Idag är det 10 månader sedan vi förlorade vår underbara lilla kille och himlen fick en underbar liten ängel. Men jag vill inte att han ska vara en ängel, jag vill ha honom hos mig!
Det har varit en jobbig dag, och jobbigare lär det bli nu när kvällen närmar sig. Farfar/svärfar kommer hit på lite middag och för lite lek med barnen. Eller i alla fall med Kristoffer, Alexander är inte så intresserad av att leka längre... Så då kanske det känns lite lättare än om vi suttit själva hemma.
Vi har varit på kyrkogården och tänt två ljus för honom. Just nu sitter Kristoffer och kommentera alla bilder i den digitala ramen och man försöker svara honom så mycket man orkar. Kristoffer har ju en lite jobbig period just nu. Han vaknar på nätterna och så är han ofta ledsen för att han saknar Jonathan så mycket. "Jonathan är död. Snart får vi en ny bäbis" säger han ofta, ofta. Och ja, det är ju så. Om två månader har bäbisen kommit... och jag försöker fortfarande vänja mig vid det. Är livrädd att jag inte ska våga ta henne till mig på samma sätt som med killarna, för nu vet jag ju hur jävla ont det gör att förlora ett älskat barn. Men jag hoppas verkligen att det ska gå bra, att jag ska fixa det. Höll på att skriva att jag ber till Gudarna... men det ska Gudarna veta att det gör jag verkligen inte! Tycker fortfarande väldigt illa om Gud. Vet inte vad eller om jag trodde på honom/henne innan, men nu vet jag definitivt att om han/hon finns så tycker jag INTE om honom/henne...
Många jobbiga tankar som snurrar i skallen idag. Som alltid blir det ju värre på månadsdagarna. Tänk om... tänk om om inte fanns? Då skulle en del av mina jobbiga tankar inte heller finnas! Kan sitta och tänka på Jonathan och tycker att allt känns så overkligt. Overkligt att vi verkligen hade honom hos oss. Sen tittar jag på ett kort av honom, och då är det inte alls overkligt. Det som då är overkligt är att vi inte längre har honom hos oss... och så rinner tårarna...
Häromdagen var jag och handlade. Tittade på julkort för det skulle jag ju köpa och skicka. Men jag kan bara inte! Det känns så totalt fel och helt omöjligt för mig att skriva julkort med julönskningar och inte skriva dit Jonathans namn. Så jag skiter helt enkelt i att skicka julkort i år. Förra året skickade vi "vanliga" julkort, såna man köper i affären. Vi sa som så, att nästa år tar vi fina julkort på barnen och gör julkort av. Blir lättare då, när Jonathan är lite större och kanske sitter lite mer stilla. Behöver jag säga hur mycket vi ångrar det beslutet?!?! Fan vad dum man är, när ska man lära sig att inte skjuta upp saker?
Usch, idag blev det mest en massa dravel... men det är så det ser ut i mina tankar en dag som denna...
Finaste lilla killen min!
Idag har det gått 10 månader sedan du for upp till himlen på raketen.
10 månader av konstant saknad och smärta!
Tror aldrig det kommer sluta göra ont...
Men jag hoppas på lite lindring med tiden
Trots vad många säger så läker tiden inga sår.
Men den hjälper en att leva med ärren.
Så det är det jag hoppas på nu, att jag ska kunna klara av mitt liv med alla ärren i mitt hjärta...
Mamma älskar dig, så mycket det går, ända till månen!
Och jag saknar dig lika mycket nu som för 10 månader sedan och lika mycket som jag alltid kommer att göra.
För alltid är du min son och för alltid finns du i mitt hjärta.
Men... spontant känner jag att Jonatan kan vara med på julkortet... Skriv hans namn och sätt ett hjärta runt eller en stjärna, han är ju trots allt fortfarande en del av familjen...
SvaraRaderaJag har 2 kompisar som har förlorat barn, och de barnen pratar vi om, som de andra barnen och de räknas fortfarande... det tror jag är viktigt för både föräldrar och syskon...
Hej Magdalena!
SvaraRaderaDet är inte så att vi inte pratar om honom! För det gör vi. OFTA! Men det är så mycket känslor som kommer och går hela tiden och när det gäller julkorten så är det skitjobbigt! Vi skulle ju som sagt ha tagit fina kort på killarna denna julen och skickat som julkort. Men det kan vi ju inte göra när en av killarna saknas... Visst, vi skulle kunna ta på syskonen och skriva dit Jonathans namn, men det skulle ändå kännas så fel mot hur vi skulle ha gjort egentligen! Därför känns det som om vi skiter i hela julkortsgrejen i år och tar nya tag nästa jul i stället, och hoppas det känns bättre då!
Så visst pratar vi om honom och självklart räknas han fortfarande. Har många gånger skrivit i mina inlägg att han för alltid är och kommer vara min son, det finns inget som kan ändra på det! En del av familjen lika så, kommer han alltid att förblir! Vi pratar om honom, har kort framme, "vanliga" kort på väggarna, digital fotoram med massor av bilder på honom och hans syskon. Och vi pratar och pratar, han blir aldrig glömd!