Sju månader

 Älskade finaste lilla Jonathan.

Idag är det sju månader sedan du satte dig på din fina lilla raket och flög upp till himlen för att bli den sötaste ängeln som någonsin funnits.

Sju månader av så mycket sorg och smärta att jag inte för mitt liv kan förstå hur jag överlevt.

Sju månader av en saknad, så stark som jag inte trodde var möjlig.

Sju månader sedan jag sist fick hålla dig i min famn.

Sju månader sedan jag sist fick pussa dina goa kinder.

Sju månader sedan jag sist hörde ditt under bara skratt, din gråt och höra dig säga mamma.

Sju månader sedan mitt liv stannade för en stund.

Nu börjar livet gå vidare lite igen, sakta, sakta. Vissa dagar är saknaden och sorgen större än jag tror att jag ska klara, men på något vis gör jag det. Jag vet att det är för dina älskade syskons skull, utan dom hade jag inte velat gå vidare. Då hade jag velat få en egen rymdraket för att åka upp till dig och stanna kvar. Men jag får vänta på min rymdraket, får vänta på min tur. Men en dag kommer jag att komma till dig och aldrig lämna dig igen. Det lovar jag dig, av hela mitt hjärta och hela min själ.

Idag har vi varit vid din grav, tänt ett ljus och satt en ny bukett fina blommor. Så mycket blombuketter jag köpt dessa sju månader har jag nog inte gjort sammanlagt i hela mitt liv. Men jag vill att du ska ha en vas med fina blommor hela tiden  hos dig. Och jag vill också ha en vas med fina blommor här hemma på köksbordet, jämte kortet och ljuset på dig, hela tiden. Och det är det värt. Du är värd alla fina blommor i hela världen, min älskade lilla ängel. Jag önskade bara så att jag fick ge dig dom i livet i stället för vid graven...

Idag är mamma ledsen, väldigt ledsen. Det har tagit lång stund att skriva till dig idag för tårarna rinner ner för mina kinder i floder. Detta inlägget är nog ett av de jobbigaste på bra länge! Åh, herregud vad jag saknar dig min älskade lilla Jonathan! Förra inlägget jag skrev så skrev jag inget till dig på slutet som jag brukar. Jag väntade tills idag istället, och idag skriver jag bara till dig min vackra lilla kille! 

Jag avslutar med en av de psalmer vi sjöng för dig vid din begravning, den är så vacker.

Mamma älskar dig.

Mamma saknar dig.

För alltid.

För evigt.

Psalm 796

Du lilla barn, som uppfyllt vårt liv,
i bön och hopp vi burit dig fram.
Kärlekens gåva, glädje och ljus,
nu åter lämnas du i Guds famn.

Håll oss, o Gud, som barnet hos dig.
Ge oss din tröst när livet känns tomt.
Barn är vi också med barns behov,
att känna tillit när det gör ont.
 

Möt vredens rop och gråt med vår gråt.
Dela vår nöd och hjälp oss att be.
Möt oss med orden, löftet som bär:
Aldrig skall du ett barn överge.

Helige Gud var nära oss nu.
Du ser vår sorg och uppgivenhet.
I sömn och vaka ge oss din frid.
Omslut vårt barn, Gud, i evighet.