Idag har det varit riktigt jobbigt. Fick ringa barnmottagningen för att komma i kontakt med läkare så att jag kunde få lite lugnande piller. Första gången i livet jag tagit det. Vet inte om det hjälpt, men jag tror det. Men helt säker kan man ju inte vara, det kanske hade lugnat ner sig i alla fall? Om inte annat så bara vetskapen att jag skulle få hjälp lindrade. Men fy vad hemskt det kändes med denna panikångest. Man kan inte förstå hur det verkligen känns innan man är där. Trodda faktiskt att jag hade upplevt det tidigare, men icke! Det fick jag klart besked på idag. Hela kroppen skakar, hjärtat bankar i 180, någon som pressar ihop bröstkorgen mellan två lastbilar och så svårt att andas att jag började bli riktigt rädd för syrebrist. Men jag tror i alla fall att tabletterna hjälpte. Annars tror jag inte att jag hade överlevt när jag tittade upp på klockan och den visade 19.26. Detta var det klockslag Jonathan dödförklarades för en vecka sedan. Och hur kommer det sig att av alla klockslag som finns att jag tittade på klockan just exakt då!?
Jag visste att jag skulle behöva vara själv hemma två kortare stunder ikväll. Ca 30 minuter varje gång. Lucas var ju tvungen att lämna och hämta Alexander på träningen. Men denna gången visste jag i förväg att jag inte skulle våga/klara av att vara själv. Så jag ringde min underbara vän igen. Samma vän som var här i onsdags när det krisade. Hon skulle precis börja laga mat...Men hon stannade till på pizzerian i stället och tog med sig mat så att hon säkert skulle hinna hit innan Lucas var tvungen att åka.
Ikväll skulle också Kristoffer duscha. Första gången sen olyckan. Ja, det kanske låter äckligt, han har inte duschat på en vecka. Han brukar bara duscha två gånger per vecka för han har så torr hud. Men denna veckan har vi inte riktigt klarat av det. Men ikväll skulle det ske. Bara dusch sa jag till honom, inte bad. Badet får vi ta en annan dag. Nu duschar vi lite fort så att du kan fortsätta leka med "lektanten". Och denna lektant är då samma person som min vän som räddat mig två kvällar denna veckan. Det är hon själv som kommit på titeln, som inte har med ålder att göra! Det gick jättebra att duscha honom. Men sen ville han inte upp. Han bara skulle bada, det gick inte att diskutera. Det bara var så! Men då kollade jag med lektanten om hon ville vara hos honom och självklart ville hon det! Detta innebar två saker. Dels "slapp" jag sitta badvakt. Har liksom lite blandande känslor inför detta. Dels kunde Lucas och jag fixa ett par saker i lugn och ro. Vi fixade med den digitala fotoramen. Vi var tvungna att borra hål i bakstycket på bokhyllan och sen fiska och trixa en hel del för att få fram sladden. Inte helt lätt men det gick. Sen kopierade vi kamerans bilder till ramen. Kanske blev lite många. Ca 600 stycken...Ja, jag vet. Det är helt tokig många bilder att ha på en digital fotoram. Men det ska fixas så småningom. Nu ville jag bara få igång den och få lite bilder att titta på. Men det är väldigt många bilder som ska bort! Det som gjorde mig glad när jag tittade på korten var att jag faktiskt hade fler kort på alla tre killarna än jag trodde! Trodde knappt jag hade något alls, men det visade sig att vi har flera stycken!
Sen plockade jag ner foton från en vägg för att sätta upp den helt underbara kortet jag fick av en annan underbar vän igår. Så nu sitter det på plats. Väl synligt! Ska de andra korten upp igen så måste jag fixa nya ramar annars får de inte vara med!
Igår skrev jag om att det var lite strul när det gäller en viss familjerelation. Jag vill inte gå in närmare på vad det gäller, men till viss del har det löst sig. Men bara till viss del och troligtvis bara tillfälligt. Tyvärr. Men det återstår att se vad det hela slutar.
När jag tittade i tidningen idag så såg jag dödsannonser för en liten bäbis. Det visade sig ju vara vår grannes systerson. Jag trodde först att det var den bäbisen som skulle begravas på samma "kvarter" på kyrkogården som Jonathan ska begravas. Men det visade sig att de inte bodde i Kalmar så det var inte han. Men jag vet ju i alla fall att det redan ligger en bäbis där och att det ska begravas en till. Känns på något lustigt sätt lite tryggare att veta att han inte kommer att vara där själv som bäbis. Inte för att han är där. Han är ju i himlen och leker med sina nya syskon och kamrater - änglarna!
I morgon kommer Jonathans dödsannons att stå i tidningen. Fy och usch vad jag inte längtar efter att se den. Fast samtidigt på något korkat vis gör jag faktiskt det....Kan inte förklara denna känsla, så jag tänker inte ens försöka.
Fick brev från vår församling idag. På söndag ska de ha klockringning och läsa en bön för vår lilla ängel. Jag tror faktiskt att jag ska gå på gudstjänsten. Efter det ska prästen som ska ha hand om begravningen komma hit. Det är en av vår församlings präster. Jag trodde att det skulle bli någon annan i och med att begravningen kommer att ske i annan församlings kyrka. Men det känns skönt att det är en av "våra" präster. Det är dock inte den präst som döpte Jonathan och Kristoffer. Vi hade kunnat få honom, men då hade vi fått vänta ytterligare flera dagar och det vill vi inte. Och så föredrar vi att minnas bilden av honom lätt förskräckt hållandes våra barn efter dopet. Han hade inte så bra hand med småbarn sa han. Han var inte mycket delaktig i sina egna barn när det gällde att hålla, byta blöja osv. Hän är rädd att barnen ska börja gråta, så han håller aldrig barnen på dopet, det får förälder eller fadder göra. Och det funkade precis lika bra det! Men vi "tvingade" honom att hålla dom efter dopet var över och det gick jättebra. Men han har en ganska rolig min på dom korten. Lite skräckblandad förtjusning tror jag man kan kalla det!
I morgon blir det en tung dag. Vi ska till bårhuset så att min bror och Lucas bror får ta farväl av Jonathan. De hade ingen möjlighet att göra det förra helgen. Så nu får det bli sängen för mig så att jag orkar upp i morgon och ta mig igenom dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar