Lördagen den 12 februari

Jag vaknar och är förundrad över hur tyst det är. Tittar på klockan. 8.45. Tänk, jag har sovit en hel natt! När hände det senast? Jonathan som hostar och väcker mig flera gånger varje natt har tydligen sovit gott han också. Men nu tycker jag det börjar bli lite lustigt att han inte vaknar. Då slår verkligheten ner som en bomb i hjärtat och magen. Verkligheten är ju att Jonathan aldrig mer kommer att väcka mig på natten med sin hosta eller av någon anledning. Jonathan kommer heller aldrig väcka mig på morgonen för att han är ledsen och vill upp ur sin säng. Eller sitta och prata och leka i sin säng och titta upp och skratta gott när man öppnar hans dörr och tänder den lilla lampan! Åh denna blick och detta skratt!! Helt underbart!! Men det kommer jag ju aldrig mer att få se!

Sen vaknar resten av familjen. Kristoffer kryper upp till mig i sängen och vi ligger och gosar en lång stund. Sen vill han gå och titta på barnprogrammen. Jag går upp och klär på mig. Lucas gör i ordning Kristoffers välling som han sitter i mitt knä och äter, precis som vanligt. Det känns skönt. Men vid våra fötter och ben brukar ju Jonathan stå, ganska irriterad, för han vill ha sin gröt...men inte idag. Där var det inte som vanligt... Jag går ut i köket. Behöver ju äta något, men vad? Tar en risifrutti. Tre minimala skedar räcker. Måste ringa sjukhuset och säga att vi vill komma och hälsa på Jonathan vid 13.30-tiden. Ringer mamma och pappa och meddelar tiden. Ringer även min svägerska och talar om det för henne, för tanken är att hon ska komma in med Jonathans kusiner också. Min bror kan tyvärr inte komma. Han är i Idre och åker skidor med kompisar, men kommer hem så fort det går.

Igår kväll när vi kom hem från sjukhuset ringde Lucas även sin bror och hans familj och berättade vad som hänt. (glömde säga det igår...)

Jag tar Kristoffer i mitt knä för att klippa naglarna på honom. Vi sitter i köket och jag klipper när jag ser att det kommer någon obekant. Det plingar på dörren. Jag sätter ner Kristoffer och går och öppnar dörren. Blombud. Två fina buketter. En från Lucas bror och hans familj. En från Lucas brors sambos mamma, moster och mormor. Jätte fina blommor. Samtidigt undrar jag varför får jag blommor nu? Det kommer aldrig något blombud till oss i vanliga fall? Varför är vi så dåliga på att skicka blommor till varandra? Glömmer bort att jag klippte naglarna på Kristoffer...

Nu är det dags att återvända till sjukhuset för att hälsa på Jonathan. Vi går ut till garaget och har bestäm oss för att ta ur Jonathans bilstol. Lucas kopplar loss det från alla remmar och bältet. Jag lyfter ut det och hänger upp den på en krok i garaget. Mitt hjärta går sönder ännu en gång. Vi sätter oss i bilen och kör iväg. I entrén till barnavdelningen väntar mamma, pappa, farfar, svägerskan och min 4 underbara brorsbarn. Vi går in på avdelningen och träffar en sköterska. Det var jag som var här igår om du kommer ihåg mig. Nä det gör jag inte. Fast senare kom jag på att det varit hon som gjorde så fint med ljus och blommor...Vi går in i sal 116. Jonathan ligger i samma vagn som jag la ner honom i igår. Nallen sitter fint vid hans huvud. Jag rusar fram och sätter mig vid sidan av vagnen och klappar och pussar honom på hans underbara lilla huvud. "Grattis på födelsedagen" säger jag. "Du skulle ju fyllt 1 år idag, men det var ju inte så här vi skulle firat det, min lilla älskling". Herregud så kall han är. Igår när jag satt med honom var han fortfarande varm och mjuk och go i kroppen. Fast jag kände hela tiden att han blev kallare... Idag är han iskall och stel. Jag hade tänkt sitta med honom i famnen även idag, men jag vågade inte lyfta upp honom. Jag var rädd att han skulle gå av för han var ju så stel och hård. Kristoffer och jag tar fram ett paket. Han skulle ju fått det av sin lillebror idag så han får det i alla fall. Kristoffer och jag öppnar, det är en gosehund. Kristoffer tycket nämligen att Jonathan behövde en egen så att han skulle låta hans vara ifred... Vi bäddar ner hunden och en annan gosehund som vi också hade med oss. Vi lägger på honom en filt, hans reserv-favoritfilt. Nu ser det bättre ut. Vi sitter där och säger knappt någonting. Jag pratar med Jonathan och gråter, gråter och gråter. Jag klappar, kramar och pussar på honom hela tiden. Kan inte släppa honom. Barnen går ut till lekrummet, det blir lite för mycket för dem nu. Efter en stund kommer min näst äldsta brorsdotter in och har gjort en jättefin pappers-näckros. Vi lägger den hos Jonathan. Efter en stund kommer hon in igen med en till. Vi lägger även den hos Jonathan. Jag pussar, klappar och kramar om honom igen, för nu ska vi lämna honom och åka hem.

Mina föräldrar följer med oss hem. Alexander finner väldigt stort stöd i sin mormor just nu. Vi kör förbi BurgerKing. Man måste tydligen försöka äta, och då tänkte jag att man lika gärna kan ta något smaklöst från början... Jag får nog faktiskt i mig nästan halva kycklingburgaren men bara ett par pommes. Men jag var ändå ganska stolt över mig själv. Sen går jag och lägger mig en stund. Mamma och pappa åker. Jag somnar. Sover ett par timmar och vaknar upp till den otrevliga verkligheten igen. Funderar på det här med att duscha. Hur ska jag någonsin kunna göra det igen. Vi har ju bara en dusch och det är i badkaret. Och det var ju i just det badkaret Jonathan drunknade igårkväll... Men det kanske egentligen är lika bra att göra det NU när allt redan känns nå här överjävligt. Det kan ju liksom inte bli mycket värre. Jag går in i badrummet och det första jag ser är Jonathans lilla blöja som ligger så fint ihopvikt. Lucas glömde som vanligt bort att slänga den när det skulle badas! Jag sätter igång duschen och kliver ner i badkaret. Jag ropar på Lucas och frågar hur Jonathan låg i badkaret när han tog upp honom. Han kommer in och visar mig. När jag duschat färdigt sätter jag i proppen och fyller upp lite vatten och lägger mig i badkaret. Jag ligger där och tittar upp i taket och tänker "Så det är fula taket var det sista min underbara lilla kille fick se?!?" Kliver upp ur badkaret och tycker nog att jag varit väldigt duktig som klarade av detta utan att helt bryta samman...Klär på mig lite kläder. Funderar på vad jag ska göra. Säger till Lucas att jag måste gå ut en liten runda. Jag behöver komma bort från ljuden som inte låter...Tänker inte vara ute så länge säger jag, bara gå omkring här på området ett tag men jag tar med mig telefonen. Och det var ju tur. För efter 10 minuters promenad i den kalla kvällen ringer det. Det är min allra äldsta kompis. Vi har känt varandra sen vi var bara ett par månader gamla, gått i samma klass till 9:an och har fortfarande kontakt. Inte alltid och inte så regelbunden. Men vi vet att vi alltid finn där för varandra om vi behöver varandra. Hon frågar om det verkligen är sant. Ja det är ju det...Vi pratar och jag fortsätter gå omkring. Tycker det är så svårt att hålla i mobilen med vante på så den har jag tagit av. Min hand blir iskall. Jag byter hand och pratar vidare. Nu blir även denna hand iskall. Men himmel så skönt det var att prata med henne. Den enda jag hade velat prata med alls innan var min egen mamma. Men när telefonen ringde och jag såg att det var min kära vän blev jag glad, och ledsen för nu visste jag att hon också skulle bli ledsen...När vi pratat en halvtimme så kände jag att jag var tvungen att avsluta och gå in. Jag hade nu varit ute i 40 minuter, men jag hade ju sagt att jag bara skulle vara ute en liten stund. Nu har de väl hunnit bli oroliga för mig...

Kom in lagom som Lucas skulle ge Kristoffer sin kvällsvälling. Sitta i mammas knä! ropar han! Självklart, kom och sätt dig i mitt knä och drick din välling min underbara älskling! Han drack sin välling och fortsatte till lite på film. Efter ett tag var det läggdags. Med jämna mellanrum måste jag komma ihåg att titta till Alexander. Han sitter mest på sitt rum hela dagarna, framför datorn. Dels spelar han dels har han kontakt med sina kompisar på FB och BDB. Han och hans pappa har en genetisk defekt (Lucas egna ord!), de stänger in sina känslor och pratar väldigt lite om hur de mår. Så det är inte så lätt för mig att veta hur min underbara stora älskling mår! Jag kan ju följa lite han skriver på FB och få lite info där. Sen funderar jag på om inte han kanske ska ta upp sin blogg igen. Är nog en bra ventil för honom också och så kan jag läsa det han inte kan säga...

Pratade med mamma i telefonen vid halv tio-tiden på kvällen. Hörde melodifestivalen i bakgrunden. Var det några bra låtar, frågade jag. Vet inte sa hon. Jag har inte kunnat ta det till mig, TV:n har mest bara stått på. Själv har jag inte ens orkat det. Kristoffer har tittat på film och barnprogram stor del av dagen så TV:n har ju stått på här också. Ganska skönt med lite ljud runt omkring. Vet inte hur många gånger Kristoffer frågat idag "Mamma, var är Jonthan (han säger inte det första a:et)? Jag svarar varje gång "Jonathan finns ju inte hos oss längre. Han kommer aldrig mer att kunna leka med dig och era leksaker. Han bor ju i himlen nu, är en änget. Nu har han fått massor av nya fina syskon, alla andra änglarna... "  "Jaha..."säger Kristoffer och blir lite ledsen för en sekund eller två. Sen är det full rulle igen!

Resten av kvällen sitter jag mest här vid datorn och läser vad alla snälla människor skriver till mig på FB. Det värmer. Dricker ett par koppar thé. Kan fortfarande inte äta. Tar en insomningstablett, lägger mig med Jonathans gosehund och gosefilt och somnar...