Idag när jag skulle lämna Kristoffer på dagis blev jag lite ledsen. När vi var nästan framme kommer en ur personalen från "lilla" avdelningen ut med ett par barn för att gå till lekplatsen. Med sig hade hon en syskonvagn med ett barn i. Med andra ord var det en plats som var tom. Ja, det var ju där Jonathan skulle suttit. Han skulle ju börjat sin inskolning på dagis fyra dagar efter att han dog. Så då blev det ett par tårar. Men ta det lugnt, det blir fler under dagen...
Vi åker in till stan för att fixa lite saker. Till Clas Ohlsson´s för att köpa fotoalbum och ny hålslagare. Den gamla har ju som bekant gått sönder. Kanske inte helt oväntat egentligen, det var min farmors gamla hålslag så den var ungefär sen stenåldern. Men om den hållt så länge så tyckte jag kanske att den kunde hållt ett par veckor till? Det var väldigt dålig stil av den att gå sönder just nu! Men givetvis, helt självklart, var de slut....Så jag fick gå till bokhandeln istället och där hade de. Det blev en röd fin en. Nästa anhalt blev banken. Vi har fått en utbetalning från ett av försäkringsbolagen för Jonathan. Där uppstod nästa motgång. Mitt leg hade gått ut. Det var för gammalt. Nä, inte det också, ska det aldrig ta slut sa jag och satte igång och lipa igen...Hon tyckte nog att det var lika bra att snabbt säga att det var OK det gick bra ända. Annars kanske jag aldrig slutat...Nästa problem dock. Egentligen ska det upprättas ett särskilt konto för dödsbo. Jaha. Min dumma hjärna trodde att vi kunde få pengarna insatta på mitt konto i och med att vi båda två var med. Men så lätt skulle det tydligen inte gå! Men hon skulle ringa till deras juridiska avdelning och kolla läget. Telefonkö! Fast på sätt och vis kändes det lite skönt att även de som arbetar på ställen som har telefonkö själva hamnar i en. Självklart inte den typen av kö som vare sig sa nummer eller beräknad tid! Så vi gick därifrån under tiden och fixade fler ärenden. En vit skjorta till Lucas, bland annat.
Tillbaka till banken igen. Jo, då. Det gick att sätta in pengarna på mitt konto i och med att det var ett litet barn. Så nästa utbetalning vi får så ska vi ringa denna hjälpsamma trevliga dam på banken så fixar det sig lite lättare. Hon är ju nu insatt i situationen. Mitt leg däremot kan de inte hjälpa mig med. Nu är det nya regler. Har inte leget gått ut kan de göra nytt. Men har det gått ut, som då i mitt fall, måste man vända sig till Skatteförvaltningen för att göra ett nytt. Räcker inte att gå in på valfri bank med personbevis i ena handen och ett foto i den andra längre. Nä, nu har de tydligen kommit på att det varit lite för lätt att fixa falsk legitimation. Tänk, det har jag tyckt i väldigt många år...Men sen är det ju självklart att reglerna har ändrats just nu! Men det verkar ju faktiskt bara vara bank-människor som kollar bäst-före-datumet på ett leg. Det gick visst ut i oktober, men det har jag använt många gånger sen dess... Så jag får hoppas att affärerna fortsätter att sköta denna uppgift extremt dåligt, för jag har definitivt inte lust att ta kort till leg och fixa med det nu! Har ett och annat att tänka på i alla fall om man säger så!
Har också hunnit med ett besök i varenda väskaffär i stan. Har ingen bra handväska till begravningen. Äger inte en svart handväska...helt otroligt, trodde jag var standard hos alla tjejer... Givetvis blev det en väska jag hittade i första affären...Kunde jag ha listat ut med röven och köpt den direkt istället för att rusa runt som en skållad råtta i de andra affärerna också. Jo, vi hade ganska bråttom idag. Prästen skulle komma kl 13 och vi ville gärna hinna äta nåt innan. Så det blev en turbotur in på Subway för att inhandla varsin "macka" att trycka i oss när vi kom hem. Men vi hade 5 minuter tillgodo så varför hade vi stressat?!
Alexander hade redan kommit hem från skolan när vi kom hem. Han gick hem direkt efter lunchen för prästen ville att han skulle vara med på samtalet han också. Och det är bra att han också får känna sig lite delaktig! Prästen bad oss berätta lite var om Jonathan, lite om hur han var och hans personlighet. Sen kollade vi på psalmer och har nog enats om dom. Vi behöver ju inte ha en helt klar lista med ordningen för vi ska inte ha något "programblad" upptryckt. Jag tror inte riktigt att det är någon som bryr sig särskilt mycket att sitta och titta i det för att se vad som kommer näst i programmet... Men han gick igenom själva rutinerna kring det hela, vilken ordning bön och så vidare kommer. Jag skrev ner det i mitt block, men som prästen sa att detta är inget ni behöver ha koll på alls. Detta överlåter ni till mig så håller jag ihop allt åt er. Ni ska bara tänka på er själva under begravningen. Låter bra, men vi har ju redan konstaterat att jag tydligen är lite av ett kontrollfreak, så helt kommer jag ju inte kunna släppa det!
Alexander berättade också idag att ett par av hans klasskompisar pratat om att de kanske ska komma på begravningen. Det skulle vara "roligt" om de kunde göra det! Skulle betyda väldigt mycket för honom om någon var där för just hans skull, inte "bara" för vår. Men det är ju inte så lätt att genomföra alltid. Själv skulle jag aldrig låta Alexander gå själv på en begravning om jag inte kunde följa med för det är ju en ganska jobbig upplevelse.. Och det är ju faktiskt så att alla inte kan ta ledigt från sina jobb hur som helst! Och det har vi all förståelse för! Men det vore som sagt väldigt "roligt" för Alexanders skull! Skriver ordet rolig med "-tecken, för det är ju liksom inte roligt i ordets rätta bemärkelse.
Efter att prästen varit här så åkte vi och hämtade ut våra luckor till överskåpen som kommit till posten, eller till Konsum rättare sagt. Det gick faktiskt över förväntan att få dem på plats. Behövde inte plocka ur nåt alls ur skåpen! Och det gick ganska bra att justera dem också! Så började vi ta av skyddsplasten...ja, givetvis! En lucka hade en stor ful repa! Väl synlig! Vi har ju redan flera gånger konstaterat att inget får gå smidigt, allt ska jävlas! Blev till att ringa IKEA´s kundtjänst. Trevlig dam i andra änden efter INGEN telefonkö alls! Det ni! Hon skickar en ny lucka så kan vi bara lämna in den andra på IKEA-varuhuset nån gång när vi har vägarna förbi. Något som gick smidigt i alla fall!
Kvällen spenderade jag till stor del, en timme och fyrtio minuter för att vara exakt, i telefonen med min gamla barndomsvän/granne. Nä, inte hon som varit så gullit att hon kommit med mat och fotografier. Hennes storasyster var det faktiskt! Fast hon är gullig hon också! Hon ringde mig och det var så skönt att prata med henne. Blir väldigt sällan nu för tiden, hon har bytt kust. Hon berättade att hon kommer till begravningen och då blev jag glad. Kom ett par tårar, fast glada tårar! Grät lite tidigare ikväll dock. Satt åter igen och gick igenom massa fotografier. Visste inte att det skulle göra så ont idag också, jag har ju tittat på dem så många gånger i helgen! Men det gjorde lika ont idag. Jag försökte hitta ett kort med hela familjen samlad som jag tänkte rama in och lägga ner hos Jonathan i morgon. Men det enda jag hittade med oss alla samlade var från hans dop och då var det så många andra med också att det blev så pluttrigt och rörigt. Hittade däremot ett jättegulligt med mina tre goa killar busandes och skrattandes! Det fick det bli i stället, så nu sitter det i en vit fin ram. Men jag är däremot väldigt ledsen att vi inte har ett fint familjekort. Det är ju liksom lite för sent för det nu...Undra om man någonsin slutar att tänka och säga att det kan vi göra sen...för det är inte alls säkert att man kan göra allt sen! Undra när man verkligen ska lära sig att det kan vara för sent om vi inte gör sakerna direkt!? Troligtvis aldrig...
Nu ska jag strax gå och lägga mig och samla alla krafter jag kan inför morgondagen. Det blir en tung dag. Väldigt tung. Väldigt jobbig. Väldigt smärtsam. Jag ska lägga över min älskade unge i sin lilla kista i morgon. Jag ska för allra sista gången se min älskade Jonathan. Jag ska för allra sista gången få bädda ner min älskade fina Jonathan. Åh, vad jag ska bädda fint! Massor av söta gosedjur. Och filten. Och fotografiet på de tre busande syskonen Nilsson! Och inte att förglömma, ett par av hans nappar måste ju också läggas ned. Men herregud, jag vet inte hur jag ska klara det! Men jag vet bara att jag måste. Detta är definitivt en sak jag inte kan överlåta åt någon annan, det måste jag göra själv, hur hemskt det än kommer att kännas. Och hur dåligt jag än kommer att må. Lucas är snäll och kör dit mig, men tycker själv att det är för jobbigt så han kommer inte att vara med. Och det är helt ok för min del. Vi sörjer olika och det vet vi. Och det måste vi acceptera, vilket vi också gör! Däremot kommer min underbara mamma att vara där med mig. Jag vet inte om hon kommer att vara med hela tiden, men jag vet att hon kommer att finnas där hela tiden om än i bakgrunden. Det är helt upp till henne, men jag tror nog att hon kommer vara med. Och sen kommer hon att köra mig hem. Tycker inte riktigt att det är läge att ta bussen hem i morgon från bårhuset. På ett sätt längtar jag till i morgon. Jag kommer ju att få se min älskade lille kille igen. Och samtidigt fasar jag för morgondagen. Det är ju SISTA gången jag får se min älskade lille kille...
Åh, herre gud vad jag älskar dig och saknar dig min fina söta Jonathan.
För alltid.
För evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar