För ett par månader sedan fick jag en förfrågan av en journalist. Hon ville skriva om olyckan och om tiden efteråt, fram till nutid. Jag tänkte länge och väl om jag ville göra detta. Har läst annat hon skrivit och det var helt ok. Men jag kände mig ändå osäker på om jag ville och orkade dra upp allt igen. Men framför allt kände jag mig tveksam till hur det skulle bli om jag inte blev nöjd med artikeln! Tänk om hon skrev jättetokigt? Det gjorde ju pressen efter olyckan, en kvällstidning kunde inte ens få tiden för larmsamtalet rätt och andra hade också felaktigheter. Så jag frågade henne om jag i så fall fick läsa och godkänna artikeln innan den gick i tryck. Och det skulle jag givetvis få! Då kändes det bättre, men jag ville ändå få tänka en dag till för jag kände jag ville prata med sambon också och höra hur han kände inför det hela. För honom var det ok om jag kände att jag ville och orkade. Så jag skrev till journalisten igen och frågade igen om jag då hade sista ordet, att jag kunde säga till att jag inte ville att det skulle tryckas om jag inte var nöjd. Men nähe, det hade jag inte, sa hon. Hade hon väl gjort intervjun så skulle den tryckas för då hade hon lagt en dags arbete på det. Men då hade jag ju inte möjligheten att godkänna och säga nej om jag inte godkände!? Jag förstår inte än idag, ett par månader senare, hur hon menade när hon sa att jag fick godkänna men inte neka till att det gick i tryck om jag inte godkände?!
VEM har rätten att bestämma det annat än jag? INGEN!
Därför blev det ett klart och tydligt, väldigt bestämt NEJ.
Och det kändes bra men samtidigt hade jag velat få ut min historia då andra i samma sits kunde finna tröst i att läsa om andra som varit i samma situation, läsa att andra tänkt och känt precis lika lustiga tankar och känslor som de tänkte och kände! Men jag ville inte göra det på bekostnad av min egna historia, den jag inte skulle få ha kontroll över.
Redan tidigare, i början när jag skrev, fick jag veta att en journalist läst min blogg och tyckte att jag skrev mycket bra. Så bra att hen tyckte jag skulle skriva en bok! Och många har sagt liknande saker till mig, att jag borde göra en bok av bloggen, skriva en bok om olyckan och vägen tillbaka. Men vem vill läsa nåt sånt hemskt och känslosamt tänker jag? Vem vill läsa om andras olycka?
Men det där med boken har legat och gnagt lite i skymundan sen jag fick höra det, så vem vet. En vacker dag kanske jag skriver en bok. Om olyckan eller om något helt annat. Det återstår att se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar