Läste idag en blogg om en tjej som nyligen blivit mamma och som fått många riktigt elaka kommentarer om sitt sätt att leva. Visst, en del saker är ju lite knäppa. Som att gå på pulverdiet när barnet endast är tre veckor gammalt. Hon ammar dock inte, så det är ju inget som drabbar barnet. Men hennes egen kropp kanske behöver komma i ordning i lite lugn och ro. Men det är ju faktiskt upp till henne! Men det var två andra saker som stör mig något fruktansvärt! Hon blev kallad både det ena och det andra, det ena värre än det andra, för att hon ville gå ut med sina kompisar ett par timmar en kväll när lillkillen var tre veckor. Ja men, de skulle ha en avskedsfest för en vän som skulle flytta utomlands! Det är väl inte hela världen, pappan tyckte att hon skulle gå ut också så att han kunde få en goskväll med sonen! Varför skulle hon inte kunna få gå ut? Handlar ju inte om att hon skulle gå ut och supa skallen i bitar och det var ju inte heller något upprepande. Det handlade om EN gång! Människan är ju myndig! Låt henne fatta sina egna beslut! Många ger upp sin identitet totalt när de blir mammor, men måste man för den skull kasta skit på de som fortfarande vill vara lite mer än "bara" mammor? Jag tycker faktiskt inte det! Likaså fick hon skit för att hon ganska snabbt vill börja jobba ett par timmar i veckan. Vad gör det? Hon kanske känner att hon blir en bättre mamma om hon får göra lite mer än att "bara" vara mamma? Är man mogen nog att fatta beslut att bli förälder, är man kanske också mogen nog att själv bestämma hur man vill vara som förälder? Eller? Så länge mamman och pappan är överens så ska väl ingen annan komma och säga att de gör fel? Jag har en vän som efter sitt fjärde barn började jobba igen efter tre veckor (tror det var tre i alla fall). HELTID! Pappan skulle vara hemma och det ville han vara! Hon hade varit hemma det mesta med de andra barnen så nu var det pappans tur. Många reagerar på detta, men om det passar dom så varför ska de inte få göra så? Vem är det som säger att det alltid måste vara mamman som är hemma största delen av tiden?
Men nu till det som stör mig allra mest! Hon får grymt mycket skit för att hon inte ammar! Nu har jag dock inte läst hennes blogg så långt tillbaka, så detta jag skriver nu handlar egentligen inte om henne. Jag vet inte riktigt varför hon valt att inte amma, mer än att det gjorde otroligt ont. Men jag har ett STORT problem med folk som ska kommentera just amning, eller rättare sagt avsaknaden av amning, utan att ha alla bakgrundsfakta! Jag har inte ammat mina tre killar särskilt länge. Och jag vet inte hur många kommentarer och snorkiga blickar jag fått när jag tagit fram flaskan. För det första vet folk inte vad som finns i flaskan. Det kanske var bröstmjölk? Det kanske var ersättning? Frågade ni ens innan ni kommenterade det? NEJ! Jag kan då säga att ibland var det bröstmjölk och ibland var det ersättning. Anledningen till att jag inte ammade? Den kommer här, barn för barn.
Barn 1: Föddes åtta veckor för tidigt. Kunde då inte amma. Jag fick pumpa. Och bara det gjorde så fruktansvärt ont att ni kan inte ana! När han var tillräckligt mogen för att börja amma så fick han göra det. Vi var fortfarande kvar på NEO och fick all hjälp vi behövde. Men det hjälpte inte! Fick amningsnapp, de kollade så att han hade rätt tag. Det hade han, men det hjälpte inte. Trots detta kämpade jag på i 10 veckor! Men han fick inte i sig tillräckligt med mat så vi fick ändå stödmata med ersättning. Och jag hade så ont att jag bokstavligen var svimfärdig varje gång han ammade. Jag grät. Jag grät bara av att tänka på att amma! Och jag kan upplysa er om att när man har så ont så fungerar det inte! Utdrivningsreflexen kan man säga strejkar! Och likaså själva mjölkproduktionen! Min mjölk tog slut! Och när jag hade så ont kände jag inte riktigt för att pumpa för att få igång den igen... lustigt? Jag tycker inte det...
Barn 2: Han hade väldigt svårt att ta tag, men lärde sig det efter ett par dagar. Men detta gjorde ju att jag var tvungen att pumpa även denna gång och ge på flaska jämte amningen. Men efter dryga veckan hade jag så ont att jag mådde illa vid amningen. Då övergick jag till att enbart pumpa och ge flaska. Men mjölken räckte inte. Inte ens till hälften av vad han behövde få i sig. Så även här blev det ersättning. Och efter ca 1 månad var vann smärtan över mjölkproduktionen och jag slutade pumpa.
Barn 3: Han lärde sig inte greppa alls, så här blev det pumpen direkt. Hade först inte tänkt försöka varken med amning eller med pumpning. Ett beslut jag fattade baserat på tidigare erfarenheter. Men när Jonathan föddes härjade ju svininfluensan för fullt, så jag ändrade mig. Jag var ju dock väl inställd på att det inte skulle fungera och det gjorde det ju då inte heller. Men jag pumpade, för i detta läge med influensan ansåg jag varje droppe var guld värd. Men jag fick sluta efter dryga veckan. Jag blev sjuk och behövde äta medicin som inte var lämpliga för Jonathan att få i sig via mjölken. Så där efter blev det ersättning även till honom.
