Fick lite panik...

I kväll skulle Lucas följa med Alexander på hans fotbollsträning. Vi ville inte att han skulle vara själv första gången han träffade sina kompisar igen. Det var helt ok. Fast jag tänkte aldrig så långt som att det innebar att jag faktiskt för första gången sedan i fredags skulle vara ensam vuxen hemma i över två timmar. Två timmar, inte alls länge egentligen. Men det kan också vara en hel evighet.

Nu hann det dock inte gå mer än ca 30 minuter innan jag fick total panik och ångest.
Kristoffer började för första gången att prata om när han och Jonathan badade. Inte så att han förstår vad som hände, men han pratade om det. Helt självmant. Vi har inte pratat med honom om badet, vi tänkte som så att kommer det så gör det. Annars mår han nog bäst av att inte komma ihåg. Han förstår ju som sagt ändå inte sambandet mellan badet och att Jonathan är i himlen.

Men jag fick total panik. Här ska jag försöka hålla humöret uppe så att han inte blir vettskrämd! Samtidigt som jag tittar på klockan och inser hur lång tid det är tills Lucas kommer hem igen. Får svårt att andas. Vad ska jag ta mig till!!! För mamma tar det ju i alla fall en halvtimme att ta sig hit! Jag ringer första bästa jag kommer på som kanske kan ta sig hit fort. Ringer och ringer...inget svar...shit, hon jobbar ju! Det är ju onsdagskväll!!

Då ringer jag nästa som poppar upp i huvudet.
Hej vad gör du? frågar jag
Ska precis börja äta, svarar hon
Vill du komma hit? frågar jag
JA! säger hon
Bra, för jag har total panik, säger jag
Jag ska bara slänga i mig en tugga så kommer jag, säger hon

Och en tugga var vad hon tog, knappt det. Min underbara vän slängde sig i bilen och kom hit direkt!

Jag har ju haft lite, eller mycket, funderingar kring hur jag ska klara av att möta folk. Nu blev jag ju så illa tvungen, och det var kanske lite tur det också. Det gick så mycket bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Mycket var ju för att Kristoffer höll låda precis hela tiden, och min vän bröt inte ihop när hon kom. Ett par tårar lite då och då, och det är ju inte så lustigt! Hon har å andra sidan gråtit flera floder hemma i sin ensamhet redan, så det värsta kanske är över...Man vet ju aldrig hur man ska reagera i förväg på olika situationer. Man tror att man vet helt säkert att självklart kommer jag att göra si eller så. Men så lätt är det inte.

Jag trodde inte att jag skulle kunna sluta gråta, inte vilja kliva upp ur sängen. Men det har jag gjort. Ja, till viss del givetvis. Gråter gör jag fortfarande och ibland vill jag inte kliva upp. Men vardagen går vidare, hur lustigt det än känns att inse det redan nu. Men jag vet inte, jag kanske fortfarande är i chock. Jag väntar fortfarande på att bryta ihop fullständigt. Kommer jag att göra det om en timme? I morgon? Nästa vecka? Om en månad? Eller kanske inte alls? Det är ju det ingen kan svara på, framtiden får utvisa det. Det enda jag med ganska stor säkerhet kan säga är att hade det inte varit för mina två andra underbara barn hade jag inte velat överleva själv...Men nu har jag dessa underbara killar och tur är väl det!

Det går liksom upp och ner hela tiden. Man får sätta ena foten framför den andra och hoppas att benen bär. Skulle de inte göra det så vet jag att jag har en underbar familj och underbara vänner som finns där och tar emot mig när jag faller. Och det känns tryggt. Även om jag inte velat prata med någon än, annat än min mamma och svägerska. Ja, min sambo och barn också givetvis. Men idag har jag nog haft en liten social brytpunkt. Vi hade barnens farfar här på besök i eftermiddags och det gick ganska bra. Vi är väl kanske lite oense om vissa saker, men det ordnar sig nog. Sen blev jag ju "tvungen" att träffa min underbara vän. Och det gick bättre än vad både hon och jag trott! Och medan hon var här så ringer min sambos brors sambo. Min svägerska på något sätt. Och vi pratade i över en timme. Det kändes också skönt. Nu har jag klarat av både att prata i telefon med någon som jag inte pratat med sen innan olyckan. Jag har också klarat av att träffa någon från verkligheten utanför min lilla sorge-bubbla. Och det gick också bra.

Så nu hux flux får jag dåligt samvete. Men så här lätt kan det väl inte gå?? Och genast kommer trycket över bröstet och jag får svårt att andas. Det är inte lätt. Inte på något vis. Men jag måste försöka, annars kommer jag att gå under fullständigt. Vad jag måste lära mig nu är att det faktiskt är ok att skratta lite och le. Men det gör så ont och tårarna kommer lätt snabbt efteråt. Men det är ju en del av det hela och som en vän skrev till mig på FB:  "tiden läker inga sår men ger en kraft att leva med sina ärr". Och hon borde nog veta ganska mycket om dessa saker. Hon är präst och har nog upplevt mycket olika sorger. Så jag får nog helt enkelt lita på henne i detta fallet. Men hade hon sagt något om Gud så hade jag inte blivit glad. Vi är INTE vänner än, tar nog lång tid om någonsin...

Funderar på om jag ska våga mig på att försöka somna utan insomningstablett ikväll?
Måste ju prova innan de är slut så att jag vet om jag klarar det eller behöver få fler...
Kanske är jag så själsligt trött efter alla genombrott idag att jag kan somna i alla fall?
Hm...får nog fundera på det några minuter...
Ska gå och borsta tänderna och göra mig i ordning nu så får jag se...
God natt på er!