Söndagen den 13 februari

Denna morgon vaknar jag upp och kommer genast ihåg allt som hänt. Ingen mjukstart för känslorna här inte, inte heller samma styrka på bomben. Men bomben kommer ändå, många, många gånger om dagen. Varje dag. Och den gör precis lika ont varje gång. Har börjat fundera på hur många gånger ett hjärta kan gå sönder utan att sluta fungera? Tydligen hur många gånger som helst...Vi går upp och kör morgonrutinerna med barnen. Själv mår jag hemskt. Jag går och lägger mig på sängen och gosar in mitt ansikte i Jonathans filt. Känner inte längre hans lukt. Gråter, gråter och gråter ännu mer...Idag är det riktigt tungt. Igår visste jag inte riktigt om jag skulle vilja åka till sjukhuset idag också för att hälsa på min lilla ängel. På ett sätt kändes det självklart, men samtidigt vet jag ju hur ofantligt ont det gör att gå därifrån. Men idag skulle vara sista gången på ett tag som jag kan få se honom. I morgon ska han åka till Linköping. Rättsmedicinsk obduktion. Måste göras vid såna här tillfällen. De ska skära i min älskade lilla Jonathans lilla söta goa kropp. Öppna upp has lilla lilla bröst och titta inuti honom...usch vad jag inte tycker om det. Jag vill att han ska få vara hel, inte trasig. Men de syr ju ihop honom igen, men i alla fall. Och det kommer ju inte att synas efteråt, för de tar ju på honom hans små kläder igen. Men i alla fall. Jag vill verkligen INTE att de ska skära i honom. Han är min och de får inte ta sönder honom!!!

Med allt detta i tankarna bestämmer jag mig för att åka till honom. Men varken Lucas eller Alexander vill följa med. De känner att det blir för mycket, att de inte orkar. Och det är helt ok. De måste göra vad som känns rätt för dem så gör jag vad som känns rätt för mig. Jag ringer mina föräldrar och fråga om de kan följa med. Och självklart kan de det. Jag känner inte att jag klarar detta själv. Och så har jag inget körkort och åka buss dit och hem? Skulle inte tro det!  Jag ringer till sjukhuset och talar om att vi kommer runt 13.30. Mamma och pappa hade nyss fått besök av sina grannar. De grannar som är föräldrar till min äldsta vän, hon som jag skrev om igår, som ringde när jag var ute och gick. De hade bakat bullar och tagit med till mamma och pappa så de skulle fika. De var också jätte-ledsna. Jag och min storebror hade ju gått som barn i deras hus också när vi var små. Dessutom var hon vår dagmamma tills vi var stora nog att vara hemma själva. Så deras sorg är ju också stor.

Medan jag pratar med mamma så ringer det på dörren. Jag säger hej då och lägger på luren. Jag går och öppnar dörren. Där står en gammal skolkamrat med en stor blombukett som var från henne och från tre andra av mina gamla klasskamrater och deras familjer. Tjejen som kom med blommorna jobbar som barnmorska. När jag fick Jonathan så blev vi inlagda på NEO. Då kom hon dit för att ha mitt utrskrivningssamtal från BB. Hon klappade honom på hans lilla huvud och tyckte att han hade så mycket fint mörkt hår! Hon miste själv sin pappa i höstat (tror jag det var) och hon har lovat mig att han kommer att ta hand om Jonathan uppe i himlen precis som om det vore hans eget barnbarn. Det känns tryggt! Han har ju sin farmor där också. Han har aldrig träffat henne för hon gick bort 1 ½ år innan Jonathan föddes. Vi hade ju inte tänkt att han skulle få träffa henne på minst 70 år.... Jag tar in de fina blommorna och sätter dem i vatten och min gamla vän går iväg, hon har sina barn väntandes i bilen.

Jag försöker ta itu med lite vardagssysslor. Plockar ur diskmaskinen, och där är hans lilla skål. Plockar i diskmaskinen, och där är hans lilla mugg. Hänger en maskin tvätt, och där är hans små kläder...tar liksom aldrig slut...

Mamma och pappa kom och hämtade mig. Mamma undrade om jag ätit något, men nix det hade jag ju inte. Vad är du sugen på, undrade mamma. Kanske lite mjukglass, sa jag. Vi stannade till vid MAXI. Mamma gick in och köpte en bägare med mjukglass och nötkross. Åt ett par skedar medan vi körde mot sjukhuset. Men mer fick jag inte i mig... Framme på sjukhuset hade vi svårt att hitta en parkeringsplats. Brukar ju vara så på söndagar på den sidan av sjukhuset. Men till slut hittade vi en. Vi parkerade och promenerade till entrén. Trycket över bröstet ökade för varje steg. Snart, snart skulle jag få se honom igen. När vi kom in på avdelningen kom personalen fram till oss och sa att när vi var klara idag så skulle Jonathan läggas över i en säng som de bäddat och ställt in. Det vill jag göra själv sa jag och det gick bra. Vi gick in på sal 16. Där ligger han åter igen i den blå-vit-rutiga barnvagnen. Han ligger så fint nerbäddad med sina 2 gosehundar och filt och nallen personalen lagt dit. Även de fina pappers-näckrosorna som min fina brorsdotter gjorde ligger kvar. Idag tar jag upp honom i min famn. Måste ju ändå lyfta upp honom sen för att flytta över honom till sängen. Jag behåller den tjocka filten som han ligger på mellan oss. Han är ju så fruktansvärt kall, min älskade fina kille! Och fortfarande så stel. Se det är inte så himla lätt att hålla honom mot mig. Jag lutar mig över honom, kramar, pussar, klappar pratar och sjunger för honom:

Åh min älskling
Åh min älskling
Åh min älskling clementin
Fast jag kan köpa en låda Jaffa
Så tar jag hellre en clementin

Denna lilla fjantiga låt blev han alltid så glad av när jag sjöng för honom. Han log och skrattade så fint varje gång. Har faktiskt funderat lite på om man kanske kan ta med den i dödsannonsen? Fast den kanske är för fjantig? Fast det är ju inte någon annan än vi som har med den saken att göra...ingen annan behöver bry sig...Många tankar finns runt annonsen och begravningen. Får återkomma till det senare. Nu tillbaka till sal 16.

På fredagskvällen när jag klätt på Jonathan tog personalen kort på honom. Nu kom en sköterska in med en kamera och tog kort på ljuset som var tänt och de finna blommorna som låg spridda runt omkring. Hon lämnade kvar kameran, vi fick ta så mycket kort vi ville. Sedan lägger de över korten på en skiva som vi får med oss hem på tisdag efter det besöket med läkarna vi ska på då. Jag tänder ett ljus jag hade med mig. Skulle ju haft det med mig igår, men glömde det. Det var det ljuset som vi skulle haft på Jonathans tårta. Hans 1-års ljus... Pappa tar flera kort på mig när jag sitter med Jonathan i min famn. När jag klappar honom. När jag pussar honom. Sen reser jag mig för att lägga ner honom i den fina sängen de bäddat iordning. Vita lakan och örngott med blåa hjärtan på. Jag lägger försiktigt ner honom på kudden, lägger gosedjuren hos honom och filten över honom. Sen lägger jag även över det vita lakanet med de blåa hjärtanen. Han ligger så fint, vi tar ännu fler kort. Bortsett från att han är väldigt lillablå på sina underbara små fina läppar så ser det precis ut som om han sover...tänk om det hade varit så... Jag ger honom en sista puss, tar min jacka och nästan springer ut ur rummet. Idag kändes det nog ännu hemskare att lämna honom. Igår visste jag ju att jag skulle kunna komma tillbaka idag, men det vet jag att jag inte kan göra i morgon. Då ska han ju till Linköping. Jag hade frågat om hans filt och gosisar fick följa med honom dit eller om de stannade kvar här i Kalmar. De skulle följa med honom hela tiden sa de. Det känns skönt. Gråtandes går vi därifrån. Det första jag får se när vi kommer ut från barnavdelningen är två föräldrar med sin lilla flicka på ca ½-året. Hjärtat exploderade igen. Hela vägen till bilen ville jag bara vända om och springa tillbaka till honom. Men jag visste ju att det skulle göra precis lika ont igen...så jag fortsatte att gå...fast mitt hjärta stannade kvar...i sal 16 på barnkliniken i Kalmar...hos min Älskade Fina Underbara Jonathan...

Vi var tvungna att handla lite på vägen hem. Lite snabbnudlar så att Alexander kunde fixa lite mat ifall vi inte orkade själva...En åkte vi hem. Mamma och pappa stannade en liten stund, sen åkte de hem till sitt. Medan jag var på sjukhuset så hade en gammal granne och vän till mig varit på besök. Vi har nyligen återfått kontakt och träffas ganska regelbundet med våra barn på Öppna Förskolan. Hon har bl a en liten kille som bara är (var) två månader yngre än Jonathan. Kommer att bli extra svårt att träffa dom igen... Men denna gulliga söta tjej hade stått och lagat mat till oss! Två stora formar med fin lasagne. Vi fick även ett fint kort och en söt gosehund.

