Irritationen är stor...

Dagen började bra idag. Min mamma och jag åkte till kyrkan för gudstjänst. De skulle ha klockringning och bön för Jonathan. Blev lite tungt dock, men det gick ganska bra i alla fall. Jag passade på att tända två ljus för honom också. Ett från mig och Lucas och ett från syskonen. Passade även på att stanna till på Konsum på hemvägen för att hämta ett paket som kommit. Lakan till sängarna. Och örngott. Lika bra att göra det innan de skickar tillbaka det.

När vi kom hem fixade vi i ordning lite fika. Prästen skulle ju komma för att prata lite om begravningen. Mamma stannade kvar för att leka med Kristoffer så att vi kunde sitta och prata i lugn och ro. Jag känner mig väldigt nöjd med prästen. Han verkar bra. Han sa själv att han var arg på Gud för att han låtit detta hända och skulle inte på några sätt försöka försvara eller förklara. Det kändes bra. Jag är ju också arg på Gud. Fast arg är nog bara förnamnet... Vi pratade mest lite allmänt om hur det gick till, både före, under och efter. Vi tog inga beslut. Det ska vi göra senare. Men vi kom dock fram till att vi skulle ha det lite "lättare". Vi vill faktiskt ha med lite om Gud och det kristna budskapet, men inte så mycket. Och det förstod han helt och fullt! Det kändes skönt, vi behövde inte ens förklara varför, han fattade. Han kommer tillbaka nästa måndag (inte i morgon) och då ville han gärna att Alexander skulle vara med. Han hade tänkt att Alexander och Kristoffer skulle få hjälpa honom i kyrkan innan begravningen börjar. Hänga upp siffrorna för psalmerna, fixa med blommorna och tända ljus. Jag berättade det för Alexander när han kom hem (han var ju på Leo´s med fotbollslaget idag) och det tyckte han lät som en bra idé! Men det är många beslut som ska fattas. Ska vi ha solosång? Vilka psalmer vill vi ha? Kistbärare. Vill vi göra detta själva med hjälp av anhöriga? Bara anhöriga? Eller ska begravningsbyrån ordna detta? Fast då sa prästen att det blir fyra äldre herrar i mörka kostymer...Kanske inte vad vi vill ha. Men vi får se. Än finns det tid. Och prästen sa att vi kan ändra oss ända fram till det börjar. Så än finns det ingen panik här i alla fall!

När prästen har gått så ska jag öppna kylen. Kommer inte riktigt ihåg varför, men skit samma. Då är det inte kallt där inne. Och det ska det ju faktiskt vara i en kyl! Är ju liksom tanken med det hela! Ja ha..då har den skiten gått sönder också. Micron gick i somras och en vecka senare gick tvättmaskinen sönder. Och sånt är ju lagom kul, kostar en del pengar. Så vi åkte iväg och köpte ny kyl. Passade även på att köpa ny frys. Den var ganska gammal så då kände vi att det är lika bra. Man kan ju hitta bra paketerbjudanden, och det var exakt vad vi gjorde. Blev ett lite mittimellanalternativ. Varken det billigaste eller det dyraste. Känns bra. Så eftermiddagen och kvällen har till stor del bestått av att tömma de gamla och fylla de nya. In med de nya och ut med de gamla. I morgon blir det tippen. Fast min bror ville visst ha frysen. Inte helt otippat...! Men himmel vad svårt det var att få ordning i både kyl och frys. Man är ju så van vid att ha saker på en viss plats och i de nya var det knappt något som stämde överens med de gamla! Men det gick till slut så nu är det klart! Nu måste vi bara fixa nya överskåp. Som det är nu så ligger allt vi hade i överskåpen i papperspåsar i sovrummet. Och allt som stod ovanpå (ni som varit här vet att det är en hel del...) ligger helt enkelt på golvet i ett hörn i köket. Blir morgondagens (ett av dem i alla fall) projekt att sortera och rensa ut det som ska slängas. Sen får vi ställa upp det provisoriskt ovanpå kyl/frys för jag tror att överskåpen är beställningsvara hos de flesta.