Nu vill jag då komma in på det här med att "bröstmjölk är det bästa för barnet, ammar du inte blir de sjuka lättare och kommer få allergier". Mina barn har varit väldigt friska av sig! Visst, förkylningar och liknande har de ju givetvis fått, men inte värre än andra. Och inte en enda allergi lider de av!! Sen har jag vänner som helammat, precis enligt böckerna och råden. Och jag lovar dig! De barnen har varit sjuka! Än det ena och än det andra! Och allergier. Och astma. Ja, listan kan göras lång om jag lägger ihop mina olika ammandes vänners barns sjukdomar! Sen har jag även en bekant som inte kunde amma sina barn av en helt annan anledning. Hon var (är) så fruktansvärt pryd att hon inte ens kunde amma när mannen/pappan var i samma rum! Då är det inte lätt! Och mådde illa av det, hon tyckte det var äckligt! Ska man verkligen tvinga henne att amma? Jag tycker inte det! Och hur bra för barnen är det att ligga hos en mamma som gråter och sitter spänd som en fiolsträng för att det gör så satans ont? Kan barnet känna trygghet då? Tvivlar hårt på det!
Det jag vill ha sagt med detta inlägget är då: Tänk er för innan ni säger dumma och korkade kommentarer! Visst, självklart finns det de mammor som väljer att inte amma bara för att kunna dricka alkohol eller kunna vara borta från barnet flera timmar i sträck. Men jag tvivlar hårt på att de tillhör majoriteten av icke ammandes mammor! De flesta tillhör nog de som av någon anledning inte KAN amma! Smärta, avsaknad av mjölk (ja det förekommer, men dock inte vanligt), medicinering, känslomässiga skäl... Ja listan kan göras lång! Och här kommer jag nu till hur jag ska göra med den lille som ligger i magen. Jag har redan från start bestämt mig för att jag INTE kommer amma eller pumpa. Jag ska få tabletter som stoppar mjölkproduktionen. Varför? Ja, har ni läst det jag skrivit om mina tidigare försök så borde det inte vara så svårt att lista ut varför... Men denna gången finns det ytterligare en orsak. Jag vet ju inte hur jag kommer må rent psykiskt efteråt. Jag kanske behöver ta lite lugnande tabletter igen, och då vill jag kunna göra det. Jag vet ju inte alls hur jag kommer må! Jag är helt livrädd för att inte våga "ta åt mig" och älska detta lilla barn lika mycket som mina andra. För nu vet jag ju ur in i helvetes ont det gör att förlora ett barn! Självklart tror jag ju att jag kommer klara det galant, annars hade jag nog inte valt att skaffa ett barn till. Men dessa känslor har kommit krympandes efter att barnet blivit till, och känslorna blir starkare hela tiden. Rädslan blir starkare hela tiden. Har redan nu fått kommentarer för att jag inte ska amma. "Men du måste ju försöka i alla fall, tänk på barnets bästa" Det är en vanlig kommentar kan jag säga! Men tänker på barnets bästa är ju just det jag gör! Jag anser att det bästa för barnet är att ha en mamma som mår bra! Och det kändes väldigt skönt när jag pratade med läkare, barnmorska och BVC-sköterskan och de förstod och tyckte inte alls det var lustigt! Dels med tanke på hur jag kämpat med de andra barnen, men även med tanke på tidpunkten detta barnet är beräknat. Värsta tänkbara tidpunkten på hela året! En del anser att vissa ger upp alldeles för tidigt i sina försök att amma. Men vem sjutton kan avgöra det? Vem bestämmer hur länge man ska försöka innan man "får ge upp"? En del kämpar för länge! En vän till mig gjorde det. Hon hade en gammal käring på BVC som förespråkade amning till 1000 %. Och detta var hennes första barn så självklart lyssnade hon. Det hela slutade med att barnet fick krampanfall på grund av att hon var undernärd! Och detta såg inte käringen, hon sa att det var nervtrådar i hjärnan som inte kopplats ihop riktigt än. (Visst, det kan vara så men som sagt inte i detta fallet) Det hela upptäcktes vid ett BVC-besök då de fick gå till en vikarie för att käringen var sjuk! Hem och ge ersättning. DIREKT!!! Och det gjorde dom och ett par dagar senare slutade krampanfallen!
Idag kanske jag har skrivit lite osammanhängande, jag vet faktiskt inte! Jag orkar inte kontrolläsa. Men jag har varit så arg och irriterad och då går ofta tankarna fortare än fingrarna. Det är så mycket man vill få ur sig att det kanske blir lite knäppt ibland! Men sånt är livet!
Och till min älskade vän J (du vet vem jag menar)! Du skev om denna tjejen i din blogg också idag, men jag vet att du i huvudsak angrep dieten, inte amningen. Men jag hänger ju upp mig på amningen då jag har dåliga erfarenheter av idioter i ämnet! Men de idioter jag menar i detta inlägg är INTE du! Du har oftast ganska bra koll på bakgrundshistorien innan du uttalar dig! Så det är INTE dig jag är arg på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar