ALLTID kan ta sig hem, och sen fungerar inte systemet! Vilken trygghet har vi då? INGEN!!! Dagens största ris jag kan hitta går till: KLT!!!
Och dagens ros går till: Mina snälla kurskamrater (dock inte alla) som förgyller min dag!
Så, nu ska jag inte klaga mer!
Nu ska jag strax gå och se om jag hittar något att äta. Det var lite dålig ork och fantasi på middagsfronten idag så sönerna och gubben har käkat snabbnudlar, men det var jag inte sugen på. Mina söner kan nog äta nudlar jämt och ständigt, börjar väl snart växa ut ur öronen på dom! Själv föredrar jag äggnudlar som wookas med lite grönsaker och kyckling. Men vi har dåligt med grönsaker hemma idag, handling står på schemat för morgondagen! Men något hittar jag väl alltid! Måste jag ju göra, för jag är hungrig för det mesta nu för tiden. Senaste veckan har jag konstant haft en kanna med nyponsoppa ståendes i kylen, smidigt att bara ta sig ett glas när hungern kommer smygandes. Ja, jag vet att det inte är speciellt nyttigt med allt socker. Men det är inget jag brukar äta i vanliga fall så. Och så innehåller det ju mycket c-vitaminer vilket är bra av två anledningar för mig just nu. Dels hjälper det ju till med förkylningen och dels gör ju det att järnet lättare tas upp i kroppen och det har jag ju problem med annars så det är ju bra!
Jaha, det blev ett ganska så långt inlägg även idag, men det blir ju lätt så nu när jag inte skriver varje dag längre. I och för sig kunde ju även de dagliga inläggen vara lika långa dom...
söndag 11 september 2011
Sju månader
Älskade finaste lilla Jonathan.
Idag är det sju månader sedan du satte dig på din fina lilla raket och flög upp till himlen för att bli den sötaste ängeln som någonsin funnits.
Sju månader av så mycket sorg och smärta att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag överlevt.
Sju månader av en saknad, så stark som jag inte trodde var möjlig.
Sju månader sedan jag sist fick hålla dig i min famn.
Sju månader sedan jag sist fick pussa dina goa kinder.
Sju månader sedan jag sist hörde ditt under bara skratt, din gråt och höra dig säga mamma.
Sju månader sedan mitt liv stannade för en stund.
Nu börjar livet gå vidare lite igen, sakta, sakta. Vissa dagar är saknaden och sorgen större än jag tror att jag ska klara, men på något vis gör jag det. Jag vet att det är för dina älskade syskons skull, utan dom hade jag inte velat gå vidare. Då hade jag velat få en egen rymdraket för att åka upp till dig och stanna kvar. Men jag får vänta på min rymdraket, får vänta på min tur. Men en dag kommer jag att komma till dig och aldrig lämna dig igen. Det lovar jag dig, av hela mitt hjärta och hela min själ.
Idag har vi varit vid din grav, tänt ett ljus och satt en ny bukett fina blommor. Så mycket blombuketter jag köpt dessa sju månader har jag nog inte gjort sammanlagt i hela mitt liv. Men jag vill att du ska ha en vas med fina blommor hela tiden hos dig. Och jag vill också ha en vas med fina blommor här hemma på köksbordet, jämte kortet och ljuset på dig, hela tiden. Och det är det värt. Du är värd alla fina blommor i hela världen, min älskade lilla ängel. Jag önskade bara så att jag fick ge dig dom i livet i stället för vid graven...
Idag är mamma ledsen, väldigt ledsen. Det har tagit lång stund att skriva till dig idag för tårarna rinner ner för mina kinder i floder. Detta inlägget är nog ett av de jobbigaste på bra länge! Åh, herregud vad jag saknar dig min älskade lilla Jonathan! Förra inlägget jag skrev så skrev jag inget till dig på slutet som jag brukar. Jag väntade tills idag istället, och idag skriver jag bara till dig min vackra lilla kille!
Jag avslutar med en av de psalmer vi sjöng för dig vid din begravning, den är så vacker.
Mamma älskar dig.
Mamma saknar dig.
För alltid.
För evigt.
Psalm 796
Du lilla barn, som uppfyllt vårt liv,
i bön och hopp vi burit dig fram.
Kärlekens gåva, glädje och ljus,
nu åter lämnas du i Guds famn.
Håll oss, o Gud, som barnet hos dig.
Ge oss din tröst när livet känns tomt.
Barn är vi också med barns behov,
att känna tillit när det gör ont.
i bön och hopp vi burit dig fram.
Kärlekens gåva, glädje och ljus,
nu åter lämnas du i Guds famn.
Håll oss, o Gud, som barnet hos dig.
Ge oss din tröst när livet känns tomt.
Barn är vi också med barns behov,
att känna tillit när det gör ont.
Möt vredens rop och gråt med vår gråt.
Dela vår nöd och hjälp oss att be.
Möt oss med orden, löftet som bär:
Aldrig skall du ett barn överge.
Helige Gud var nära oss nu.
Du ser vår sorg och uppgivenhet.
I sömn och vaka ge oss din frid.
Omslut vårt barn, Gud, i evighet.
Dela vår nöd och hjälp oss att be.
Möt oss med orden, löftet som bär:
Aldrig skall du ett barn överge.
Helige Gud var nära oss nu.
Du ser vår sorg och uppgivenhet.
I sömn och vaka ge oss din frid.
Omslut vårt barn, Gud, i evighet.
fredag 9 september 2011
Stackars mig!
Mina älskade barn har haft den extremt dåliga stilen att smitta mig, framför allt Alexander! Han har varit jättesnorig och haft ont i halsen en slutet av förra helgen och Kristoffer är lite täppt och hostig. Så nu har jag åkt på lätt feber, halsont och en näsa jag knappt kan andas igenom! Så tack för det!
Detta innebär också att jag både igår och idag har varit hemma från kursen. Måndagen skrev jag ju att det inte hände ett skit, men på tisdagen hände det lite mer! Vi fick skriva ett program och programmera en maskin som skulle svarva små ljusstakar i någon metall. Dom blev jättesöta! Sen har vi fått en ritning på en sak som vi ska försöka göra ett program till, får se på måndag hur det gick för dom att slutföra det för jag blev ju som sagt sjuk! Men nästa vecka är vi tillbaka på själva kompetenskartläggningen igen, då är CNC-prova-på-veckan över. Sen tar det två veckor tills nästa prova-på vilket är el.