Vad som däremot inte gått bra och som är orsaken till dagens rubrik är den lätt trassliga familjerelationen jag nämnt tidigare. Av hänsyn till inblandade parter kommer jag dock inte att gå in på vad det gäller. Men denna situation nådde sin kulmen idag och exploderade också. Mitt i affären och på parkeringen. Jag fick sätta mig i bilen (låste in mig för säkerhets skull så att personen ifråga inte skulle kunna säga mer till mig) och där fick jag ett fruktansvärt panikanfall. Som tur var hade jag stoppat ner ett par piller i jackfickan. Lucas fick hjälpa mig att få fram ett för jag skakade så det var något hemskt. Hade jag inte haft dessa piller med mig hade det nog slutat med att Lucas fått köra mig till sjukhuset. Jag fick inte luft och mådde helt enkelt skit och piss! Hoppas jag aldrig behöver uppleva detta igen! Men hela denna situationen, både dagens och tidigare dagars, gör att jag inte har krafter och tappar focus på min egen sorg. Det är som om jag varit tvungen, och fortfarande till viss del är, att trycka på en pausknapp för min sorg. Och det säger sig ju självt att detta inte är bra för mig. Jag måste ju få tid och lugn att bearbeta min sorg NU. Inte sen. Ja, det kommer jag ju givetvis att göra sen också, för det går ju inte så fort. Men om jag inte får göra det nu i lite lugn och ro är jag rädd att jag inte kommer att ta mig igenom detta. Och detta påverkar ju mitt humör nåt katastrofalt! Jag fick be Alexander om ursäkt flera gånger idag för att jag blir arg och irriterad på honom när han egentligen inte gjort något fel. Eller i alla fall inte tillräckligt stort fel för att jag ska bli arg på honom. Så nu har jag dåligt samvete för det också. Och när det gäller Kristoffer behöver man ju en ängels tålamod i vanliga fall. Och det är bara att konstatera att jag definitivt INTE har för tillfället. Har det knappt i vanliga fall, men i alla fall bättre. Men samtidigt som allt exploderade så var det på något vis skönt att det gjorde det. Nu vet vi lite mer hur läget ligger och vart vi står. Fast den berörda parten har tydligen kommit på sig själv att det inte var så jävla smart och genomtänkt att ta detta nu...Men vi får hoppas att vi med tiden kan förlåta och gå vidare. Om det fortfarande finns något att gå vidare med här. Men det hoppas vi. Mest i alla fall. Vissa stunder känns det lika bra att bara skita i allt. Men, men. Vi ska försöka låta bli att fatta några beslut i detta ärende just nu. Ingen av oss inblandade är särskilt stabila i skallen nu.

Det var nog en ganska bra summering av dagen tror jag. Nu sitter jag här och funderar på allt och inget. Solsidan tittade jag på och ikväll kunde jag skratta! Det var absolut omöjligt förra veckan. Men jag kan bara inte fatta att det redan gått en vecka och två dagar. Det begriper jag bara inte.

Stod i köket idag och tittade på Jonathans barnburkar. Funderar på att plocka ner dem i en påse och ge bort dem. Men än är det ingen brådska. Jag har tid att bestämma mig. Fast samtidigt skulle jag kanske behöva den ytan? Fast jag har haft burkar där sen Kristoffer var liten så har jag klarat mig utan den hyllan så länge så ska jag nog klara ett tag till!

Jag tycker att kvällarna kan vara väldigt jobbiga. Om det är bra program på tv:n går det ann. Men annars så blir det jobbigt. Jag kan inte läsa, för då bara vandrar tankarna iväg. Jag älskar att läsa i vanliga fall. Läser flera gånger om dagen, kan inte somna utan att läsa. Nu har jag inte rört boken sen förra torsdagskvällen...Kommer knappt ihåg vad boken handlar om. Men en vacker dag ska jag nog kunna ta upp den igen!

Sitter också och funderar på vad vi har att göra i veckan som kommer. I morgon kanske vi tar en tur till IKEA. Behöver köpa ramar och så behöver vi ju gosedjur till begravningen. Kanske kan jag hinna/orka med en träff med min gamla granne. Inte min barndomsgranne som kommit med mat och kort utan min tidigare "vuxen-granne". Vi har inte träffats sedan olyckan. Vi skulle men då blev hennes prinsessa sjuk. Och hon själv också för den delen. Ja just det, jag måste ta hand om röran som blev i köket efter kyl/frys bytet också. Tisdagen blir det nog en tur till blomaffären för att få lite idéer till kistdekorationen. Passa på när Kristoffer är på dagis. Sen på eftermiddagen kommer min moster och hälsa på lite. Onsdagen ska vi till sjukhuset och träffa kuratorn igen. Torsdagen tror jag inte vi har något inplanerat. Än i alla fall. Fredagen åter till sjukhuset för en ny träff med barnläkaren. Då ska mamma passa Kristoffer för då är han hemma från dagis. Se efter sjukhuset kanske mamma och jag tar en tur på stan och se om vi hittar något att ha på oss på begravningen. Får bara inte glömma bort Alexander. Han har ju sportlov. Men han ska nog testa på någon av aktiviteterna som arrangeras. Måste bara komma ihåg att göra en föranmälan...Men det kan jag ju faktiskt ta itu med så fort jag skrivit klart här! Annars är det ju snart försent! Och då kommer han att bli riktigt ilsk! Min goa kille!

Så nu tänker jag sluta skriva och kolla upp detta med en gång!