Allt och inget...

Idag har vi åter varit på sjukhuset. Fast inte för att se lilla Jonathan. Han är nu i Linköping. Vi fick träffa barnläkarna som tog hand om honom i fredags och även en kurator. Hon verkar bra. Ska fortsätta träffa henne. Hon ska även hjälpa oss med olika saker som AF, försäkringskassan försäkringar...det är så himla mycket att tänka på. En sak jag inte haft en tanke på som hon också ska hjälpa oss med är att stoppa direktreklamen till oss som rör Jonathan. Och så var det något annat liknande om nåt register också, kommer inte riktigt ihåg.

Jag frågade om vi får vara med när Jonathan ska läggas över i kistan. Och det får man. Man får ta upp detta med begravningsbyrån. Men vi får vara med och vi får klä på honom själva om vi vill det. Det sa jag att jag vill. Vi ska titta lite i garderoben och se vad vi vill att han ska ha på sig. En body vill jag att han ska ha i alla fall, så att han inte blir bar på mitten. Och givetvis byxor och strumpor. När vi kom hem sa dock Lucas till mig att det där med att klä på kanske inte var en så bra idé. Då ser vi ju ärren efter obduktionen. Ja, det hade jag inte tänkt på. Men jag sa att då kan ju de ta på bodyn och så kan jag ta på byxorna och strumporna. Fast när jag senare pratade med min mamma sa hon att en sköterska hade tydligen sagt till mig i fredags att man inte kommer att se något efter obduktionen. Det hade jag inte uppfattat eller kanske inte ens hört, jag vet inte vilket. Begriper bara inte riktigt hur hon menar? Måste de inte "öppna upp" honom? Då måste man ju se ärren efteråt? Jag får fråga nästa vecka, då ska vi tillbaka till sjukhuset igen. En gång för att träffa kuratorn och en gång för att träffa barnläkaren. Sen vill jag lägga ner honom i kistan och få bädda ner honom riktigt gosigt och fint med massor av gosedjur!

En annan sak har gjort i dag är att inhandlat en digital fotoram. Har inte velat ha någon tidigare, tycker inte om dem. Men nu har läget liksom blivit ett annat. Och vi hittade en jättefin! Man kan välja mellan träram och metallram, så den ser ut som en tavla. Billig var den inte, men väldigt fin! Lite större än de "vanliga" man brukar se. Man kan även visa film och så har den Mp3 spelare också...inte för att jag bryr mig om de två sistnämnda sakerna, vi ska bara ha kort på den. Fina kort på barnen, mest blir det nog Jonathan, i alla fall nu i början. Har också inhandlat en fin låda som vi ska lägga minnessaker i. Än så länge har vi lagt ner ett par nappar, hans första nappflaska, tandborsten, halsbandet med dinosaurierpärlor som jag gjorde till honom på ÖF i fredags och så hans 1-års present från Alexander. Alexander fick bestämma om vi skulle öppna det innan vi la ner det, men det tyckte han att vi kunde vänta med och göra på hans 2-årsdag. Så då gör vi så! Vi kommer också att lägga ner lite kläder, såna som var speciella för just Jonathan. Sen kommer vi också att lägga ner hans pärm. Jag har gjort en pärm till varje barn. Den innehåller bl a journalen från graviditeten och förlossningen. Inbjudningskort och tackkort från dopet. Rosetten från dopklänningen. Armbanden från BB. Faderskapsintyg. Dagisplaceringen... Alla viktiga papper som har med varje barn att göra. I Alexanders pärm finns även ett par teckningar och massor av diplom. Sen kommer vi ju att spara alla kort från blommorna vi fått nu och dödsannonsen och liknande som har med begravningen att göra. Pärmen innehåller med andra ord det mesta från födsel till död. Och i Jonathans fall hann det ju inte bli så mycket... Sen kommer vi väl att lägga ner lite mer saker när vi väl plockar undan hans saker, men det blir inte än på ett tag...

När vi kom hem från sjukhuset så fikade vi lite. Min mamma var här och vi käkade semlor. Kristoffer åt glass. Sen satt Kristoffer i soffan med sin mormor och rätt var det var sa det bara pang! Det var Busan, vår tokiga katt, som kom inrusande genom kattluckan. Hon var jagad av en ful grannkatt...Grejen var bara att hon fick själva luckan med sig in...den gick liksom lite sönder. Så då fick mormor och jag sticka iväg och se om vi kunde få tag i en ny, är ju lite kallt att vara utan och så kan det ju komma in andra katter också. Just den modell vi behövde hade de ju givetvis inte på lager. Brun med magnetlås. Nästan 1 000 spänn. Skitkul! Men de tar hem en så om allt går väl så har vi den till på fredag. Så nu har vi försökt tejpa den lite med silvertejp, vi får se hur länge det håller.

