Har fått mycket gjort idag!

Idag har varit en dag då jag plöjt hej vilt i listan med måsten.
Vi började med att lämna Kristoffer på dagis. Sen åkte vi förbi min vän och lämnade av Jonathans matburkar och gröt. Bättre hennes lille gosekille får äta upp den än att den bara står här. Efter det åkte vi till sjukhuset och träffade kuratorn. Det var både jag, Lucas och Alexander. Det känns väldigt skönt att prata med henne. Lucas och jag kommer att fortsätta gå hos henne fast en i taget. Känner att det nog blir lättare att prata om jag är själv. Inte för att jag har hemligheter för min älskade sambo, men ibland kan det vara skönt att slippa tänka på vad och hur man säger saker. Och av någon lustig anledning tror jag Lucas får mer sagt om jag inte är med... Alexander ska träffa kuratorn på skolan i stället. Han är nog inte så väldigt förtjust i tanken egentligen, men efter jag pratat med honom om varför jag vill att han ska gå så förstår han (förhoppningsvis) att det kan vara bra för honom. Vem vet, han kanske inte behöver träffa henne mer än ett par gånger. Men det känns tryggt att veta att det kommer att finnas någon på skolan som vet lite mer vad som hänt ifall det skulle hända något.

Efter sjukhuset åkte vi in till stan för att ordna blommorna till begravningen. Till Alexanders stora förtret fick han snällt följa med.  Det gick över förväntan måste jag säga. Kistdekorationen kommer att vara från oss själva. Sen får min sida av familjen fixa ett arrangemang till ena sidan av kistan och Lucas sida av familjen får den andra sidan. (Sen jag skrev detta har jag ju dock pratat med svägerskan på Lucas sida och då visade det sig att svärfar inte ville dela dekoration med dom så han ska ha en egen, vilket innebär att det blir två på "hans" sida...Där sket sig min planering lite, men det kan nog bli bra ändå...kanske kan ha en framför...) Övriga arrangemang (om det blir några) kommer troligtvis att läggas lite vid sidan av eller lite bakom. Det får inte bli för mycket för då försvinner hans lilla kista. Blommorna vi ska ha är starkt orange rosor, starkt orange gerbera och djupt blålila anemon. Vi ska även ha murgröna slingrandes. Sen ska det sitta en liten nalle i framkant precis intill dopljuset. Vi ska även ha sidenband, samma färg som rosetten som satt på Jonathans dopklänning. Brun-koppar-aktig. Tror det kommer bli fint! Vi beställde även två mindre buketter med samma blommor som vi ska ha på den lilla mottagningen efteråt. Jonathans kort (det underbart vackra kort jag fick av min lika underbara vän) i mitten, en ljusstake (de han fick i doppresent av sin farfar) på varje sida och en bukett också på varje sida. Ska dock fixa någon eller några buketter till bordet också. För de andra kommer att stå på en bänk vid sidan av. Men jag vet inte om vi ska beställa så det blir samma sorts blommor på bordet också eller om vi köper en bukett när vi hämtar ut de andra. Kanske blir för mycket med samma på bordet också, kanske bättre med något mer enfärgat...hmmm tål att tänka på.


När vi var klara i blomaffären blev det lite lunch och sen hem till telefonen. Jag har ringt, ringt och åter ringt...Ringt till begravningsbyrån om en tid att få hjälp att beställa gravsten - det blev i morgon. Ringt kyrkogårdsförvaltningen för en tid att träffa dom - också i morgon. Ringt kuratorn på Alexanders skola om en tid - blev nästa vecka. Ringt ett antal samtal för att extrakolla lite olika försäkringar och så. Och så fick jag in ett litet samtal till lilla mamsen också... Suttit i telefonkö 30 minuter för att prata med den som svarade i typ 2 minuter...och det var en av dessa skittelefonköer som inte ens kan vara så vänliga att upplysa en om vilken plats man har i kön!!! Bara tjata en evinnerlig massa gånger "Du är fortfarande placerad i telefonkö. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan." Men det kunde varit ännu värre. Det kunde vara en av de ännu mer idiotiska som även säger "Tack för att du väntar!" Jo, man har ju så jävla mycket att välja på!! Och här startar nog min värsta irritation för dagen. Sen går det mesta fel... Hålslagaren går sönder. Visst, inte hela världen, men jag skulle använda den NU, inte sen...och jag tycker väl att det räcker med skit utan att såna småsaker också måste jävlas med mig. Men tydligen inte. Bara ös på skit då. Ta allt på en gång så kanske jag slipper sen. Eller, nä. Slippa kommer jag fan aldrig att göra... Och ja ni har helt rätt! Blir tokförbannad bara av att tänka på det, så nu slutar jag genast med det!

Har röjt lite mer idag. Tagit bort och fixat med de lite mer praktiska sakerna. Ex tagit ur åkpåsen i enkelvagnen så att vi kan använda den till Kristoffer istället. Bytt skötväska. Tillbaka till den svarta igen, den andra ska ju gå med syskonvagnen när vi väl säljer den. Men nu är det nog inte mer jag kan/vill plocka undan. Leksakerna vill jag ha kvar. Kan inte riktigt tänka mig att gå in i vardagsrummet utan att se Jonathans stora giraff. Och hans säng vet jag inte när jag kommer att ens kunna ta ur sängkläderna, än mindre skruva isär och ta bort. Det kommer nog ta ett bra tag.

