Det var för bra för att vara sant

Hade mina aningar om att dagen och kvällen inte skulle gå fullt så bra som det gjort tidigare idag.
Nu sitter jag här med hjärtklappning, darrar i hela kroppen, obeskrivligt tryck över bröstet och svårt att andas. Tror det kallas panik. Panik, för jag har insett VARFÖR jag har varit tvungen att fatta alla dessa beslut idag. Panik, för att jag aldrig mer kommer att vakna av att min underbara kille är ledsen eller hostar. Panik, för att jag aldrig kommer att få se honom gå. Panik helt enkelt. Ångest är väl ett annat ord. Panikångest kanske bäst beskrivs det jag känner.

Och nu har Kristoffer börjat visa sidor han inte gjort tidigare. Han får nästan panik om jag försvinner ur hans synfält. Ska hålla handen hela tiden vi går någonstans. Även i hemmet. Får se vart detta tar vägen under helgen, annars får vi ta det med kuratorn nästa vecka. Han kanske behöver någon form av hjälp han också. Eller kanske han kommer igenom det med vår hjälp. Eller kanske det är en fas han var på väg in i redan innan? Det kanske inte alls har samband med olyckan? Jag vet inte. Vi får se. De har inte märkt någon skillnad på honom på dagis, vi hjälps åt att hålla koll på honom. 

Nä nu ska jag gå och lägga mig. För då kan jag ta en liten söt tablett som hjälper mig att somna innan tankarna stormar min lilla hjärna för mycket och gör att jag inte kan somna. Då kommer jag att för en natt i alla fall få "glömma" allt. Eller i alla fall inte behöva tänka på det. För med den lilla tabletten sover jag gott. Vågar inte riktigt tänka på hur det ska gå att sova utan, men jag vet att jag måste göra det snart. Men inte än. Än är det för tidigt. Fast även om jag för ett par timmar slipper värken i mitt hjärta så vet jag att verkligheten slår ner som en atombomb varje morgon. Rakt ner i mitt redan så trasiga hjärta...Undra om det någonsin kan läka ihop igen, i alla fall lite? Jag har ju i och för sig inte hela mitt hjärta kvar. Jag var ju tvungen att lämna kvar en del av det hos min söta lilla Jonathan. Annars så skulle ju inte han få plats riktigt i mitt hjärta. Vi liksom bytte bitar på något sätt. Jag har en bit av hans och han har en bit av mitt. Nu väntar jag bara på att våra bitar ska läka ihop till ett helt hjärta igen...

Sov gott hos änglarna, min alldeles egna lilla underbara ängel!

Mamma älskar dig
För alltid
För evigt