I onsdags fick jag mina smyckesdelar och pärlor som jag skickade efter så nu kan jag göra lite mer smycken igen. Jag la ut en bild på FB på sakerna jag gjorde i onsdags kväll och har nu fått min första beställning! Inte för att jag egentligen tänkt sälja, jag skickade efter och tillverkar för privat bruk. Men om det finns nån som är intresserad och tycker att sakerna är fina är ju det jättekul! Ökar intresset och fler vill handla så är det ju bara till att beställa hem fler saker! Eventuellt har jag en beställning till på G, vi får se hur det blir! Men här kommer en bild så ni som inte har mig som FB-vän kan se hur fina de blev! Är mest inne på lite änglar i olika varianter just nu, av någon lustig anledning...
Igår gjorde jag inte många knop alls, hade ingen ork till något,. Så fort jag får den minsta lilla feber så blir jag dålig, snurrig i huvudet och helt orkeslös. Så jag låg mest i sängen och läste eller i soffan och tittade på tv. Idag har jag orkat med lite mer i alla fall, vilket jag säkerligen får lida av under kvällen istället. Även om man är sjuk måste man ju handla så det blev en tur till CityGross och även en tur till Kyrkogården för att tända ett ljus. Blommorna som står i vaserna klarar sig ett par dagar till, men på söndag ska jag köpa nya så då åker den ena buketten ut, då har den nog också gjort sitt. På söndag är det ju sju månader sedan lilla J gick bort. Men idag köpte jag ny fin bukett blommor till köksbordet i alla fall. Blev stora orangea rosor! Sen åkte vi hem och jag började städa lite. Plockade upp ett ton leksaker och dammsög. Nu har jag även sorterat tvätten så maskinen kommer gå varm under kvällen! I helgen ska jag också försöka få ork till att hjälpa Alexander städa igenom sitt rum lite ordentligt. Den vanliga städningen klarar han själv, men nu behövs det lite grundligare och då brukar jag hjälpa honom lite. Skulle dock behöva gå på djupet i alla rummen, men det finns ingen energi till. Får se när den kommer!
Tänkte jag snart skulle ta och höja upp botten i spjälsängen innan magen blir för stor och det blir för trångt! Den står ju väldigt trångt så det är inte så lätt att komma åt! Svägerskan undrade idag när det var dags för nästa ultraljud för hon vill veta och gärna innan den 24:e då hon ska till Ullared. Tur hon har då! Vi ska ju på ultraljudet den 20:e, så det är knappt två veckor kvar! Men jag har inte helt bestämt mig om jag ska ta reda på vilken modellbetäckning det är! Finns ju både fördelar och nackdelar med det. Och så är det inte heller alla barnmorskor som talar om det! Jag kommer ju i och för sig göra många fler ultraljud lite längre fram, men det är inte alltid läkarna heller talar om könet!
Nackdelar:
Fördelar:
Våra fåniga och söta katter är lite roliga. Busan (den stora) tycker nog fortfarande att lilla Zingo var ett helt onödigt tillskott i familjen! Zingo vill gärna busa och hoppar på Busan lite titt som tätt, vilket inte uppskattas av Busan! Men om Busan har lagt sig och sover och Zingo lägger sig jämte går det bra. Då kan de ligga så en lång stund och Zingo kan gosa in sig i Busans långa päls! Igår låg de tillsammans på min kontorsstol. En stund efter jag tog kortet så burrade Zingo in sig ordentligt i Busans päls, men då orkade jag inte ta ett nytt kort!
Det är lite kul när man tittar på dom för dom har ungefär exakt samma färger i sig båda två! Fast Busan har ju då klart mer av den vita färgen än Zingo! Sötnosar är de i alla fall!
Nu ska jag gå och se om första maskinen tvätt är färdig, sen återstår bara fyra... Men jag hinner och orkar nog inte med alla ikväll, men en till blir det i alla fall - minst! Sen blir det nog mest lite slapp i tv-soffan skulle jag tro. Energin har liksom tagit lite slut idag. Det var ju dubbelt jobbigt att städa idag. Dels är jag ju sjuk, men sen är det ju också fredag. Tidigare var det en rutin att städa på fredagen. Vi var på öppna förskolan på förmiddagen och sen städade jag på eftermiddagen. Men som de flesta rutinsakerna som hade med Jonathan att göra, har jag försökt ändra även på detta. Vilket då innebär att jag försöker undvika att städa på fredagar. Men idag hade jag inte mycket att välja på, det behövdes verkligen städas!
Detta innebär också att jag både igår och idag har varit hemma från kursen. Måndagen skrev jag ju att det inte hände ett skit, men på tisdagen hände det lite mer! Vi fick skriva ett program och programmera en maskin som skulle svarva små ljusstakar i någon metall. Dom blev jättesöta! Sen har vi fått en ritning på en sak som vi ska försöka göra ett program till, får se på måndag hur det gick för dom att slutföra det för jag blev ju som sagt sjuk! Men nästa vecka är vi tillbaka på själva kompetenskartläggningen igen, då är CNC-prova-på-veckan över. Sen tar det två veckor tills nästa prova-på vilket är el.
I onsdags fick jag mina smyckesdelar och pärlor som jag skickade efter så nu kan jag göra lite mer smycken igen. Jag la ut en bild på FB på sakerna jag gjorde i onsdags kväll och har nu fått min första beställning! Inte för att jag egentligen tänkt sälja, jag skickade efter och tillverkar för privat bruk. Men om det finns nån som är intresserad och tycker att sakerna är fina är ju det jättekul! Ökar intresset och fler vill handla så är det ju bara till att beställa hem fler saker! Eventuellt har jag en beställning till på G, vi får se hur det blir! Men här kommer en bild så ni som inte har mig som FB-vän kan se hur fina de blev! Är mest inne på lite änglar i olika varianter just nu, av någon lustig anledning...
 |
| Armbandet innehåller bl a tre änglar med olika färger på sina kjolar. Det är ju dessa färger killarna hade på sina rosetter och band på dopklänningen när de döptes och har därför blivit deras färgkoder. Nu mera har vi fotavtryck, pärmar och lite annat i dessa färger till dom! |
Igår gjorde jag inte många knop alls, hade ingen ork till något,. Så fort jag får den minsta lilla feber så blir jag dålig, snurrig i huvudet och helt orkeslös. Så jag låg mest i sängen och läste eller i soffan och tittade på tv. Idag har jag orkat med lite mer i alla fall, vilket jag säkerligen får lida av under kvällen istället. Även om man är sjuk måste man ju handla så det blev en tur till CityGross och även en tur till Kyrkogården för att tända ett ljus. Blommorna som står i vaserna klarar sig ett par dagar till, men på söndag ska jag köpa nya så då åker den ena buketten ut, då har den nog också gjort sitt. På söndag är det ju sju månader sedan lilla J gick bort. Men idag köpte jag ny fin bukett blommor till köksbordet i alla fall. Blev stora orangea rosor! Sen åkte vi hem och jag började städa lite. Plockade upp ett ton leksaker och dammsög. Nu har jag även sorterat tvätten så maskinen kommer gå varm under kvällen! I helgen ska jag också försöka få ork till att hjälpa Alexander städa igenom sitt rum lite ordentligt. Den vanliga städningen klarar han själv, men nu behövs det lite grundligare och då brukar jag hjälpa honom lite. Skulle dock behöva gå på djupet i alla rummen, men det finns ingen energi till. Får se när den kommer!