Ikväll har jag tänkt försöka mig på en kväll i soffan. Titta lite på Sveriges Mästerkock och dricka lite thé. Vi får se om jag har ro i kroppen till att sitta still. Det är ju då tankarna kommer. Förut så var det kvällarna man såg fram emot. Tystnaden och lugnet som kom när de två små somnat. Bara kunna sitta i soffan, glo på dumburken och inte göra något. Nu är det kvällarna som är värst. Är det ett riktigt bra tv-program jag kan titta på går det an, men hur ofta händer det? Utan då kommer tankarna. Först smygande och sen i turbofart. Tankar på hur lilla Jonathan måste känt det i badkaret sina sista minuter i livet. Det spelar ingen roll hur många som säger att det måste gått så fort att han inte hann förstå. Men nog sjutton hann han fatta att ingen kom och tog upp honom?! Den panik den stackarn måste haft! Det säger sig ju själv. Testa själv att hamna under vatten utan att kunna ta dig upp. Nog sjutton måste han haft panik alltid! De två saker som känns värst med att jag inte längre har min lilla Jonathan är dels att jag aldrig kommer att få se honom ta sina första stapplande steg. Det andra är hans gos. Han tyckte nämligen väldigt mycket om att gosa. Han riktigt tryckte pannan eller kinden emot mitt ansikte. Sen tog han bort och så tryckte han igen. Så kunde han hålla på en lång, lång stund och det var helt underbart! Min gosiga lilla gosefis! Åh vad jag saknar dig!!

Ikväll har Alexander flytt sin familj! En tjejkompis till honom kom och hämtade honom (med hjälp av sin mamma dock). Så inatt sover min stora älskling i Smedby hos en underbart gullig familj som jag vet säkert kommer ta bra hand om honom! I morgon hämtar vi hem honom för han ska testa parkour i sporthallen. Efter det kommer han hem en stund sen åker han med vår gamla granne till Torsås för att titta på när de stora killarna, hm, förlåt, gubbarna...tränar innebandy. Skönt för honom att få lite annat att tänka på.

Jaha, då var jag tillbaka igen. Inte för att ni märkt att jag varit borta. Men jag fick ta en paus på ca en timme. Svägerskan på Lidingö ringde och ville kolla läget med blommorna så att de kan beställa sina. Det är ju "trevligt" om det inte skär sig totalt med våra blommor! Och när det gäller henne så vet jag att det är ingen risk nu när hon vet vad vi valt. Hon är väldigt duktig och noggrann med sådana detaljer! Skönt att det finns något man inte behöver oroa sig för!! Detta telefonsamtal innebar dock att jag inte tittade på tv vid åtta som jag tänkt. Men det gör inget, jag fick mitt thé och det är huvudsaken!

Något annat jag funderar över är om vi ska ha solosång eller inte. Är både för och emot. Det är väldigt vackert och det blir lite mer speciellt. Samtidigt kanske det blir för känslosamt...jag vet inte. Men som prästen sa, det ska vara brutalt med begravningar. Det behöver vara brutalt för att man ska få ett ordentligt avsked och avslut. Och det ligger nog ganska mycket i det. Så om vi ska ha solosång återstår "bara" att bestämma sång och vem som ska sjunga...Har fått lite tips av FB-vänner. Sen ska det bestämmas psalmer. Även här fick jag tips. Så jag tog fram min psalmbok jag fick av min farmor när jag konfirmerade mig. Skulle slå upp bl a psalm nr 799. Min bok slutade på 700...Den är visst inte så up to date, om man säger så. Men jag fick tipset att kolla med min församling om jag inte kunde låna en där. Skönt att andras hjärnor funkar nu när min tydligen lagt av helt...Vet dock att jag har en i alla fall, har bildbevis på det. Men den är inte riktigt inkopplad, så det är glappkontakt...Sen har jag också skickat ett meddelande till en annan gammal vän som faktiskt är präst. Så jag tänkte att även om hon inte har så stor erfarenhet av barnbegravningar (vet inte om hon har det men hoppas inte!) så är hon lite mer bekant med psalmboken än vad jag är. Jag skulle nämligen vilja ha lite koll tills prästen kommer hit igen på måndag! Det är då vi ska planera begravningen.

Igår skrev jag att jag skulle gå och lägga mig tidigt, men det sket sig. Kunde jag ju ha listat ut med röven med tanke på att klockan var mycket redan innan jag bloggat färdigt. Men idag har inte klockan hunnit bli så mycket, så ikväll är chanserna klart större för tidig sänggång! Skulle nog behöva det, för morgondagens schema är ungefär lika fullt som dagens har varit! Så nu ska jag bara läsa igenom och kolla stavfel...hihi, nu vet jag särskilt en viss dam som skrattar...

God natt på er!