Blommor har strömmat in idag också. Nu är det snart en hel blomsteraffär här hemma. Väldigt fint! Det plingade på dörren på kvällen och det var en kollega till Lucas som kom. Hans mormor, tror jag det var, bor tydligen i grannhuset. Så han visste inte riktigt om han skulle "våga" plinga på eller inte. Men jag tror det var bra för Lucas att han gjorde det. Så vi stod och pratade en bra stund. Han hade hört idiotiska kommentarer att hur kan man lämna sina barn själva i badet? Men det var ju precis det vi INTE gjorde!!! Lucas satt ju inne hos dom HELA tiden!!! Man fattar inte hur fort en sån här sak kan hända!! Det går på ett ögonblick!!! Men det är så himla tråkigt att folk måste komma med massa dumma kommentarer fast de inte har en j*vla aning om vad som egentligen hände!!! Men så har det alltid varit och kommer antagligen alltid att vara.

Många gånger sen olyckan hände har jag undrat över hur min älskade lilla skatt upplevde det hela. Han måste ju ha varit livrädd och undrat varför mamma eller pappa inte kom och hjälpte honom? Mamma! Pappa! Var är ni! Jag behöver hjälp! Jag kan inte andas! Mamma!!! Det är jätteotäckt!!! KOM NU!!! MAAAAMMMMMAAAA!!!! Hälp mig!!!! Hur sjutton ska jag kunna få dessa tankar ur mitt huvud? Men det måste ju varit så han tänkt!? Det skulle jag ha gjort om jag inte klarade mig själv! Det är ju meningen att mamma och pappa ska hjälpa sina barn när de inte klarar sig själva....Får så fruktansvärt ont i hjärtat när jag tänker på vilken skräck hans sista stund i livet måste varit. Sen får jag försöka tänka på att det sista han gjorde i detta livet var att bada med sin lilla storebror och det var bland det roligaste han visste. Det hjälper kanske lite, men bara väldigt, väldigt lite...

Åh, det känns så jobbigt att inte veta när vi kommer att kunna ha begravningen. En preliminär obduktionsrapport blir troligtvis klar i morgon, men innan den "riktiga" är klar kan vi inget göra. Och det kan ta en vecka eller två till. Ingen som vet. Vi har funderat och pratat lite mer om begravning och allt kring det. Nu känner vi nog att vi ska ha "öppet" för de som vill komma, men att vi skiljs åt direkt efter. Ingen fika. Ingen mat. Bara den absolut närmaste familjen. Vill dock inte att några barn, förutom familjens, ska närvara. Men det kan man väl knappast skriva i dödsannonsens avdelning för begravningen?? Man kan bara hoppas att de som kommer har fått reda på det i alla fall och lämnar dem hemma. Om det kommer några. Det kanske inte är någon som orkar/klarar av det? Vad vet jag, jag vet inte hur jag skulle gjort om det var en väns barn... Men alla gör ju som de känner och vill. Vi ställer inga krav på någon. Vi ska ta kontakt med en begravningsbyrå i morgon hade vi tänkt. Sen får vi se hur det går. Bestämma allt som ska bestämmas... En vän till mig förlorade sin pappa i höstas och de har ännu inte bestämt gravsten, så det är tydligen inget man måste göra direkt. Men jag tror nog att jag ändå vill "få det gjort" ganska så snart i alla fall så att man inte har det hängande över sig. Men vi är ju alla olika. Åter igen, alla måste göra det som känns bäst för dom själva. Det uttrycket får vi verkligen använda oss av här hemma, för Lucas och jag är som natt och dag i vår sorg. Men det gäller ju att känna av den andra och acceptera hur han/hon fungerar. Jag gör det som är bäst för mig så gör han det som är bäst för honom. Äldste sonen fungerar ungefär likadant som sin pappa.

Alexander tror att han ska till träningen i morgon och jag tror nog det kan vara ganska bra. Han kan behöva träffa sina kompisar igen nu. Skolan väntar vi med till fredag. Först tänkte både han och vi att han skulle vara hemma hela veckan, men det är ju sportlov nästa vecka så då blir det väldigt länge innan han ska tillbaka igen. Se det kan nog vara bra att gå på fredag, då går de inte så länge heller. Skolan skickade blommor till honom (ja de var ju givetvis till oss också) idag. Killarna, tränarna och föräldrarna i hans lag skickade blommor till honom igår. Det betydde jättemycket för honom. De ska står i mitt rum sa han, och det gör de också!

Igår blev han också glad för han ska få låna våra goda vänners X-Box. Inte för att jag vet hur han ska hinna med att spela på det för han köpte nytt spel till datorn idag, men det ger sig! Han ska även få följa med samma goda vän på hans innebandyträning någon dag. Han spelar i div1 så det är ju lite extra spännande och se de duktiga killarna, hmm förlåt, gubbarna träna!

Nu tror jag att jag ska starta upp min gamla Bettan (den gamla stationära datorn) som jag har alla fotografier på och se om vi kan välja ut lite bilder till den nyinköpta ramen! Eller om det kanske få vänta tills i morgon...får se. Ska i alla fall hälla upp mig en ny kopp thé för nu tror jag att jag "tömt" mig själv på innehåll för denna gång och dag. Men jag återkommer med största säkerhet igen i morgon. Om jag inte får fler tankar igen ikväll, för då kan det ju bli ett nytt inlägg redan då!