Barnkontakt!

Idag har jag av egen vilja velat träffa ett litet barn igen för första gången sen Jonathan dog. Jag gick hem till min gamla barndomsgranne, hon som var här igår med kameran. Hennes lille kille är 2 månader yngre än Jonathan. Jag visste inte i förväg om jag skulle klara av att träffa honom. I första hand skulle jag gå dit och hämta mitt USB-minne som hon hade lagt bilderna från igår på. Jag ringde i förväg och sa att om det känns ok när jag kommer fram så kommer jag in, annars så får vi bara träffas en snabbis i dörren. Men det kändes ok. Fruktansvärt jobbigt, men ändå ok. Jag lyfte upp honom i famnen och han började genast pilla på mitt halsband, precis som Jonathan brukade göra. Då kom det lite tårar. Men jag kramade om honom lite extra och så hade jag faktiskt honom i famnen en ganska lång stund. Det kändes skönt. Men samtidigt kom ju tankarna på att det är så många saker jag aldrig kommer att få se med Jonathan. Och då gör det nåt så otroligt ont... Men det kändes skönt att få bevisa för mig själv att jag klarar av att träffa barn i den åldern. Det är ju flera av mina vänner som har det och det blir ju lite krångligt i längden att undvika deras barn. Men än så länge kommer jag inte att vilja ha dom hemma hos mig. Klarar inte av tanken på att se andra söta små barn leka med Jonathans saker när han själv inte längre kan göra det. Nu tjatar jag säkert samma saker flera gånger, men jag kommer inte riktigt ihåg vad jag tidigare har skrivit. Och så skriver jag ju faktiskt inte för er skull. Jag skriver för min skull och mina tankar upprepar sig kraftigt och många gånger om! Jag tror dock att dagens möte kändes lite lättare för hennes lille kille är totalt olik Jonathan. Hennes kille är liten och nätt och ganska ljushårig. Jonathan var liksom lite mer kompakt, om man säger så...och mörkhårig och mörka ögon. Vi brukade säga att han var bredare än lång, men han hade börjat jämna ut det hela. Han hade börjat växa mer på längden än på bredden på slutet. Men ifatt hann han inte komma...

Lille knubbisen!

Tillbringade större delen av Kristoffers dagistid hemma hos min vän. Tror jag döper henne till F från och med nu. Känns så jobbigt att skriva min gamla barndomsgranne hela tiden! När jag gick till henne tänkte jag ta en ganska rejäl promenad innan, för det såg så fint ut ute idag. Men jisses vad det blåste. Fick ont i öronen! Så det promenaden blev mest omväg hem till F. En ganska lång omväg dock så jag gick ändå i ca 40 minuter. Men det var lite snopet, för jag hade tänkt mig en längre promenad. Får vara bättre förbered nästa gång jag går ut! Har inte varit ute och gått något direkt sista veckorna. Mest till och från dagis, till och från bilen, busen och så vidare...Men nu var det skönt att röra på sig lite!

Väl hemma igen så la jag mig på sängen och tittade lite på tv. Hade så himla ont i skallen, lite bättre nu i kväll dock. Jag lider ju av migrän och har väldigt ofta "vanlig" huvudvärk också. Men veckorna efter Jonathans död har jag inte haft ont mycket alls. Och det är ganska förvånande. Mitt huvud brukar vara väldigt känsligt på matintag. Äter jag relativt regelbundet brukar det gå bra, men slarvar jag med maten skiter det sig direkt! Och jag kan ju inte precis påstå att jag ätit regelbundet senaste veckorna... Gått ner ett par kilo, ca 5, har jag dock gjort. Skadar absolut inte, men jag hade mycket hellre gått upp 5 kilo om jag fått behålla min älskade unge! Men nu när jag redan gått ner lite så att säga ofrivilligt, så får jag väl se om jag kanske fortsätter och försöker bli av med fler kilon. Det finns ganska många extrakilon att göra sig av med... Men vi får se hur det blir med det, men på något sätt kan jag känna att det kanske kan finnas något gott som kan komma ur det här.

Idag skriver jag mitt inlägg tidigt. Tror det blir en ganska tidig kväll. Ja, inte så att jag ska gå och lägga mig än på åtskilliga timmar! Men det blir lätt väldigt sent. Jag sitter kanske och tittar på tv till tio-halvelva. Sen sätter jag mig här och skriver och det tar ett tag. Inte själva skrivandet i sig. Jag har god vana av tangentbord. Men jag sitter och tänker lite på vad jag ska skriva och hur jag ska formulera mig. Sen vandrar tankarna iväg och då avstannar allt för en stund. Och då kanske jag kommer på ännu mer att skriva. Och sen vill jag läsa igenom allt och rätta. Så allt som allt kan det ta allt från 45 minuter till 1½ timme att skriva ett inlägg. Därför blir det ofta ganska sent innan jag är färdig! Men bara för att detta inlägget publiceras tidigt behöver det ju inte innebära att jag kommer i säng i vettig tid ändå... Kan ju komma på mer att skriva och då får det bli ett inlägg till i så fall! Man vet aldrig!

I morgon ska jag åter till kuratorn. Efter det funderar jag på att ta en liten tur på stan bland annat för att köpa fler kuvert. Eller nya rättare sagt. Det blir annan storlek på tack-korten än jag tänkt först. Och den storleken har jag inga kuvert till alls här hemma! Fast jag behöver inte stressa! Korten kanske blir färdiga denna veckan, men det är inte säkert. Men det är ju ingen brådska, så snabbt behöver man ju faktiskt inte skicka ut tackkorten! Men det är som sagt jag i ett nötskal. Jag vill avsluta det jag påbörjat...

Nu ska jag gå och äta lite middag, eller försöka i alla fall...

Älskade Jonathan!
Idag har jag träffat din kompis lille V. Det gick ganska bra. Men jag tänkte på dig och hur jag saknar att hålla dig i min famn. Fast det var en himla stor skillnad att hålla lille V och att hålla dig! Du vägde lite mer än honom om man säger så, min lille goseklump! Men annars så gick det ganska bra. Han tyckte om att pilla på mammas halsband, precis som du brukade göra. Fast han slet inte lika mycket eller hårt! Tur att mammas halsband är av den hållbara sorten! Jag gosade lite näsa med honom, ännu en sak du och jag brukade göra. Och då blev mamma ledsen. För jag kommer ju aldrig mer att få gosa din lilla näsa! Ibland tar jag upp en ram med ditt fotografi i och gosar lite med din näsa, klappar dina knubbiga kinder och pussar på dig. Men det är inte samma sak! Jag önskar så att jag kunde få göra detta i verkligheten på dig igen, men det kommer jag aldrig mer att få göra. Och det gör så ont! Men om jag känner efter så kan jag känna när du trycker din kind eller panna mot min kind eller panna. Och så lutade du dig tillbaka. Och så fram mot mig igen och tryckte en stund till. Och tillbaka. Och fram igen. Du kunde ju hålla på hur länge som helst med detta gosande och mamma älskade att gosa med dig! Precis lika mycket som jag älskar HELA dig! I massor och åter massor. Du är den finaste av alla änglar i hela himlen. Precis som du var den finaste 1-åringen på hela jorden! Saknar dig, älskar dig...