Tänkte jag snart skulle ta och höja upp botten i spjälsängen innan magen blir för stor och det blir för trångt! Den står ju väldigt trångt så det är inte så lätt att komma åt! Svägerskan undrade idag när det var dags för nästa ultraljud för hon vill veta och gärna innan den 24:e då hon ska till Ullared. Tur hon har då! Vi ska ju på ultraljudet den 20:e, så det är knappt två veckor kvar! Men jag har inte helt bestämt mig om jag ska ta reda på vilken modellbetäckning det är! Finns ju både fördelar och nackdelar med det. Och så är det inte heller alla barnmorskor som talar om det! Jag kommer ju i och för sig göra många fler ultraljud lite längre fram, men det är inte alltid läkarna heller talar om könet!
Nackdelar:
- Det blir ingen överraskning.
- Lucas vill inte veta så jag kan riskera att försäga mig!
Fördelar:
- Jag tror att det rent mentalt kan vara bra för mig att få veta, om det skulle bli ytterligare en liten kille så kanske det kan vara bra om jag kan förbereda mig på det. Den kanske blir superlik Jonathan! Och av denna anledningen kan man ju faktiskt också anse att de borde tala om för mig om de bara är helt säkra på könet!'
- Jag kan sluta fundera hit och dit på vad det blir för något.
- Blir det en liten tjej så behöver vi ju handla massor av kläder!
Våra fåniga och söta katter är lite roliga. Busan (den stora) tycker nog fortfarande att lilla Zingo var ett helt onödigt tillskott i familjen! Zingo vill gärna busa och hoppar på Busan lite titt som tätt, vilket inte uppskattas av Busan! Men om Busan har lagt sig och sover och Zingo lägger sig jämte går det bra. Då kan de ligga så en lång stund och Zingo kan gosa in sig i Busans långa päls! Igår låg de tillsammans på min kontorsstol. En stund efter jag tog kortet så burrade Zingo in sig ordentligt i Busans päls, men då orkade jag inte ta ett nytt kort!
 |
| Överst: Busan Underst: Zingo |
Det är lite kul när man tittar på dom för dom har ungefär exakt samma färger i sig båda två! Fast Busan har ju då klart mer av den vita färgen än Zingo! Sötnosar är de i alla fall!
Nu ska jag gå och se om första maskinen tvätt är färdig, sen återstår bara fyra... Men jag hinner och orkar nog inte med alla ikväll, men en till blir det i alla fall - minst! Sen blir det nog mest lite slapp i tv-soffan skulle jag tro. Energin har liksom tagit lite slut idag. Det var ju dubbelt jobbigt att städa idag. Dels är jag ju sjuk, men sen är det ju också fredag. Tidigare var det en rutin att städa på fredagen. Vi var på öppna förskolan på förmiddagen och sen städade jag på eftermiddagen. Men som de flesta rutinsakerna som hade med Jonathan att göra, har jag försökt ändra även på detta. Vilket då innebär att jag försöker undvika att städa på fredagar. Men idag hade jag inte mycket att välja på, det behövdes verkligen städas!
måndag 5 september 2011
Ingen servicekänsla där inte!
Börjar dagens inlägg med förklaringen till rubriken!
Var på Lindex inne i stan idag och skulle köpa lite kläder till Kristoffer. När jag har letat upp det jag vill ha ställer jag mig vid kassan och kollar efter personal. Långt bort i butiken ser jag en dam som står och viker kläder på en hylla och får ögonkontakt med henne. Då ska man väl kanske inte säga till att man vill betala, borde vara ganska självklart att jag vill något när jag står vid kassan! Det går en liten stund och hon slutar vika kläder och går mot kassan, har återigen ögonkontakt med henne. Men innan hon hinner fram till kassan ställer hon sig vid en annan hylla och viker mer kläder... Telefonen i kassan börjar ringa så då tänker jag att nu måste hon ju komma. Jo visst! Nu kommer hon till kassan! Hon går förbi mig, tar telefonen och vänder ryggen mot mig och pratar lugnt i telefonen... Sen lägger hon på luren och lägger ifrån sig telefonen utan att göra sig den minsta brådska. Sen vänder hon sig mot mig och undrar om jag vill något! Men gisses! Julklapp till den personalen borde kanske vara en säljkurs eller liknande! Tyvärr hade jag redan kollat Lindex i Giraffen och visste att dom inte hade det jag sökte där och jag hade inte vägarna förbi Modehuset. Annars hade jag lämnat kläderna på disken och gått därifrån! Jag menar, står man vid kassan och upprepade gånger har ögonkontakt med en säljare så ska man väl ändå inte behöva påpeka att jag vill något, borde ju vara helt uppenbart! Och när hon väl expedierar mig är hon så grymt uttråkad att man verkligen undrar vad fan hon har där att göra över huvud taget! Jaja, jag fick kläderna med mig hem och ungen blev nöjd i alla fall!
När jag ändå var i stan så passade jag på att gå in till 2B Interior och handla ett par målade "stendjur" att sätta på Jonathans grav när jag gör om till våren. De kostar inte så mycket, 49 kr per styck, men jag tänkte köpa ganska många och liksom göra som en liten djurpark! Och därför är planen att jag ska köpa någon i månaden under vintern så behöver jag ju inte lägga ut så mycket pengar på en och samma gång!
När bussen närmade sig min hållplats på vägen hem så har det precis hänt en olycka. Enligt Barometern (kort artikel finns här)var den en bil som felberäknade en kurva. Och så skulle bilen ha skrapat emot en gatlykta (fast i artikeln valde de att stava gatlykta med ck...) och kört ner en vägskylt. Skrapat emot? När jag gick förbi så var liksom lyktstolpen väldigt böjd, lutandes och krokig! Och så står det även att bilen fick bärgas bort. Nähä, liksom, kan man verkligen inte köra en bil där alla krockkuddar i hela bilen löst ut, hela främre delen på förarsidan är ihoptryckt och ena framhjulet står på tvären?? Lite övertydliga i vissa fall kan tyckas... Men det måste ha gått undan i den kurvan kan jag tillägga. Det var när bilen skulle köra ut ur rondellen det hände.
Men för att ge lite summering av dagarna som gått sedan förra inlägget tänkte jag börja med dagen. Kursen jag går är väl lite si så där i upplägget om man säger så. Denna veckan ska halva gruppen testa på el och andra, min halva, testa på CNC. Innan kursen hade jag inte en susning om vad detta stod för mer än att det var någon form av maskin. Och ett par dagar in i kursen visste jag fortfarande inte mer... Men nu gör jag det! Idag var då första dagen på denna prova-på-vecka. Den lärare vi hade i förra veckan hade informerat oss om vart vi skulle samlas. Vi skulle senan tilldelas skåp, arbetskläder och skor för det var vi visst tvungna att ha för att försäkringen skulle gälla, sa hon. När vi kom dit idag så presenterade sig två lärare, verkar trevliga. De tittade på oss och såg att vi hade saker med oss. Jag själv hade en påse med block och pärmen för det tyckte jag kunde vara bra att ha med och en kille hade sina egna arbetskläder med sig. Ja det är väl inga problem sa vi, vi skulle ju ändå få skåp. Nääää...det vet vi inte om vi har några. Men vi skulle ju även få kläder och skor och då måste vi ju kunna låsa in våra vanliga kläder och annat sa vi. Näääää, ni behöver inga särskilda kläder eller skor, det har vi inga till er... Men till sist fixade de i alla fall fram ett par skåp som vi fick dela på. Sen var det en snabb rundtur (vi började vid halv nio) till nio och sen fika en halvtimme. Efter fikan så sa läraren (det var nu bara en kvar för den andra var upptagen med annat hela dagen) att vi fick klara oss själva resten av dagen, att vi skulle titta på vad de andra eleverna gjorde och fråga dom saker! Men det är kanske inte så himla lätt att fråga massa saker, vi visste ju verkligen ingenting om det de gjorde! Men vi tittade lite när eleverna jobbade, mest satt vi dock och glodde fram till lunch och sen var det tillbaka i ytterligare 1 ½ timme med att bara glo. Om de nu var så dåligt förberedda på att ta emot oss hade det ju varit bättre att han hade ägnat lite tid åt oss på förmiddagen och sen låtit oss gå hem! De flesta av oss var faktiskt intresserade och tyckte att det skulle bli spännande, men efter en sån tråkig start är ju inte motiveringen och intresset så stort längre hos någon av oss! Taskig kommunikation de olika lärarna emellan men framför allt taskigt upplägg! Fördelen med denna veckan? Kortare dagar. Egentligen ska vi gå mellan 8.30-14. Men här så fikar de mellan 9-9.30 så då tycker de inte att det är någon mening med att vi kommer förrän efter fikat. Då trodde vi att vi skulle gå till 15 i stället. Men mellan 14-14.30 fikar de så då var det ju heller ingen mening så vi slutar vid 14. Och så är det lunch mellan 11.30-12.30. Detta ger då summan av effektiv tid = 3.5 timmar! De är väldigt duktiga att ta raster och pauser/bensträckare på detta ställe...
Men usch vad mycket gnäll det har varit idag! Ska försöka skärpa mig!
Helgen har varit helt ok.
I fredags spelade Alexander match mot Kalmar FF. Våra killar hade grepp om matchen länge och i halvlek ledde de med 2-0 och spelade riktigt bra. Många fina målchanser! Men tyvärr fick FF in två riktiga skitmål i andra halvlek så det slutade med 2-2. Det var lite surt för våra killar spelade klart bättre än FF:s killar! Alexander tog med sig en kompis hem för övernattning så dom såg man inte till mer än vid middagen!
Lördagen var Alexander och hans kompis uppe och iväg till en annan kompis redan vid nio! Han som inte ens brukar kliva upp ur sängen förrän runt 10-tiden på helgerna! Han var iväg hela dagen. Jag tillbringade det mesta av lördagen i sängen. Vaknade upp med en helvetisk huvudvärk och då det inte finns många tabletter jag får ta nu så är det ett rent helvete! Men det blev lite bättre framåt kvällen i alla fall. Annars gjorde vi inte mycket under lördagen, jag körde väl en tre maskiner tvätt eller så också. Söndagen gick i ungefär samma anda. Lucas klippte gräset och jag fixade lite inne, men inget avancerat. Kände fortfarande av sviterna efter lördagens huvudvärk så jag fick snällt ta det lugnt. Läste och slappade mest hela dagen, men det var faktiskt väldigt skönt det också!
Helt plötsligt har Kristoffer börjat plocka undan sina leksaker när han lekt klart, UTAN att jag behöver säga till honom! Har vill fortfarande inte leka mycket själv på sitt rum, det har han ju inte velat göra sen Jonathan dog och det är helt ok. Han får gärna ta ut sina saker i vardagsrummet och leka där. Men då det redan innan är tillräckligt trångt i vardagsrummet så underlättar det ju klart om han tar undan efter sig! Och det har han varit väldigt, väldigt dålig på under sommaren. Orkar inte, tråkigt, är ord han använder sig av flitigt... Men sen började dagis igen, och hux flux är det en helt annan liten (stor) kille som härjar här hemma! Flera gånger har han plockat upp direkt efter han lekt färdigt och till och med gått in med sakerna på sitt rum igen! Nu håller man bara tummarna för att detta beteende fortsätter!
Och på tal om något helt annat, något roligt! Jag tror att jag har börjat känna rörelser från lilla bebisen! Men det är lite jobbigt samtidigt, finns ju så mycket minnen sen graviditeten för två år sedan... Givetvis även från de andra killarna också, men det är ju ändå lite extra speciella minnen allt som har med Jonathan att göra. Men jag ska verkligen försöka glädjas allt jag kan åt denna graviditet. Tyvärr verkar det dock inte som om fogarna vill samarbeta det minsta! Och redan nu känner jag lite sammandragningar om jag ex blir lite sen på morgonen och behöver gå lite snabbare till bussen, vilket tar mellan 10-15 minuter. Inte bra, men jag känner ju igen signalerna och vet när det är dags att ta det lugnt. Men idag på kursen var det riktigt jobbigt med ryggen. Vi fick ju stå rätt upp och ner större delen av tiden på ett stenhårt betonggolv och det är ju inte så värst bra! Men det är bara att hålla tummarna för att det inte ska bli allt för hemskt!
Jag har ju haft, och har fortfarande, skuldkänslor kring Jonathans död. Innan han dog så hade jag börjat längta väldigt mycket efter att få ytterligare en liten bebis, men att vi inte hade plats för det. Vi har det ju ganska trångt redan innan. Sen drunknade han. Då kan jag inte låta bli att tänka att han kände på sig att mamma ville ha en liten till så då valde han att försvinna för att göra plats för en ny bebis. Men det var ju verkligen inte på det viset och av den anledningen jag ville ha en bebis till! Kunde jag byta så skulle jag hellre ta tillbaka lilla Jonathan!!! Men det går ju inte. Och tro nu inte att detta innebär att jag inte vill ha eller kommer att älska detta lilla barn, för det vill jag och det kommer jag att göra! Men detta barnet känner jag inte än och jag har inte mer än nu börjat känna rörelser. Jonathan kände jag och hade gjort länge, så ja, jag skulle byta! Men jag kan också erkänna att jag är helt livrädd för att jag inte ska våga ta till mig detta barnet på samma vis som mina tre andra killar. Nu vet jag ju hur förbannat ont det gör att förlora ett barn, tänk om det händer något med detta barnet? Då kanske det är "lättare" om jag inte tar till mig det lika mycket... Jag vet att det låter knäppt, men jag kan inte förklara det på annat vis! Och jag vet också att om dessa tankar blir för stora, så kommer jag söka hjälp innan lill*n föds! Men det är en skräck som sitter fast ganska bra... Men jag tror verkligen innerst inne att det släpper när jag väl får min lill* bebis! Nä, nu är det dags att torka tårarna och skriva något lite mer uppmuntrande så att jag får andra tankar att ta med mig till sängen, annars kan jag glömma allt vad sova heter inatt!
Nu blir det strax till att göra ett besök i sängen och nana kudden!
Älskade lilla minifisen!
I förra veckan så gick vi ut "offentligt" med något som du har vetat länge. Att du ska bli storebror. Du var ju den allra första som fick reda på det! Blir det en liten kille till så kommer den att få ditt underbara namn som andranamn! Båda andranamnen är klara, vare sig det blir en kille eller tjej. Kille: Jonathan efter dig och Arvid efter mamma precis som ni andra tre heter. Tjej: Monica efter mamma och mormor och Inger efter farmor. Men fråga inte vad tilltalsnamnen kommer att bli, för det har vi inte en aning om! Inte ett enda förslag! Ska vi fortsätta med långa namn eller gå över till korta?? Bra fråga! Om du har några fina förslag kan du väl viska dom till mamma i sömnen! Herregud vad jag älskar dig och saknar dig! Mitt hjärta värker varje dag för att jag inte får ha dig hos mig! Du är min lilla minifis och för alltid och för evigt finns du i mammas hjärta!
Var på Lindex inne i stan idag och skulle köpa lite kläder till Kristoffer. När jag har letat upp det jag vill ha ställer jag mig vid kassan och kollar efter personal. Långt bort i butiken ser jag en dam som står och viker kläder på en hylla och får ögonkontakt med henne. Då ska man väl kanske inte säga till att man vill betala, borde vara ganska självklart att jag vill något när jag står vid kassan! Det går en liten stund och hon slutar vika kläder och går mot kassan, har återigen ögonkontakt med henne. Men innan hon hinner fram till kassan ställer hon sig vid en annan hylla och viker mer kläder... Telefonen i kassan börjar ringa så då tänker jag att nu måste hon ju komma. Jo visst! Nu kommer hon till kassan! Hon går förbi mig, tar telefonen och vänder ryggen mot mig och pratar lugnt i telefonen... Sen lägger hon på luren och lägger ifrån sig telefonen utan att göra sig den minsta brådska. Sen vänder hon sig mot mig och undrar om jag vill något! Men gisses! Julklapp till den personalen borde kanske vara en säljkurs eller liknande! Tyvärr hade jag redan kollat Lindex i Giraffen och visste att dom inte hade det jag sökte där och jag hade inte vägarna förbi Modehuset. Annars hade jag lämnat kläderna på disken och gått därifrån! Jag menar, står man vid kassan och upprepade gånger har ögonkontakt med en säljare så ska man väl ändå inte behöva påpeka att jag vill något, borde ju vara helt uppenbart! Och när hon väl expedierar mig är hon så grymt uttråkad att man verkligen undrar vad fan hon har där att göra över huvud taget! Jaja, jag fick kläderna med mig hem och ungen blev nöjd i alla fall!
När jag ändå var i stan så passade jag på att gå in till 2B Interior och handla ett par målade "stendjur" att sätta på Jonathans grav när jag gör om till våren. De kostar inte så mycket, 49 kr per styck, men jag tänkte köpa ganska många och liksom göra som en liten djurpark! Och därför är planen att jag ska köpa någon i månaden under vintern så behöver jag ju inte lägga ut så mycket pengar på en och samma gång!
När bussen närmade sig min hållplats på vägen hem så har det precis hänt en olycka. Enligt Barometern (kort artikel finns här)var den en bil som felberäknade en kurva. Och så skulle bilen ha skrapat emot en gatlykta (fast i artikeln valde de att stava gatlykta med ck...) och kört ner en vägskylt. Skrapat emot? När jag gick förbi så var liksom lyktstolpen väldigt böjd, lutandes och krokig! Och så står det även att bilen fick bärgas bort. Nähä, liksom, kan man verkligen inte köra en bil där alla krockkuddar i hela bilen löst ut, hela främre delen på förarsidan är ihoptryckt och ena framhjulet står på tvären?? Lite övertydliga i vissa fall kan tyckas... Men det måste ha gått undan i den kurvan kan jag tillägga. Det var när bilen skulle köra ut ur rondellen det hände.
Men för att ge lite summering av dagarna som gått sedan förra inlägget tänkte jag börja med dagen. Kursen jag går är väl lite si så där i upplägget om man säger så. Denna veckan ska halva gruppen testa på el och andra, min halva, testa på CNC. Innan kursen hade jag inte en susning om vad detta stod för mer än att det var någon form av maskin. Och ett par dagar in i kursen visste jag fortfarande inte mer... Men nu gör jag det! Idag var då första dagen på denna prova-på-vecka. Den lärare vi hade i förra veckan hade informerat oss om vart vi skulle samlas. Vi skulle senan tilldelas skåp, arbetskläder och skor för det var vi visst tvungna att ha för att försäkringen skulle gälla, sa hon. När vi kom dit idag så presenterade sig två lärare, verkar trevliga. De tittade på oss och såg att vi hade saker med oss. Jag själv hade en påse med block och pärmen för det tyckte jag kunde vara bra att ha med och en kille hade sina egna arbetskläder med sig. Ja det är väl inga problem sa vi, vi skulle ju ändå få skåp. Nääää...det vet vi inte om vi har några. Men vi skulle ju även få kläder och skor och då måste vi ju kunna låsa in våra vanliga kläder och annat sa vi. Näääää, ni behöver inga särskilda kläder eller skor, det har vi inga till er... Men till sist fixade de i alla fall fram ett par skåp som vi fick dela på. Sen var det en snabb rundtur (vi började vid halv nio) till nio och sen fika en halvtimme. Efter fikan så sa läraren (det var nu bara en kvar för den andra var upptagen med annat hela dagen) att vi fick klara oss själva resten av dagen, att vi skulle titta på vad de andra eleverna gjorde och fråga dom saker! Men det är kanske inte så himla lätt att fråga massa saker, vi visste ju verkligen ingenting om det de gjorde! Men vi tittade lite när eleverna jobbade, mest satt vi dock och glodde fram till lunch och sen var det tillbaka i ytterligare 1 ½ timme med att bara glo. Om de nu var så dåligt förberedda på att ta emot oss hade det ju varit bättre att han hade ägnat lite tid åt oss på förmiddagen och sen låtit oss gå hem! De flesta av oss var faktiskt intresserade och tyckte att det skulle bli spännande, men efter en sån tråkig start är ju inte motiveringen och intresset så stort längre hos någon av oss! Taskig kommunikation de olika lärarna emellan men framför allt taskigt upplägg! Fördelen med denna veckan? Kortare dagar. Egentligen ska vi gå mellan 8.30-14. Men här så fikar de mellan 9-9.30 så då tycker de inte att det är någon mening med att vi kommer förrän efter fikat. Då trodde vi att vi skulle gå till 15 i stället. Men mellan 14-14.30 fikar de så då var det ju heller ingen mening så vi slutar vid 14. Och så är det lunch mellan 11.30-12.30. Detta ger då summan av effektiv tid = 3.5 timmar! De är väldigt duktiga att ta raster och pauser/bensträckare på detta ställe...
