Fredagen den 11 februari

Det hela började som en helt vanlig fredag. Vi vaknade vid 7-tiden och gjorde oss i ordning för ett besök på Öppna Förskolan som vi brukar på fredagar. Vi gick dit och var där hela förmiddagen. Både Kristoffer och Jonathan lekte och hade roligt. Jonathan var dock ganska trött, han hade sovit lite oroligt för han hostade ganska mycket. När ÖF stängde för dagen så gick vi hem. På hemvägen somnade Jonathan gott i vagnen så han fick ligga kvar och sova när vi kom hem. Kristoffer, jag och pappa Lucas fixade lite lunch. Efter det gick jag och la mig för att vila en stund. Jag hade ju inte heller sovit så bra på natten pga Jonathans hosta. När jag vaknade igen så började jag städa. Det skulle ju bli fint tills i morgon då vi skulle ha kalas för att fira Jonathans 1-årsdag! Storebror Alexander skulle ha haft fotbollsträning på kvällen men den blev inställd då det var snöstorm ute. Vi åt tacos - inte en helt ovanlig middag en fredag i en barnfamilj! Efter maten så tog Lucas med sig Jonathan och Kristoffer in i badrummet så att de skulle få duscha och bada så de blev rena och fina till kalaset. Själv började jag dammsuga. Lucas satt inne hos ungarna i badrummet och det skrattades och plaskades precis som vanligt. Jonathan älskade att bada med sin storebror!! Efter att jag dammsugit färdigt sätter jag mig vid datorn ett par minuter. Sen hör jag Lucas ropa: Kom hit, skynda dig, han har gått under vattnet!!! Jag släpper allt och springer ut i hallen. Då kommer Lucas med en helt livlös liten Jonathan i famnen. Vi lägger honom på diskbänken, Lucas ringer 112. Jag försöker ge mun mot mun och hjärtmassage. Vet inte om jag gjorde rätt eller fel och kommer aldrig att få veta...Det kommer upp massor av vatten och kräks som hamnar över hela diskbänken och över hela mig. Jag får spotta flera gånger, jag får kräks i min mun. Killen på 112 är hur lugn som helst och förklarar för oss vad vi ska göra. Jag blåser försiktigt två gånger och Lucas trycker med två fingrar mellan hans bröstvårtor 30 gånger. Så upprepar vi hela tiden till ambulansen äntligen kommer. Kändes som om det tog en hel livstid, men det tog nog inte så lång tid. Fast det var ju snöstorm ute... Lilla Jonathan hade inte på hela tiden visat några livstecken. Han hade blivit helt rödprickig i sitt söta lilla ansikte och kroppen var helt slapp...Alexander, vår store duktiga kille, ringer till sin farfar och säger till honom: Du måste komma! Skynda dig! Kom nu! Jonathan har slutat andas...Farfar kommer samtidigt som ambulansen kör. Så han stannar kvar med Lucas och de andra två barnen.

När ambulansen kom och tog över slet jag av min blöta och nerkräkta tröja, rusade in i sovrummet efter en ny. Lucas fick skynda sig in i badrummet, Kristoffer var ju fortfarande kvar i badkaret...Han ville inte att Alexander skulle lyfta upp honom...Men han hade inte fattat vad som hänt, han var mest arg och ledsen för att han ville att jag skulle komma och ta upp honom. Sen var det ut till ambulansen. Jag fick åka i en ambulans och Jonathan i en annan. De körde inte med en gång utan ville jobba vidare med honom i ambulansen innan de körde iväg. När vi kommer fram till sjukhuset möter en sköterska (tror jag i alla fall att det var...) upp mig och frågar om jag vill vara med i behandlingsrummet. Det ville jag så jag blev inledd i rummet och så sa hon åt mig att sätta mig på en stol, men jag gick först fram till britsen och tittade på honom. Jag kunde knappt se någonting för det var fullt med människor runt honom som arbetade och gjorde allt de kunde. Sen satte jag mig ner på stolen och då fick jag se att en av sköterskorna var en tjej jag gått i skolan med som ung. Det kändes på något lustigt sätt tryggt med ett bekant ansikte där. Sen var jag tvungen att gå ut för att ringa Lucas och berätta att de fortfarande jobbade med honom. Jag ville inte gå till ett anhörigrum utan satte mig bara på golvet i korridoren utanför. Sköterska satte sig jämte mig. Medan jag pratar med Lucas i telefonen kommer läkaren ut och berättar att de fortfarande gör allt de kan men de får inga utslag på maskinerna. Jag frågar: Det ser inte bra ut va? Nä, säger läkaren, det ser inte bra ut.

Det går en stund, vet inte hur länge, ett par minuter kanske? Jag sitter kvar på golvet när de två barnläkarna kommer ut. De säger att vi ska gå till ett anhörigrum. De ville helst inte säga något innan vi var där, men jag frågade om det inte hade gått att rädda honom. Det hade inte gått att rädda min underbara lilla kille. Jag kände mitt hjärta gå i tusen miljoner bitar. De fick ta mig under varsin arm och leda mig till det där förbannade anhörigrummet. Jag ville ju inte in dit, jag ville ju till min Jonathan. De satte mig i en soffa och berättade att de inte hade fått några livstecken ifrån honom en endaste gång. Av någon lustig anledning hade jag haft vett att lägga ner hans favoritfilt och favoritgosedjur i väskan jag slet med mig innan vi åkte, så jag hade de med mig. När jag skulle få gå in till honom tog jag med mig filten. Jag öppnade dörren till rummet, och där låg min underbara lilla pojk. De höll på att lägga på honom ett lakan. Jag gick direkt fram till honom, kramade och pussade på honom. Jag frågade om jag fick ta upp honom i min famn. Självklart sa de och tog fram en stol till mig. Jag lade filten till rätta och lyfte upp honom i min famn, precis som jag brukade göra när jag skulle söva honom. Jag satte mig och tittade upp. Då fick jag syn på en klocka. Klockan var 19.40 fredagen den 11 februari 2011. Jonathan föddes fredagen den 12 februari 2010 kl 20.40. Exakt samma klockslag fast ett år minus en dag tidigare. Här någonstans ringer jag hem till Lucas och berättar att det inte gick att rädda vår son. Han tar Alexander, Kristoffer och farfar och sätter sig i bilen. Jag ringer även mina föräldrar som jag visste var på väg in till akuten. Jag hade ringt dem i ambulansen så de var redan på väg. Fast nu fick jag säga till dem att komma till barnavdelningen istället...

Efter att jag suttit med honom en liten stund kom de och satte på honom de fula armbanden alla "patienter" får på sjukhuset. De sa att vi skulle gå med honom till barnavdelningen. De kom in med en barnvagn men jag sa att jag vill bära honom själv. Det går bra sa de, fast det är en bit att gå. Men jag bar min älskade lilla Jonathan i min famn hela vägen. Och vägen hade aldrig känts så lång och Jonathan hade aldrig känts så tung... Väl framme på barnavdelningen så går vi in i ett rum. Jag sätter mig med Jonathan i min famn. Mina föräldrar och min svägerska kommer ungefär samtidigt som jag sätter mig. Lucas, Alexander, Kristoffer och barnens farfar kommer strax därpå. Läkarna sa att det var väldigt viktigt att även Kristoffer kom med, även om han inte riktigt förstod vad som hände eller hade hänt. Vi sitter där allihopa och gråter. Sen kommer polisen för att förhöra Lucas och mig. Det måste alltid göras när det händer plötsliga dödsfall med barn. Vi får gå in i olika rum med vars en polis. Jag har fortfarande Jonathan i min famn. Jag får berätta allt jag kommer ihåg. Sen kommer det ytterligare en polis som behöver en nyckel hem till oss. De måste ut och ta fotografier och dokumentera... När förhören är avklarade får vi gå tillbaka till vår familj igen. Jag sitter fortfarande med Jonathan i min famn. De andra kommer fram och klappar på honom, ger honom en liten puss i pannan. Vet inte riktigt hur länge vi sitter där, men ett par timmar är det nog. Läkarna hade tidigare frågat om det fanns någon som kunde köra och hämta kläder till honom så att han slapp sjukhuskläder. Men jag hade ju ryckt med mig hela skötväskan och där i låg det kläder. Jag gick in med Jonathan i rummet mitt emot - sal 16. En sköterska fällde ner skötbordet så att jag kunde lägga ner honom och ta på honom kläderna. Kändes så lustigt att ta på honom kläder utan att först ta på honom en blöja. Efter det tog jag åter upp honom i min famn. Vi gick ut i rummet i sal 16. Där stod barnvagnen de tagit ner till akuten. Det låg en fin liten nalle i den. Jag la ner min söta underbara goaste lilla Jonathan i vagnen och mitt hjärta gick sönder. Jag kunde inte lämna kvar hans filt och lilla gosehund. Jag kände att jag behövde dem bättre än vad han gjorde, själviskt? Ja kanske det, men det var så jag kände just då och fortfarande gjorde. Vi fick en tid av läkarna när vi skulle komma tillbaka för att prata igenom allt som hänt. Det är på tisdag. Vi fick också insomningstabletter med oss hem. Vi fick också numret till barnavdelningen så att vi kunde ringa nästa dag och säga när vi ville komma tillbaka för att hälsa på Jonathan. Sen gick vi därifrån, men en gigantisk bit av mitt hjärta stannade kvar.

Vi gick ut till bilen och satte oss. Farfar hade ju åkt med så han fick sitta fram. Jag satte mig bak hos Kristoffer. Alexander åkte med mina föräldrar som följde med oss hem. När jag satte mig i bilen så ser jag ju givetvis Jonathans bilstol. Tom. Då blir det ännu mer verkligt att han inte får komma hem igen... Vi kör hem, det har ju slutat snöa, men är halt och kallt. Väl hemma sätter vi på en kanna thé, sätter oss vid köksbordet och dricker thé tillsammans. Ord är överflödiga...Mamma och pappa åker hem efter en stund. Det är nu midnatt. Kristoffer somnade i bilen hem från sjukhuset, så han ligger redan i sin säng och sover. Vi säger till Alexander att gå och lägga sig. Vi säger att han får komma och lägga sig hos oss om han känner för det, men att han nog kommer att sova bättre i sin egen säng...Jag sätter mig vid datorn och Facebook en liten stund. Först vill jag inte skriva något om vad som hänt, men vet att Alexander redan har skrivit på sin sida så det känns som om jag måste. Sen ville jag ju inte heller att någon skulle skriva till mig dagen efter för att gratta Jonathan på hans 1-årsdag... När detta är gjort tar jag en insomningstablett och går och lägger mig. Och det verkar faktiskt funka. Jag somnar. Vaknar inte när Lucas går och lägger sig efter nån timme. Sover hela natten. Drömlöst.