Nån gång under senare delen av eftermiddagen ringer telefonen. Det var från Blomsterkrysset. De hade blommor till oss och undrade om vi var hemma. Visst, det är vi. Hon kom efter en liten stund. Det var jättefina blommor från mina gamla grannar i Kolboda. Samma granne som kommit med maten till oss. Men även från hennes storasyster med familj, lillebror och föräldrar. Storasystern och jag skiljer bara ett år i ålder. Jag är äldst, så vi lekte ju jätte-mycket när vi var små. Alla ungarna i Kolboda sprang ju runt som barn i allas hus! Det är ju så på landet...dina ungar är mina ungar...men vad roligt man hade! Återigen tillbaka till verkligheten...Satte blommorna i vatten.

Jag går återigen ut en stund. Behöver ännu en gång komma bort från alla ljud som inte finns...Det är fortfarande kallt, men inte lika kallt längre. Går ute en stund, inte så länge denna gång...Tiden har liksom försvunnit, har ingen uppfattning om klockan längre...När jag kommer in så börjar vi plocka fram lite mat. Vi ska äta den fina lasagnen som min fina vän kom med. Lucas fixar lite sallad och vi värmer lite bröd. Vi dukar fram och jag blir så glad för jag känner mig verkligen sugen på mat! Vi tänder ljuset vi har på köksbordet vid ett fotografi av Jonathan. En av ljusstakarna han fick i doppresent. Så börjar jag äta. Då kommer tårarna igen och matlusten försvinner på en gång. Men maten var god, tro inget annat! Jag går från bordet och lägger mig i sängen och gråter lite mer...förstår inte hur det kan finnas så mycket tårar. Men de är tydligen som bröstmjölk, kommer bara mer ju mer man gör av med...Kristoffer kommer in och vi gosar en stund. Alexander kommer in och vi gosar en stund. Jag går upp igen. Funderar på om jag kanske ska orka se Solsidan på kvällen? Jag gör ett försök. Det är ju ganska roligt, men varje gång jag försöker skratta så kramar hjärtat och bröstet ihop sig och håller på att kväva mig. Skratta går inte än...inte annat än till mina underbara barn och deras tokiga kommentarer ibland. Och då övergår skrattet väldigt fort i gråt...

Jag går och borstar Kristoffers tänder, byter blöja och tar på honom pyjamasen. Lucas gör hans välling. Han sätter sig i mitt knä och dricker sin välling. Det är ju helst där han vill sitta och dricka den. Är jag hemma vägrar han sitta nån annan stans... Jag går med honom in i hans rum, gör i ordning sängen, fixar sagan och drar ner rullgardinen. Nu ska han bara välja klistermärke. Han vägrade somna i sin egen säng förut så då "mutade" jag honom med ett klistermärke varje gång han var duktig och somnade i sin egen säng. Och det har vi fortsatt med. Många märken har det blivit! Jag stoppar om honom, pussar, kramar och säger att jag älskar honom. Ja ända till månen, så mycket det går! säger han tillbaka till mig då! Min underbara lilla kille! Han förstår ju inte riktigt vad som hänt. Han vet att mamma är ledsen ibland och då kan han också bli ledsen en liten stund. Han fortsätter fråga efter Jonathan. Vi svarar samma sak hela tiden: Jonathan finns inte hos oss längre, han är en ängel nu. Undrar hur många gånger man klarar av att höra den frågan och klarar av att svara honom utan att bryta ihop helt och hållet...

Det har blivit kväll och jag har inte den blekaste aning vad jag ska göra. Om jag inte gör något kommer alla tankar i rasande fart, alldeles för fort...Börjar fundera på att börja skriva en blogg, kanske? Har känts bra det jag skrivit på FB, bara att få skriva lite liksom...Frågar efter tips på bra blogg hos mina FB-vänner. Nån sa denna bloggen, så jag tänkte att jag alltid kan testa. Sagt och gjort, här sitter jag nu och skriver av mig allt mitt hjärta inte längre orkar bära. Skriver, skriver och skriver. När jag slutar för kvällen är jag klar med fredagen den 11 februari - den värsta dagen i mitt liv. Sen tar jag en insomningstablett och går och lägger mig...