Men usch vad mycket gnäll det har varit idag! Ska försöka skärpa mig!
Helgen har varit helt ok.
I fredags spelade Alexander match mot Kalmar FF. Våra killar hade grepp om matchen länge och i halvlek ledde de med 2-0 och spelade riktigt bra. Många fina målchanser! Men tyvärr fick FF in två riktiga skitmål i andra halvlek så det slutade med 2-2. Det var lite surt för våra killar spelade klart bättre än FF:s killar! Alexander tog med sig en kompis hem för övernattning så dom såg man inte till mer än vid middagen!
Lördagen var Alexander och hans kompis uppe och iväg till en annan kompis redan vid nio! Han som inte ens brukar kliva upp ur sängen förrän runt 10-tiden på helgerna! Han var iväg hela dagen. Jag tillbringade det mesta av lördagen i sängen. Vaknade upp med en helvetisk huvudvärk och då det inte finns många tabletter jag får ta nu så är det ett rent helvete! Men det blev lite bättre framåt kvällen i alla fall. Annars gjorde vi inte mycket under lördagen, jag körde väl en tre maskiner tvätt eller så också. Söndagen gick i ungefär samma anda. Lucas klippte gräset och jag fixade lite inne, men inget avancerat. Kände fortfarande av sviterna efter lördagens huvudvärk så jag fick snällt ta det lugnt. Läste och slappade mest hela dagen, men det var faktiskt väldigt skönt det också!
Helt plötsligt har Kristoffer börjat plocka undan sina leksaker när han lekt klart, UTAN att jag behöver säga till honom! Har vill fortfarande inte leka mycket själv på sitt rum, det har han ju inte velat göra sen Jonathan dog och det är helt ok. Han får gärna ta ut sina saker i vardagsrummet och leka där. Men då det redan innan är tillräckligt trångt i vardagsrummet så underlättar det ju klart om han tar undan efter sig! Och det har han varit väldigt, väldigt dålig på under sommaren. Orkar inte, tråkigt, är ord han använder sig av flitigt... Men sen började dagis igen, och hux flux är det en helt annan liten (stor) kille som härjar här hemma! Flera gånger har han plockat upp direkt efter han lekt färdigt och till och med gått in med sakerna på sitt rum igen! Nu håller man bara tummarna för att detta beteende fortsätter!
Och på tal om något helt annat, något roligt! Jag tror att jag har börjat känna rörelser från lilla bebisen! Men det är lite jobbigt samtidigt, finns ju så mycket minnen sen graviditeten för två år sedan... Givetvis även från de andra killarna också, men det är ju ändå lite extra speciella minnen allt som har med Jonathan att göra. Men jag ska verkligen försöka glädjas allt jag kan åt denna graviditet. Tyvärr verkar det dock inte som om fogarna vill samarbeta det minsta! Och redan nu känner jag lite sammandragningar om jag ex blir lite sen på morgonen och behöver gå lite snabbare till bussen, vilket tar mellan 10-15 minuter. Inte bra, men jag känner ju igen signalerna och vet när det är dags att ta det lugnt. Men idag på kursen var det riktigt jobbigt med ryggen. Vi fick ju stå rätt upp och ner större delen av tiden på ett stenhårt betonggolv och det är ju inte så värst bra! Men det är bara att hålla tummarna för att det inte ska bli allt för hemskt!
Jag har ju haft, och har fortfarande, skuldkänslor kring Jonathans död. Innan han dog så hade jag börjat längta väldigt mycket efter att få ytterligare en liten bebis, men att vi inte hade plats för det. Vi har det ju ganska trångt redan innan. Sen drunknade han. Då kan jag inte låta bli att tänka att han kände på sig att mamma ville ha en liten till så då valde han att försvinna för att göra plats för en ny bebis. Men det var ju verkligen inte på det viset och av den anledningen jag ville ha en bebis till! Kunde jag byta så skulle jag hellre ta tillbaka lilla Jonathan!!! Men det går ju inte. Och tro nu inte att detta innebär att jag inte vill ha eller kommer att älska detta lilla barn, för det vill jag och det kommer jag att göra! Men detta barnet känner jag inte än och jag har inte mer än nu börjat känna rörelser. Jonathan kände jag och hade gjort länge, så ja, jag skulle byta! Men jag kan också erkänna att jag är helt livrädd för att jag inte ska våga ta till mig detta barnet på samma vis som mina tre andra killar. Nu vet jag ju hur förbannat ont det gör att förlora ett barn, tänk om det händer något med detta barnet? Då kanske det är "lättare" om jag inte tar till mig det lika mycket... Jag vet att det låter knäppt, men jag kan inte förklara det på annat vis! Och jag vet också att om dessa tankar blir för stora, så kommer jag söka hjälp innan lill*n föds! Men det är en skräck som sitter fast ganska bra... Men jag tror verkligen innerst inne att det släpper när jag väl får min lill* bebis! Nä, nu är det dags att torka tårarna och skriva något lite mer uppmuntrande så att jag får andra tankar att ta med mig till sängen, annars kan jag glömma allt vad sova heter inatt!
Nu blir det strax till att göra ett besök i sängen och nana kudden!
Älskade lilla minifisen!
I förra veckan så gick vi ut "offentligt" med något som du har vetat länge. Att du ska bli storebror. Du var ju den allra första som fick reda på det! Blir det en liten kille till så kommer den att få ditt underbara namn som andranamn! Båda andranamnen är klara, vare sig det blir en kille eller tjej. Kille: Jonathan efter dig och Arvid efter mamma precis som ni andra tre heter. Tjej: Monica efter mamma och mormor och Inger efter farmor. Men fråga inte vad tilltalsnamnen kommer att bli, för det har vi inte en aning om! Inte ett enda förslag! Ska vi fortsätta med långa namn eller gå över till korta?? Bra fråga! Om du har några fina förslag kan du väl viska dom till mamma i sömnen! Herregud vad jag älskar dig och saknar dig! Mitt hjärta värker varje dag för att jag inte får ha dig hos mig! Du är min lilla minifis och för alltid och för evigt finns du i mammas hjärta!
torsdag 1 september 2011
Stor nyhet avslöjas!
Idag blir det inte så långt inlägg, men däremot ett väldigt speciellt!
Jag har ju tidigare antytt att det kommer att ske en stor förändring här inom viss framtid. Jag tänkte nu att jag skulle avslöja vad denna förändring består av.
Bilden är tyvärr inte så jättebra, men det är den bästa av de två vi har! Den är tagen vid det tidiga ultraljudet i vecka 14 så om ca tre veckor kan det komma en bild till när vi har gjort det "vanliga" ultraljudet. Jag är nu i vecka 16, går in i vecka 17 i morgon. Det är inte många som vet något, de går att räkna på ena handens fingrar i stort sett. Anledningen till att vi valt att berätta nu är att det inte längre går att dölja om man ser mig. Och anledningen till att vi inte berättat tidigare är för att folk ofta har så mycket åsikter om saker de inte har att göra med. Vet en person som till och med lagt ut på sin FB-sida (dock inte pga mig utan långt tidigare) att hon inte kunde förstå folk som väljer att skaffa barn när det inte gått mer än ett år sedan man förlorade ett. Och denna status verkade vare en av alla dessa "förtryckta" statusar som många använder sig av. Vad hon inte inser är att det inte alltid är något man själv riktigt styr över! Det kan ju helt enkelt vara så att man redan var gravid när man förlorade sitt barn! Inte i mitt fall dock. Eller att man i sorgen helt enkelt glömde ta sitt lilla piller? Inte heller i mitt fall. Men i vårt fall var det helt enkelt så att tanken på ett nytt barn var det som gjorde att jag klarade av att ta mig igenom detta fasansfulla vi gått igenom. Fast detta nya barn kan aldrig någonsin ersätta lilla Jonathan på något sätt, men det ger min någon att lägga all den kärleken jag inte har någonstans att lägga annars...svårt att förklara men jag tror nog att de flesta förstår vad jag menar. Jag hoppas det i alla fall. Och om det är någon som har åsikter kring detta som inte kan stödja detta beslut så hoppas jag verkligen att de människorna har vett att hålla käft!
Men det finns ett litet krux kring det hela. Beräknad förlossning kommer jäkligt olägligt. Ja, säger folk, det gör det ju ofta. Men i detta fallet menar jag verkligen olägligt. Kan liksom inte komma olägligare! Beräknat datum är nämligen 16 februari och den perioden kommer ju vara fruktansvärd för oss! Taskig planering kan tyckas! Ja, fast tidigare barn har ju tagit mellan 1-4 år på sig att tillverkas så vi sa det att vi blir glada om det "bara" tar ett år! Det tog en månad... Den var vi ju inte riktigt beredda på! Men det är som de få som vet om det har sagt, då var det ju meningen! Därför har jag mått lite extra dåligt, eller lustigt, rent känslomässigt. Vi vill ju verkligen ha detta barn, inget snack om saken! Men inte just då! Men nu är det ju också så att jag inte gått tiden ut med något av de tidigare barnen. De har ju kommit från 2-8 veckor för tidigt så chanserna (eller riskerna) att jag skulle gå tiden ut denna gången känns kanske inte så stora! Men vi har pratat med både läkare och barnmorska och de har lovat att om vi närmar oss dom datumen så löser vi det så att vi får innan. Och då lättade en stor sten från mitt bröst kan jag säga! Jag vill att detta barnet får ett eget datum, inte ska behöva fira sin födelsedag med ett besök på kyrkogården. Och lilla Jonathan vill jag ska få ha sina datum ifred, de är hans! Men med detta barn kommer vi ju med största sannolikhet inte att pricka datum 12 som vi gjort med de andra tre. Men det gör ju inte något för året är ju 12! Bara jag tar mig över nyåret...
Så nu börjar allt igen. Blodprov var 6:e vecka. U-ljud minst var annan vecka efter v 28. Och så har jag en känsla av att jag kommer få rejäl foglossning. Det hade jag ju med både Kristoffer och Jonathan och de säger ju att det bara brukar bli värre och särskilt nu sen det bara är två år sedan sist. Denna gången mådde jag också rejält illa ganska länge. Inte så att jag spydde, men det började vid 10-tiden på förmiddagen och höll i sig till 7-tiden på kvällen. Och trött som skrutt var jag även under en lång period. Men nu mår jag bra. Jag har dock redan börjat känna av fogarna... Men det står jag ut med, även om jag säkerligen kommer gnälla rejält! Men det lite större problemet uppstod när jag skulle kontakta min läkare för att få nytt recept på värktabletter. Jag har ju tidigare skrivit att Dexofen dragits in i hela EU och den medicinen fick jag äta när jag var gravid. Nu gav mig läkaren det glädjande beskedet att det finns inget man kan ta när man är gravid! INGET!!!! Utöver Panodil då, men det kan jag ju i princip lika gärna vara utan! Skitkul! Därför har jag ju haft lite större problem med skallen sista tiden! Men när jag var hos läkaren via mödravården så sa de att specialistläkarna hade diskuterat vad de ska kunna erbjuda istället och då kom de fram till att man skulle kunna ta Panocod. Ja, men visst! Om du har en gallblåsa vilket jag inte har! Så då gick liksom det också bort! Men det visade sig att det inte är farligt att ta Panocod när man saknar gallblåsa, men att man kan få rejält ont i levern eller njurarna eller vad det nu var. Så för min del är det bara att välja. Ha huvudvärk eller riskera ont i magregionen istället! Men jag har testat nån gång och ibland går det bra och ibland åt h-vete... Men men, det är ju inte så länge det gäller. Jag har ju redan nu beslutat att jag inte ska amma. Jag har kämpat och försökt, både med amning och med pump, med de tre andra och det har inte fungerat. Så nu känner jag att det kommer vara jobbigt nog i alla fall så jag struntar i det. Vet ju inte heller hur jag kommer må efteråt, jag kanske får ett smärre sammanbrott och behöver ta mediciner och det kan jag ju inte göra om jag ammar. Det kändes skönt när jag berättade för barnmorskan och läkaren att jag inte skulle amma, för hon sa att det var fullt förståeligt. Det skulle ingen ifrågasätta. Men det är jag säker på att jag kommer få höra kommentarer om från olika håll i alla fall!
Jaha, det blev inte så kort inlägg i alla fall! Men ett roligt! Fast samtidigt väldigt nervöst. Jag är tämligen livrädd för olika kommentarer och åsikter som kan komma av detta avslöjandet...
Jag har ju tidigare antytt att det kommer att ske en stor förändring här inom viss framtid. Jag tänkte nu att jag skulle avslöja vad denna förändring består av.
Bilden är tyvärr inte så jättebra, men det är den bästa av de två vi har! Den är tagen vid det tidiga ultraljudet i vecka 14 så om ca tre veckor kan det komma en bild till när vi har gjort det "vanliga" ultraljudet. Jag är nu i vecka 16, går in i vecka 17 i morgon. Det är inte många som vet något, de går att räkna på ena handens fingrar i stort sett. Anledningen till att vi valt att berätta nu är att det inte längre går att dölja om man ser mig. Och anledningen till att vi inte berättat tidigare är för att folk ofta har så mycket åsikter om saker de inte har att göra med. Vet en person som till och med lagt ut på sin FB-sida (dock inte pga mig utan långt tidigare) att hon inte kunde förstå folk som väljer att skaffa barn när det inte gått mer än ett år sedan man förlorade ett. Och denna status verkade vare en av alla dessa "förtryckta" statusar som många använder sig av. Vad hon inte inser är att det inte alltid är något man själv riktigt styr över! Det kan ju helt enkelt vara så att man redan var gravid när man förlorade sitt barn! Inte i mitt fall dock. Eller att man i sorgen helt enkelt glömde ta sitt lilla piller? Inte heller i mitt fall. Men i vårt fall var det helt enkelt så att tanken på ett nytt barn var det som gjorde att jag klarade av att ta mig igenom detta fasansfulla vi gått igenom. Fast detta nya barn kan aldrig någonsin ersätta lilla Jonathan på något sätt, men det ger min någon att lägga all den kärleken jag inte har någonstans att lägga annars...svårt att förklara men jag tror nog att de flesta förstår vad jag menar. Jag hoppas det i alla fall. Och om det är någon som har åsikter kring detta som inte kan stödja detta beslut så hoppas jag verkligen att de människorna har vett att hålla käft!Men det finns ett litet krux kring det hela. Beräknad förlossning kommer jäkligt olägligt. Ja, säger folk, det gör det ju ofta. Men i detta fallet menar jag verkligen olägligt. Kan liksom inte komma olägligare! Beräknat datum är nämligen 16 februari och den perioden kommer ju vara fruktansvärd för oss! Taskig planering kan tyckas! Ja, fast tidigare barn har ju tagit mellan 1-4 år på sig att tillverkas så vi sa det att vi blir glada om det "bara" tar ett år! Det tog en månad... Den var vi ju inte riktigt beredda på! Men det är som de få som vet om det har sagt, då var det ju meningen! Därför har jag mått lite extra dåligt, eller lustigt, rent känslomässigt. Vi vill ju verkligen ha detta barn, inget snack om saken! Men inte just då! Men nu är det ju också så att jag inte gått tiden ut med något av de tidigare barnen. De har ju kommit från 2-8 veckor för tidigt så chanserna (eller riskerna) att jag skulle gå tiden ut denna gången känns kanske inte så stora! Men vi har pratat med både läkare och barnmorska och de har lovat att om vi närmar oss dom datumen så löser vi det så att vi får innan. Och då lättade en stor sten från mitt bröst kan jag säga! Jag vill att detta barnet får ett eget datum, inte ska behöva fira sin födelsedag med ett besök på kyrkogården. Och lilla Jonathan vill jag ska få ha sina datum ifred, de är hans! Men med detta barn kommer vi ju med största sannolikhet inte att pricka datum 12 som vi gjort med de andra tre. Men det gör ju inte något för året är ju 12! Bara jag tar mig över nyåret...
Så nu börjar allt igen. Blodprov var 6:e vecka. U-ljud minst var annan vecka efter v 28. Och så har jag en känsla av att jag kommer få rejäl foglossning. Det hade jag ju med både Kristoffer och Jonathan och de säger ju att det bara brukar bli värre och särskilt nu sen det bara är två år sedan sist. Denna gången mådde jag också rejält illa ganska länge. Inte så att jag spydde, men det började vid 10-tiden på förmiddagen och höll i sig till 7-tiden på kvällen. Och trött som skrutt var jag även under en lång period. Men nu mår jag bra. Jag har dock redan börjat känna av fogarna... Men det står jag ut med, även om jag säkerligen kommer gnälla rejält! Men det lite större problemet uppstod när jag skulle kontakta min läkare för att få nytt recept på värktabletter. Jag har ju tidigare skrivit att Dexofen dragits in i hela EU och den medicinen fick jag äta när jag var gravid. Nu gav mig läkaren det glädjande beskedet att det finns inget man kan ta när man är gravid! INGET!!!! Utöver Panodil då, men det kan jag ju i princip lika gärna vara utan! Skitkul! Därför har jag ju haft lite större problem med skallen sista tiden! Men när jag var hos läkaren via mödravården så sa de att specialistläkarna hade diskuterat vad de ska kunna erbjuda istället och då kom de fram till att man skulle kunna ta Panocod. Ja, men visst! Om du har en gallblåsa vilket jag inte har! Så då gick liksom det också bort! Men det visade sig att det inte är farligt att ta Panocod när man saknar gallblåsa, men att man kan få rejält ont i levern eller njurarna eller vad det nu var. Så för min del är det bara att välja. Ha huvudvärk eller riskera ont i magregionen istället! Men jag har testat nån gång och ibland går det bra och ibland åt h-vete... Men men, det är ju inte så länge det gäller. Jag har ju redan nu beslutat att jag inte ska amma. Jag har kämpat och försökt, både med amning och med pump, med de tre andra och det har inte fungerat. Så nu känner jag att det kommer vara jobbigt nog i alla fall så jag struntar i det. Vet ju inte heller hur jag kommer må efteråt, jag kanske får ett smärre sammanbrott och behöver ta mediciner och det kan jag ju inte göra om jag ammar. Det kändes skönt när jag berättade för barnmorskan och läkaren att jag inte skulle amma, för hon sa att det var fullt förståeligt. Det skulle ingen ifrågasätta. Men det är jag säker på att jag kommer få höra kommentarer om från olika håll i alla fall!
Jaha, det blev inte så kort inlägg i alla fall! Men ett roligt! Fast samtidigt väldigt nervöst. Jag är tämligen livrädd för olika kommentarer och åsikter som kan komma av detta avslöjandet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)