Denna dagen har varit full av beslut.
Men det känns skönt.
Vi började dagen på begravningsbyrån och hon var väldigt trevlig och "bra".
Fast vi är kanske heller inte så svåra att ha som kunder, vi vet ju ganska exakt vad vi vill ha.
Eller framför allt, vad vi INTE vill ha!
Dödsannonsen är klar.
Datum för begravning är klar.
Plats för begravning är klar.
Vi har bestämt vilken "typ" av begravning vi ska ha.
Kista är klar. Finns liksom inga direkta alternativ på barnkistor...
Blommor fixar vi i blomaffären. Lättare när man ser blommorna framför sig.
Men det är ju inte så stort arrangemang vi kan ha, kistan är ju ganska smal.
Men det ska nog bli fint. En liten nalle blir det nog också...
Hon ringde också till kyrkogården så att vi fick veta ungefär vart det fanns platser lediga.
Så vi åkte dit efteråt och tittade. Vi ringde hon som är ansvarig och hon visade oss en plats som låg väldigt fint.
Fast sen undrade hon om vi ville ha en eller tre platser. Ifall vi vill kunna begravas själva jämte...
Och då tänkte jag på den överjävliga Gud. Så jävlig som han har varit mot oss så här långt, vet vi ju inte om vi kommer att ha några barn kvar. Och skulle det hända vill vi ju att syskonen ska vara tillsammans. Men skulle vi ha tre platser så fanns det inget ledigt där vi ville och tyckte det var fint. Men sen sa hon att vid varje kistgrav finns det plats för nio urnor. Ja, men då löser det sig ju. Då tar vi den ensamma platsen och så får resten av oss kremeras...låter helt sjukt, jag vet.. Vi har valt jordfästning med kista till lilla Jonathan. Vi tror på något lustigt vis att den kanske blir lite lättare för Kristoffer att förstå att lillebror inte kommer tillbaka. Och så är det också ett steg mindre. Annars ska man tillbaka för urnsättning. Och båda alternativen känns precis lika grymma. Bränna sönder hans underbara kropp eller gräva ner den? Hur sjutton ska man kunna ta såna beslut? Men det måste vi, ingen annan kan göra det åt oss. Så nu har vi tagit det beslut som känns bäst för vår familj. Sen har vi fått höra att det är ju väldigt ovanligt med jordfästning nu för tiden...en nära anhörig som sa...Jaha, jag skiter fullständigt i vilket. För den delen tror jag inte att det är så himla ovanligt, för då skulle det ju knappast finnas så många platser på kyrkogården...Eller? Ja ja skit samma. Nu har vi bestämt oss.
Stenen är i tanken också klar. Bara de sista detaljerna som ska finslipas. Och sen beställa den. Tar ca 8 veckor men de sätter ändå inte upp den förrän i april, så det gör inget. Vi gick omkring på kyrkogården och tittade på andra gravstenar för att få lite inspiration. Och då hittade vi en vi tycker är väldigt fin. Ett par stora händer som håller i ett väldigt stort hjärta. Mörkgrå polerad sten blir det nog med naturvit text. Tror det blir fint. De stenar som inte är polerade blir ju så gröna och fula med en gång. Men fy sjutton vad dyrt det är. Denna stenen kostar 15 000 kr och då vet vi inte om det blir några tillägg än... Det är ju en himla tur att man har försäkringar. Vad många faktiskt inte vet om är ju att ALLA barn som är skrivna i Kalmar har en kollektiv olycksfallsförsäkring. Det visste som tur var vi och så har vi ju den försäkring vi själva tecknat för barnen. Men hur sjutton gör de som är så dumma att de inte har någon försäkring? Det är kanske inte heller alla kommuner som har denna kollektiva försäkring heller. Tänk vad hemskt att bara få ta det billigaste av allt för att man inte har råd! Bara dödsannonsen i EN tidning kommer att gå på runt 3000 kr! Kan bara inte fatta varför det måste vara så dyrt!!! Men Jonathan är värd vartenda öre och vi har råd att ge honom en fin begravning och den stenen vi vill ha, så det är skönt. Men jag kunde bara inte låta bli att tänka på de stackare som inte har det. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag inte haft försäkringar som täcker upp allt och därför inte fått det som jag vill ha det. Men det känns så himla absurt att prata om pengar i sådana här fall, men det måste ju göras. Det är ju inte gratis. Sen känns det helt tokigt att man ska "värdera" sitt barn...
Eftermiddagen bestod mest av en massa telefonsamtal. Lite krux i familjerelationerna att reda ut, bland annat. Om de går att reda ut. Vi får se och hoppas på det bästa. Sen visade det sig att sjukhusprästen lovade visst lite mer än han borde gjort. Han sa ju i måndags att det inte skulle vara några problem att få se Jonathan i helgen, så att de som inte hade möjlighet att ta farväl förra helgen nu skulle få göra det. Men det var visst inte så enkelt...Men efter ett antal telefonsamtal så löste vi det till slut. Så på lördag blir det...
Och sedan var jag tvungen att få tag på den barnläkare "vi" hade i fredags. Jag behöver få fler insomningstabletter. Jag gjorde ett allvarligt försök igår kväll att somna utan. Men det gick inte. Trodde först att det skulle gå bra, för jag var så himla trött. Men sen blev jag mer och mer vaken, tankarna fler och fler. Sen kom trycket över bröstet och det bara ökade för varje minut. Svårt att andas och rätt stor panik var på ingång. Så då gav jag upp och tog en tablett. Men jag var stolt över mig själv för att jag i alla fall vågat prova. Men nu har jag fått fler tabletter så det känns skönt. Är nog helt enkelt lite för tidigt än...
När vi precis hade ätit färdigt middagen idag så knackade det på dörren. Trodde det var vår gamla granne som skulle komma och lämna sitt x-box till Alexander. Men det var det inte. Det var en annan gammal granne. Min gamla granne och barndomsvän från Kolboda. Vi har ganska nyligen börjat umgås med våra barn. Både hemma hos varandra och på Öppna Förskolan. Hon har lagat mat till oss tidigare och idag kom hon med kycklingsoppa! Men hon hade också med sig ett helt underbart kort på Jonathan som hon satt i en ram. Det var såååå fint!!! Väldig närbild på hans lilla ansikte. Svartvitt. I en svart ram med vit passpa....hur det nu stavas, ni vet en kant runt innanför ramen.... Helt underbart!! Ska nog sätta det i sovrummet så att jag ser det från sängen direkt när jag slår upp ögonen på morgonen! Tack så mycket, underbara vän! Jag blev så glad!! Men jag tror nog att hon blev lite förvånad idag för hon hade nog räknat med att bara lämna det i dörren. Men jag sa till henne att komma in lite och ta en kopp thé. Så vi satt och pratade en lång stund. Ännu ett besök från verkligheten som gick jättebra. Skönt. Hade från början tänkt kolla med en annan vän om hon ville komma hit, men det visade sig att hennes dotter kräkts idag så då vågar vi inte chansa. Magsjuka är det sista vi behöver nu!
Allt som allt har det varit en bra dag. Undantag finns dock och kommer nog alltid att göra. Men ska man summera så vinner nog det goda idag. Hoppas det fortsätter så, men jag räknar kallt med återfall.
Men det känns skönt att veta att beslut är fattade och att det rullar på.
Nu blir det lite mer thé och så ska jag nog titta lite på tv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar