Allt har INTE jävlats idag!

Det har varit en tung dag idag. Fast på samma sätt lite lättnad. Kan inte förklara. Fick frågan hur jag mår idag. Kan inte riktigt svara på det. Jag vet faktiskt inte.

Idag hade jag min första ensamma tid hos kuratorn. Det kändes väldigt skönt att prata ensam med henne. Jag har en massa knäppa tankar som jag inte känner att jag behöver tynga ner Lucas med, han har nog i alla fall. Men hon trodde att hon hade en bra förklaring till varför det är så extremt viktigt för mig att allt blir helt rätt och precis som jag vill ha det med allt som har med Jonathan att göra. Att jag själv vill vara med och lägga över honom till kistan. Begravningen. Den lilla mottagningen efter. Gravstenen. Ja, precis allt! Jag trodde nog att den enda anledningen var att detta är en sak jag bara kan göra en gång, det går ju inte att göra om ifall det blir fel. Men vi satt och pratade lite om hur det var när vi förlorade vårt första barn, om det varit något riktigt avslut då. Och det hade det ju inte. Ena dagen födde jag fram en liten flicka som vi redan innan visste var död. Vi fick se henne och fick kort på henne. Dagen efter, midsommarafton 1997, fick jag åka hem med ett antal tabletter för att stoppa mjölkproduktionen. Som för den delen funkade skitdåligt! Det var allt. Ingen begravning. Ingen vidare kontakt med läkare. INGENTING! Så det är nog helt enkelt så att jag nu även söker ett avslut för mitt förstfödda lilla barn. Min lilla flicka. När hon sagt det så låter det ganska logiskt, tror nog att den är så! Nu måste jag pausa. Måste gråta lite...

Tillbaka igen.

Efter besöket hos kuratorn mötte jag min älskade mamma som skulle följa med mig till bårhuset. Vi gick dit och där mötte en representant för begravningsbyrån oss. Även han var väldigt trevlig och väldigt förstående. Vi gick in i rummet där lilla Jonathan låg i sin lilla säng. Så fint nerbäddad med sina gosisar! Jämte sängen stod en bårvagn med ett ljusblått tygskynke över. Och ovanpå det stod det en fin liten vit kista. Åh vad jag grät när jag såg den! De hade gjort det så fint! Ska verkligen min söta lilla Jonathan ligga där i? Ja, det är ju den kassa verkligheten. Det ska han. Jag flyttar undan gosedjuren och tar sakta, sakta av honom lakan och filt. Sen lyfter jag försiktigt upp honom i min famn för allra sista gången. Kramar på honom och pussar hans iskalla lilla panna. Flera gånger. Sen lägger jag försiktigt, försiktigt ner honom i den vita lilla kistan. Lägger ner hans fina huvud på den lilla kudden. Lägger armar och ben försiktigt tillrätta. Han känns så lustig. Som en vaxdocka. Men det är ju ingen vaxdocka, det är min älskade son som jag nu ska bädda ner för allra sista gången någonsin. Oh vad mina tårar rinner! Både då och nu när jag skriver. Jag lägger på honom hans filt. Lägger två nappar på ena sidan huvudet och en på den andra sidan. En fick jag flytta lite, den kom så nära örat att jag var rädd att den skulle ligga och skava... Sen la jag ner gosedjur efter gosedjur. När jag inte trodde att jag kunde få rum med de lite större så sa han från begravningsbyrån att jo visst, det finns plats för dem också om du vill det. Och det gjorde det. La även dit de två fina pappersnäckrosorna min älskade brorsdotter gjorde till honom dagen efter han dog. Det sista jag la dit var ett inramat fotografi på honom, Kristoffer och Alexander. Det var ett så fint kort med tre busandes och skrattandes killar! Gav honom ett par pussar till och massor av klappar. Fick torka hans lilla ansikte torrt från mina tårar. Sen pratar jag lite med honom. Att det är sista gången mamma får se dig. Sista gången mamma får stoppa om dig. Sista gången mamma får röra vid dig. Åh, det gör så fruktansvärt ont. Går inte att beskriva! Trodde inte att ett hjärta som redan gått i så många bitar kunde gå sönder ännu mer. Men det kunde det. Fast samtidigt på något sjukt jävla sätt var det en lättnadskänsla. Lite befriande på något vis. Nu vet jag med total säkerhet att han är fint nerbäddad i trygghet med sina gosedjur och nappar och fint övervakad av sina bröder genom fotografiet. Klar för sin sista vila. Det var därför jag visste så säkert att jag själv skulle vara med och lägga över honom. Jag var dock inte säker på att jag skulle klara av att flytta över honom själv men det gick "bra".  Jag ville kunna försäkra mig själv om att han verkligen hade det som jag ville i sin lilla vita kista. Visst, jag tror säkert att han från begravningsbyrån skulle gjort ett lika bra jobb, nästan i alla fall. Men jag skulle nog alltid undra om han verkligen fått alla saker med sig. Nu vet jag det säkert. Den första som fick hålla lilla Jonathan när han föddes, var också den sista att hålla honom när han dött. Det var jag, hans mamma.

Efter att jag gråtit färdigt och lugnat ner mig lämnade vi bårhuset. Det är en särskild lukt där som jag aldrig någonsin kommer att glömma! Medan vi gick till bilen kände jag att jag inte ville åka hem än. Inte hem till tystnaden utan Jonathan. Så jag frågade mamma om vi inte kunde åka till Modehuset och kolla på en jacka till mig att ha på begravningen. Ja, jag vet, tvära kast. Men så är också mitt humör nu. Mina känslor. Det är så jag mår och det är ett rent helvete med dessa tvära kast fram och tillbaka. Men vi åkte i alla fall till Modehuset. Jag har länge sagt att jag behöver en lite snyggare jacka, gärna en svart, eller kanske mörkgrå. Men det har inte blivit av tidigare. Men nu är väl läge om något att köpa den så att jag kan ha den på begravningen. Och jag hittade faktiskt en jättefin! I rätt storlek och på rean! Det är ungefär här jag kan konstatera att idag har faktiskt INGENTING jävlats!! Hittade även en fin halsduk/scarves till begravningen och en fin att ha sedan också. Så nu har jag alla kläder jag behöver till på måndag!

Väl hemma så följde med mamma med in och drack lite kaffe och lekte en stund med Kristoffer innan hon åkte hem till sig och pappa. Jag gick och lade mig en stund på sängen och tittade på TV. Sen var det middagsdags. Och efter det följer det vanliga städandet av köket som blev klart för en stund sedan. Kristoffer sitter och tittar på film, men ska strax lägga sig. Han är jättetrött, men jag har inte "hunnit"" lägga honom än och han har det gosigt på soffan. Alexander är iväg på sin första träning parkour. Han testade ju på det på sportlovet och tyckte att det var skitkul! Så nu blir det det som gäller tisdagar och torsdagar. Än så länge är fotbollen på onsdagar och fredagar så det går utan krock. Får se sen när de byter säsong på både fotboll och parkour, men har vi lite tur så krockar det inte då heller. Annars får man köra lite varannat! Det löser sig alltid!

Jag skriver tidigt i min blogg ikväll. Känner inte för att vänta till sent som vanligt, allt för mycket känslor som vill ut! Och jag vet att jag brukar må bättre efteråt. I alla fall lite och i alla fall en liten stund. Man får lite distans till dagen och kan analysera lite vad som egentligen hänt. När man är mitt uppe i allt så hinner man inte riktigt känna efter. Men strax tänkte jag nog sätta mig i soffan och titta lite på Bygglov och efter det är det House, vilket jag tycker är en bra serie! Men inte lika bra som Grey´s anatomi som jag tror börjar i morgon igen! Men vi får se hur mycket jag kan koncentrera mig på programmen ikväll. Mina tankar finns hela tiden hos min älskade Jonathan, liggandes i sin fina lilla vita kista...

Till Jonathan:
Nu i ro, slumra in, i bädden den sköna....
Jag älskar dig så mycket det går, ända till månen som din lille storebror säger!
Kan inte förstå hur jag ska klara mig utan dina gosiga gosstunder och mys.
Jag saknar dig av hela mitt hjärta, fast det är helt trasigt...en del har du med dig...
För alltid
För evigt
Puss och kram från mamma