Extra tung morgon...

Denna morgon kändes extra tung.

Hade det varit den morgonen det skulle varit idag den 25 februari skulle det sett ut så här:
Väckarklockan skulle ringa kl 8. Väcka Kristoffer, ge honom välling, klä på oss och gå till dagis kl 9.
Sen skulle vi bara vara hemma i en timme. Kl 10 skulle vi gå tillbaka till lilla avdelningen med Jonathan.
Inskolningen skulle börja...

Istället får vi gå upp lite tidigare. Vi ska lämna Kristoffer vid halv 9 idag och resten av veckan så att vi slipper komma samtidigt som alla andra föräldrar, sen får vi se hur vi gör.
Av samma anledning ska vi hämta honom halv tre denna veckan.
Fast inte idag. Idag hämtar vi honom halv ett.

Vi ska ju tillbaka till sjukhuset idag.
Vi ska ju träffa barnläkarna igen idag, och en kurator.
Gå igenom det som hänt, få lite hjälp med vad som måste göras.
Och det är så mycket som måste göras...
Fixa kurator till oss alla, det behöver vi.
Fixa med försäkringarna.
Läkarintyg till FK. Och kanske till AF?
Vi måste kontakta en begravningsbyrå.
Bestämma hur vi vill ha begravningen.
Dödsannons.
Kista.
Blommor.
Vilka kläder ska vår Ängel ha på sig? De han redan har? Eller vill vi ha andra kläder?

Det är så himla mycket som måste göras och samtidigt får vi inte glömma bort våra andra två fina killar!
Men det är inte lätt, tiden räcker inte riktigt till ibland. Och ibland känns den allt för lång...

Det blir till att sätta ena foten framför den andra och hoppas att även denna dag ska ta slut...

Idag känns det extra tungt igen...
För vi ska tillbaka till sjukhuset.
Men min älskade fina lilla Jonathan kommer inte att vara där.
Jag kommer inte att få se honom idag.
Här är på väg till Linköping...

Vi och vår närmsta familj kommer att få en chans till ett sista farväl när Jonathan har kommit tillbaka från Linköping igen. Sen är det slut. Sen får jag aldrig mer se honom. Bara i mitt huvud och på alla fina bilder vi ska skriva ut och beställa.

Där är ju nackdelen med en digitalkamera. Vi har inga bilder hemma. Med den vanliga gamla kameran var man ju tvungen att framkalla för att kunna se korten. Nu kan man ju ändå se dem på datorn, men det blir ju lite svårt att hänga upp hela dator på väggen som tavla...Har aldrig riktigt tyckt om digitalramarna, men nu kanske det skulle vara en bra idé i alla fall?  Så att vi kan byta ut korten ibland och ha många kort framme på en och samma gång? Ja, det kan nog kanske vara en bra idé. Får dra den för mannen, men han blir nog inte svårövertalad. Det är ju en teknisk pryl...Och han har nog velat ha en i ett par år egentligen, men jag har som sagt inte tyckt om dem. Men det är ju tur att man kan ändra sig!