Stor nyhet avslöjas!

Idag blir det inte så långt inlägg, men däremot ett väldigt speciellt!

Jag har ju tidigare antytt att det kommer att ske en stor förändring här inom viss framtid. Jag tänkte nu att jag skulle avslöja vad denna förändring består av.


Bilden är tyvärr inte så jättebra, men det är den bästa av de två vi har! Den är tagen vid det tidiga ultraljudet i vecka 14 så om ca tre veckor kan det komma en bild till när vi har gjort det "vanliga" ultraljudet. Jag är nu i vecka 16, går in i vecka 17 i morgon. Det är inte många som vet något, de går att räkna på ena handens fingrar i stort sett. Anledningen till att vi valt att berätta nu är att det inte längre går att dölja om man ser mig. Och anledningen till att vi inte berättat tidigare är för att folk ofta har så mycket åsikter om saker de inte har att göra med. Vet en person som till och med lagt ut på sin FB-sida (dock inte pga mig utan långt tidigare) att hon inte kunde förstå folk som väljer att skaffa barn när det inte gått mer än ett år sedan man förlorade ett. Och denna status verkade vare en av alla dessa "förtryckta" statusar som många använder sig av. Vad hon inte inser är att det inte alltid är något man själv riktigt styr över! Det kan ju helt enkelt vara så att man redan var gravid när man förlorade sitt barn! Inte i mitt fall dock. Eller att man i sorgen helt enkelt glömde ta sitt lilla piller? Inte heller i mitt fall. Men i vårt fall var det helt enkelt så att tanken på ett nytt barn var det som gjorde att jag klarade av att ta mig igenom detta fasansfulla vi gått igenom. Fast detta nya barn kan aldrig någonsin ersätta lilla Jonathan på något sätt, men det ger min någon att lägga all den kärleken jag inte har någonstans att lägga annars...svårt att förklara men jag tror nog att de flesta förstår vad jag menar. Jag hoppas det i alla fall. Och om det är någon som har åsikter kring detta som inte kan stödja detta beslut så hoppas jag verkligen att de människorna har vett att hålla käft!

Men det finns ett litet krux kring det hela. Beräknad förlossning kommer jäkligt olägligt. Ja, säger folk, det gör det ju ofta. Men i detta fallet menar jag verkligen olägligt. Kan liksom inte komma olägligare! Beräknat datum är nämligen 16 februari och den perioden kommer ju vara fruktansvärd för oss! Taskig planering kan tyckas! Ja, fast tidigare barn har ju tagit mellan 1-4 år på sig att tillverkas så vi sa det att vi blir glada om det "bara" tar ett år! Det tog en månad... Den var vi ju inte riktigt beredda på! Men det är som de få som vet om det har sagt, då var det ju meningen! Därför har jag mått lite extra dåligt, eller lustigt, rent känslomässigt. Vi vill ju verkligen ha detta barn, inget snack om saken! Men inte just då! Men nu är det ju också så att jag inte gått tiden ut med något av de tidigare barnen. De har ju kommit från 2-8 veckor för tidigt så chanserna (eller riskerna) att jag skulle gå tiden ut denna gången känns kanske inte så stora! Men vi har pratat med både läkare och barnmorska och de har lovat att om vi närmar oss dom datumen så löser vi det så att vi får innan. Och då lättade en stor sten från mitt bröst kan jag säga! Jag vill att detta barnet får ett eget datum, inte ska behöva fira sin födelsedag med ett besök på kyrkogården. Och lilla Jonathan vill jag ska få ha sina datum ifred, de är hans! Men med detta barn kommer vi ju med största sannolikhet inte att pricka datum 12 som vi gjort med de andra tre. Men det gör ju inte något för året är ju 12! Bara jag tar mig över nyåret...

Så nu börjar allt igen. Blodprov var 6:e vecka. U-ljud minst var annan vecka efter v 28. Och så har jag en känsla av att jag kommer få rejäl foglossning. Det hade jag ju med både Kristoffer och Jonathan och de säger ju att det bara brukar bli värre och särskilt nu sen det bara är två år sedan sist. Denna gången mådde jag också rejält illa ganska länge. Inte så att jag spydde, men det började vid 10-tiden på förmiddagen och höll i sig till 7-tiden på kvällen. Och trött som skrutt var jag även under en lång period. Men nu mår jag bra. Jag har dock redan börjat känna av fogarna... Men det står jag ut med, även om jag säkerligen kommer gnälla rejält! Men det lite större problemet uppstod när jag skulle kontakta min läkare för att få nytt recept på värktabletter. Jag har ju tidigare skrivit att Dexofen dragits in i hela EU och den medicinen fick jag äta när jag var gravid. Nu gav mig läkaren det glädjande beskedet att det finns inget man kan ta när man är gravid! INGET!!!! Utöver Panodil då, men det kan jag ju i princip lika gärna vara utan! Skitkul! Därför har jag ju haft lite större problem med skallen sista tiden! Men när jag var hos läkaren via mödravården så sa de att specialistläkarna hade diskuterat vad de ska kunna erbjuda istället och då kom de fram till att man skulle kunna ta Panocod. Ja, men visst! Om du har en gallblåsa vilket jag inte har! Så då gick liksom det också bort! Men det visade sig att det inte är farligt att ta Panocod när man saknar gallblåsa, men att man kan få rejält ont i levern eller njurarna eller vad det nu var. Så för min del är det bara att välja. Ha huvudvärk eller riskera ont i magregionen istället! Men jag har testat nån gång och ibland går det bra och ibland åt h-vete... Men men, det är ju inte så länge det gäller. Jag har ju redan nu beslutat att jag inte ska amma. Jag har kämpat och försökt, både med amning och med pump, med de tre andra och det har inte fungerat. Så nu känner jag att det kommer vara jobbigt nog i alla fall så jag struntar i det. Vet ju inte heller hur jag kommer må efteråt, jag kanske får ett smärre sammanbrott och behöver ta mediciner och det kan jag ju inte göra om jag ammar. Det kändes skönt när jag berättade för barnmorskan och läkaren att jag inte skulle amma, för hon sa att det var fullt förståeligt. Det skulle ingen ifrågasätta. Men det är jag säker på att jag kommer få höra kommentarer om från olika håll i alla fall!

Jaha, det blev inte så kort inlägg i alla fall! Men ett roligt! Fast samtidigt väldigt nervöst. Jag är tämligen livrädd för olika kommentarer och åsikter som kan komma av detta avslöjandet...