Jag har lite funderingar på hur omgivningen hanterar sorg som drabbar andra. Jag har ju tydligt märkt olika sätt att hantera det. Vissa personer visar verkligen att de finns för oss och att de bryr sig om oss. Vissa visar ingenting men tar visst för givet att vi vet det i alla fall. Vissa bryr sig kanske helt enkelt inte alls.
Jag har märkt väldigt stora skillnader. Men det som jag tycker är konstigast är nog att det är flera av de som jag verkligen trodde skulle finnas här för oss inte gör det. Och tvärt om! Gamla vänner som jag inte haft kontakt med på flera år hör regelbundet av sig till mig, mest via teknikens värld men den är helt ok! Fb, mail, sms, bloggen osv. Men flera av de jag trodde stod mig närmare hör inte av sig alls. Och då menar jag människor som verkligen står mig nära! Vill inte måla ut några särskilda så därför blir det lite mer allmänt skrivet. Någon enstaka ringer nån gång bara för att kolla läget. Men tydligen (har jag fått höra av andra) tycker många det är så jobbigt att ringa eller kontakta mig. De tycker att jag kan göra det om jag vill. Ja, fast vad de inte tänker på är att det faktiskt är minst lika jobbigt för mig! Särskilt att kontakta de som tydligen tycker det är för jobbigt för att själva ta kontakt, hur ska jag kunna veta att de tycker det är ok att jag tar kontakt med dom? Jag kan ju faktiskt tro att de inte vill ha någon kontakt! Men det är väl bara att acceptera läget. Måna tycker helt klart att det är för jobbigt att umgås, eller ens prata, med oss. Tråkigt! För nu mer än någonsin behöver vi ju extra mycket stöd från familj och vänner. Det är jobbigt för oss också! Fast för oss är det jobbigt precis hela tiden! Men det kan bli lite mindre jobbigt ibland om man får träffa andra och tänka på lite annat. För de vi då hade hoppats träffa så innebär den jobbigaste stunden just när vi träffas, resten av tiden är ju inte lika jobbig för dom som för oss. Det är ju inte så svårt att lista ut, kan man tänka...
Men det är tur att ett par av mina vänner verkligen visat sig vara just vänner. De finns här för oss när vi behöver dom så långt de bara kan. Jag är verkligen tacksam för dessa vänner. Jag vill dock inte verka otacksam mot resten, men besviken är nog ett bra ord för att uttrycka vad jag känner. Man känner sig ganska liten och ensam många gånger och då hade det varit skönt om telefonen ibland kunde ringa och det i andra änden var någon som bara ville kolla läget och prata bort en stund. För stunder att prata bort har jag ganska gott om...
Förstår att du känner dig besviken. Det hade jag också gjort. Det gör man när människor inte visar sig vara dem som man trodde, att de inte är de vänner man hade trott. Man känner sig ledsen, besviken, ensam när man inte får stöd från människor man ansåg vara närstående.
SvaraRaderaNu vet jag ju såklart inte alls något om hela den här grejen egentligen. Men jag kan tänka mig att en del människor kan bli lite "rädda", eller vad man ska säga. De vet inte vad de ska säga eller göra, och väljer då den enklaste utvägen (för dem då); att hålla sig undan. Sen finns det säkert de som inte kan hantera hemskheter och sorg. De tycker att det är jobbigt och kanske tycker det skulle bli ännu jobbigare att få en inblick på riktigt i hur ni mår och känner.
Jag menar inte att detta skulle vara ursäkter. Det är dåligt av de människor runt omkring er som inte kan finnas där för er. Riktigt jävla skitdåligt, rent ut sagt. Som sagt, inte ursäkter, men kanske förklaringar. Men i slutändan ändå; Vad är för vänner om de inte kan ställa upp och finnas till när livet är som värst??
Men försök istället se till de positiva glimtar som har visat sig. Försök att inte lägga energi på de som gjort er bevikna. Klart det är svårt, men försök istället suga i er bra energi från människor som har visat sig finnas där och ställa upp för er. Människor som sviker en är inte värda att man ödslar tid, tankar och energi på det. Försök istället att glädjas åt dem som finns där =) Och vem vet, de som inte visat sig från en bra sida kanske ångrar sig och ber om ursäkt någon gång och försöker gottgöra.
Jag vet precis hur det känns tyvärr. Jag blev förvarnad innan men jag kunde inte drömma om att min allra bästa vän skulle svika så! Hon så opassande saker och sa att jag hade tur för att han var död för hon hade hade det värre med en pappa hon inte hade kontakt med. Men ta inte åt dig personligen for de fattar inte bättre. Kram Minna
SvaraRaderaJag tror inte att det handlar om att de sviker utan snarare att de inte vet hur de ska bemöta er sorg, MÅNGA och då menar jag många är rädda för att bemöta människor i sorg, eller själva rädda för sina känslor, de vet inte hur de ska bete sigg gentemot människor i sorg, alla är olika och beter sig olika.... Men jag förstår dina tankar och din besvikelse, man känner sig ännu mer "bortglömd" och då kanske av sina närmaste vänner som man hoppades skulle finnas där, men jag tror nog inte att de sviker utan inte vet hur de ska bete sig. Menprecis som du skriver så har ni det jobbigt hela tiden, konstigt vore väl annars, och de har det bara jobbigt den stund som ni träffas pratas och umgås.... det kan kännas orättvist och det tycker jag med men samtidigt så mår de inte bra av att veta att de stöter bort er när ni bäst behöver dem,jag lovar dig att det troligen är så... Men deras jobbiga period kommer att fölrsvinna medan er kommer att bestå, men dock tyna bort o försvinna lite i taget men dock aldrig allt jag vet jag vet....
SvaraRaderaMånga har svårt att prata om känslor och kanske rädda för att inte veta vad de ska säga eller göra till er, men många gånger blir det bara värre att tiga. Idag kan man genom tekniken i alla fall visa att man finns för någon nära om man inte nu vågar ta det personligt. Jag kände så med dig en gång...
SvaraRaderaJag vet -vi känner inte varann men efter dryga 2 månader och en trogen läsare till dina rader så känns det som jag känner dig och jag vet ju oxå hur du ser ut. Jag jobbar i butik i Kalmar som du har besökt och då tänkte jag när jag såg dig första gången - Där är Carina och jag ville bara gå fram och ge dig en kram men så kom jag på att du känner ju inte mig. Konstig känsla det blev...
men i en sådan tragisk situation som ni är mitt uppe i så ser man vilka som är äns nära vänner, och ta vara på det och låt inte det negativa ta overhand... Men så fina vänner ni har som ville ge sitt barn eran ängels namn, jag blev rörd av att läsa det. Så himla fint!!Kram ES