Tokdag

Igår blev det inget nytt inlägg. Så idag blir det kanske flera...;-)

Igår hade vi planerat in att umgås som familj. Inget särskilt så, men vara tillsammans alla fyra. Vi skulle till IKEA och äta lunch och inhandla gosedjuren vi ska ha till begravningen och som jag ska lägga ner i kistan om de vi redan har inte räcker. Ska ju vara fullt med gosiga gosedjur! Sen skulle vi faktiskt fixa en tur till tippen oxå. Just nu står den gamla kylen utanför köksfönstret och det är kanske inte så kul...Annars så skulle vi inte gjort så mycket, det skulle blivit lite av en fridag när det gäller planering och fixande.

Men det skiter sig ju redan på morgonen när telefonen ringer. Nu får vi reda ut en jävla massa tjafs, som i efterhand visade sig vara TOTALT onödiga ljust nu. Vilket gjorde mig ännu mer förbannad och ledsen. Men när vi suttit och pratat och skrikit ett tag så går jag och överlåter resten till de närmst stående i fallet. Nu ger jag upp. De pratar vidare ett tag och kommer överens om att vi försöker ta nya tag SEN och se om vi kan börja om från början på något sätt. Om jag kommer kunna förlåta? Det återstår att se. Inte allt, det vet jag. Finns vissa saker man bara inte kan förlåta. Men jag hoppas att jag kan förlåta så pass mycket att jag känner att jag kan vara med när vi går vidare SEN. Men nu är liksom inte läge! Jag har fått trycka på paus på min sorgeknapp. Så nu sitter Jonathan där uppe och undrar varför mamma inte tänker på mig längre? Men det gör jag min lilla älskling. Men just för sekunden finns ingen energi för sorgen en gång. Därför hoppas jag nu verkligen att detta är överspelat nu så att jag kan återgå till min sorg. För jag behöver den, lika mycket som en som är strandsatt i öknen behöver vatten. Jag klarar mig inte utan min sorg just nu, då bryter jag ihop. Och detta har jag varit rejält och otäckt nära att göra två gånger på två dagar på grund av denna förbannade och onödiga situation. Men nu hoppas jag det blir lite bättre, sämre går ju inte...

Men vi hann med  IKEA igår i alla fall. Vi var ju så illa tvungna att äta! Och så fick jag köpa ramar, mängder med små gosedjur som jag måste klippa av alla lappar på. Vi köpte även överskåp till kylen och frysen. Luckorna var dock beställningsvara så det tar 7-10 dagar, men dom klarar jag mig utan. Bara jag får upp alla saker som står överallt. Sen har vi säkert den "turen" att vi måste plocka ner nästan allt för att få på luckorna. Men då får vi göra det. Sen funkade dagen bra. Vi värmde soppan som min barndomsgranne gjort till oss, och himmel vad god den var! Dock fick den stå på värme lite för länge för alla telefoner krigade med varandra just då så vi kunde ej äta direkt när den var klar. Men den var helt supergod, så det receptet är bara att rota fram min vän, för det vill jag ha!

När vi ätit färdigt kom min gamla "vuxen-granne". Blir lite rörigt med gamla grannar hit och dit! Men hon kom i alla fall och vi satt och drack thé - ovanligt! Näää, vi dricker alltid thé, mycket thé. Thé är gott! Vi satt och pratade om allt och inget. Vi pratade om olyckan, tiden efter, allt som hänt nu och vad som kommer att hända. Men vi pratade också om helt andra saker. Om allt möjligt. Om allt och inget. Och det var skönt. Vi satt och pratade ganska länge. Tittade på klockan när den närmade sig tolv. Lugnt, tänkte jag. Jag behöver inte upp i morgon. Klockan blev nästan ett innan hon gick. Då hade jag dock kommit på att jag visst måste upp, Kristoffer ska ju till dagis! Ja, ja. Det får det vara värt, för det var skönt att prata med henne. Hon hade sagt till sin make att hon nog inte skulle bli så sen, ett par timmar skulle hon stanna...men maken skulle skicka ett SMS när han gick och la sig. Det hade han fortfarande inte gjort när hon åkte hem så hon hoppades att han bara glömt bort det och lagt sig i alla fall för han ska ju upp tidigt och jobba. Fast jag sa till henne att jag skulle inte bli förvånad om han sitter uppe och väntar på dig bara för att kolla att du är ok och mår bra. Det var ju ändå första gången vi träffades "efter" och det kan ju bli väldigt jobbigt känslomässigt. Och du min kära vän, är ganska mycket av en känslomänniska! Väldigt virrig sådan, men dock full av känslor! ;-)

Så där har ni anledningen till att det inte blev något bloggande igår, för jag gick och lade mig direkt efter att hon åkt.

Jag har nyss varit och lämnat Kristoffer på dagis, så nu sitter jag och väntar på att min älskade sambo ska kliva upp ur sängen. Vi måste ju fixa släpvagn och åka till tippen. Sen vore det lite skönt att få upp hyllorna ordentligt så att jag kan börja plocka in och få lite ordning. Min moster ska komma på ett litet besök idag. Mamma kommer med. Och medan jag har skrivit dagens inlägg så har mannen klivit upp så nu måste jag aktivera mig själv också. Kan ju inte gärna (eller kan och kan, det kan jag utan problem men det känns inte så snällt...;-)) köra upp honom och sen bara sitta här själv!


Men jag återkommer kanske igen idag!