Rådjurs-buffé!

Idag åkte vi åter till Jonathans grav. Denna gång för att ta bort de saker som satt fast i blomsterdekorationerna som vi vill spara. Vi kommer att lägga tillbaka sakerna så fort stenen kommer på plats, men om vi inte tagit bort dem nu så hade de ju blivit slängda när de slänger blommorna! Men det var en himla tur att vi åkte förbi där igår och tog kort. Jag var rädd att frosten skulle förstöra dem under natten, men det var ju plusgrader hela natten! Men däremot hade våra fyrfota vänner haft stor fest med buffé! Jisses, vad de betat av blommorna! Det var fortfarande massor kvar, men man såg verkligen tydliga spår efter deras framfart! Av vårt fina arrangemang återstod mest stjälkar, en oasis och banden! Men man får väl se det som att man fått dubbel utdelning för pengarna. Vi fick något fint och färgglatt att titta på och djuren fick något gott i magen! Men visst, det hade ju onekligen varit "roligare" om blommorna fått vara ifred i alla fall en dag till! Men där ser man det viktiga i att inte skjuta upp saker till morgondagen! För hade jag tagit bilderna idag hade de inte blivit fina...Fast jag ångrar faktiskt att jag inte tog idag också, bara för att visa folk vad de tokiga djuren gör! Så nu vet vi vad vi har att vänta när rabatten blir klar... Men det kanske är som en vän skrev till mig på FB idag att det kanske är lite mysigt och småkul för Jonathan att ha fyrfota vänner som tittar till honom!

Idag fick Alexander vara hemma från skolan. Han var väldigt trött och tagen igår kväll efter begravningen så han fick själv välja om han ville vara hemma idag eller gå till skolan. Han valde att vara hemma. Fast först efter att jag sagt att han fick gå på parkour-träningen ikväll även om han var hemma. Hade han inte fått det så hade han gått till skolan! Men det kändes skönt att få rå om honom lite extra, Kristoffer var ju på dagis som vanligt. Inte ofta nu för tiden att vi "bara" har Alexander hemma! Vi började dagen med kyrkogårdsbesöket. Efter det så åkte vi till nästa kyrkogård. Södra kyrkogården. Där har vi minneslunden för Lucas mamma, barnens farmor. Alexander hade gjort ett fint kort och skrivit så fint till henne till Alla Hjärtans Dag. Han tog hem kortet fredagen den 11 februari...Så det har inte blivit något besök där tidigare, men nu blev det i alla fall av. Efter det så åkte vi in till stan. Skulle köpa Kapplastavar till Kristoffer. Han bygger som en tokig! Slutar inte förens han inte når högre, och då rasar det. Och så börjar han om igen... Efter vi handlat dessa trästavar gick vi och åt lunch. Originalplanen var fika, men vi insåg ganska snabbt att lunch passade klockan bättre! Efter det var det hem en sväng innan dagishämtning. Alexander hade tid hos kuratorn så Lucas följde med honom dit.

Efter att vi alla kommit hem igen så kom farfar/svärfar på besök. Vi drack lite kaffe/thé och käkade lite Ballerina. Det paketet hade vi köpt till Jonathans 1-årskalas... Sitter just nu och äter av Non-Stopen vi skulle haft på hans tårta. Det gjorde riktigt ont att öppna den påsen, men det gjorde också väldigt ont att titta på den i kylen varje gång man öppnar den. Så i fredags kväll när jag redan mådde så dåligt så öppnade jag den. Kunde liksom inte bli mycket värre då i alla fall. Åter till eftermiddagen. Tankarna far liksom iväg lite väl mycket ibland... Farfar var i alla fall här och lekte med Kristoffer. De byggde med trästavarna och lekte med bilar. Läste lite bok också. Vi passade på att åka till Konsum (Posten) för att hämta ut skåpsluckan IKEA skickat då den förra var trasig. Så nu sitter båda luckorna på plats och det blev jättefint!

Lite senare kom min gamla barndomsgranne på besök. Jag hade ringt henne och kollat om hon ville komma och ta med sig sin kamera. Vi försökte ta ett fint kort som vi ska använda till tackkorten, men det ville sig inte alls med skuggor och reflexer. Så då tänkte jag att hon kunde försöka, hennes kamera är lite bättre än vår och hon är duktig på att ta kort. Så nu har vi ett par stycken att välja mellan. Vi glömde dock båda två bort att det hade varit smart om hon tagit med sig sladden så vi kunde slänga över dom på min dator med en gång! Men hon fick ett USB-minne med sig hem som jag hämtar i morgon. Skulle det fortfarande vara någon skugga eller reflex kvar som stör så får min snälla svägerska fixa det! Hon är superduktig på att trolla med kort! Kanske lite beroende på att det ingår lite i hennes arbetsuppgifter...på något litet hörn så där... Fotografiet vi använde till Jonathans dop-tackkort fixade hon så fint. Hon klonade hans ena arm, så han har två högerarmar på kortet, men det syns inte! Hans farbror höll honom på kortet, men vi ville bara ha Jonathan i sin fina dopklänning, så svägerskan trollade bort allt vi inte ville ha med! Men jag tror inte att det ska behövas göra något nu, i så fall bara lite. Men vi får se när jag fått se dem på datorn. Är inte alltid så lätt att bedöma på kameraskärmen! Efter vi tagit alla korten så blev det thé. Hon hade köpt med sig ett väldigt gott thé!

Kvällen har jag ägnat framför TV:n med laptopen i knät. Har med andra ord inte riktigt hängt med på vad som hände vare sig i Bygglov eller House. Jag satt och fixade i ordning en lista på alla vi känner att vi vill skicka tackkort till. Gick igenom alla lapparna från alla blommor vi fått så att vi inte skulle glömma någon. Sen satt jag och kollade upp adresser så att allt är klart när vi väl är klara med korten. Kuvert behövs dock inhandlas. Har en hel del hemma, men de räcker ändå inte. Blir ett par stycken kort att skicka... Men det känns skönt att göra det. Jag sa ju i går (tror jag det var) att jag inte visste riktigt hur vi skulle göra med den saken. Men nu när vi tänkt lite på det så känns det självklart att vi ska skicka tackkort! Vi vill verkligen att alla ska förstå hur mycket vi uppskattat allt stöd vi fått i våran sorg. För stödet har varit väldigt stort! Både från nära vänner, men också från gamla vänner som man förlorat kontakten med. Såna man "bara" har kontakt med via FB annars. Men nu ska jag nog ta och ändra lite på det. Mer kontakt kan man ha!

Rent känslomässigt vet jag fortfarande inte hur jag mår. Vet bara att det känns lite som att ett lugn har lagt sig över hjärtat. Det gör fortfarande skitont bara jag tänker på Jonathan eller ser ett kort. Eller äter tårtgodiset... Men det kommer det förmodligen att göra en väldigt lång tid framöver. Jag tror inte att smärtan någonsin försvinner helt. Den kommer nog alltid finnas där, men den kommer förhoppningsvis att bli lite lättare med tiden. Snart måste jag ta itu med sovandet. Jag måste försöka sova/somna utan mina vänner insomningstabletter. Läkarna rådde mig till att vänta till lite efter begravningen innan jag försöker, så det är när som helst dags! Eller Natts...fast det lät knäppt! Men ni fattar nog poängen... Tipsen jag fick var att antingen dela tabletterna på mitten eller ta en hel varannan natt. För sova måste jag fortfarande göra mycket. Annars kan jag inte läka mitt trasiga hjärta. Fast läka helt kommer det aldrig någonsin att bli igen. En del av mitt hjärta har ju Jonathan fått med sig. Och jag fick en del av hans. Så nu måste hans lilla bit läka ihop med mitt hjärta, men det kommer lämna efter sig ett stort ärr...

En annan sak jag nog också snart få ta i tu med innan det blir värre är barn. Barn i åldern kring Jonathan. Har ju flera vänner som har barn som är i ganska exakt den åldern och några som har lite äldre och lite yngre. Men många söta ungar är det. Så här långt har jag undvikit dem så långt det bara går. Helt går ju dock inte. De finns överallt. I affärerna, på bussen, ja precis överallt! Men jag har suttit och funderat lite ikväll. På om det kanske är dags nu. Jag kanske helt enkelt bara ska gå hem till någon med litet barn i morgon? Kanske vännen med kameran? Jag tror mer på att träffa barnen hemma hos dom själva. Här vill jag inte ha dom än. Jonathans leksaker står till stor del fortfarande kvar framme och att se andra små barn leka med hans saker skulle nog trasa sönder mitt redan söndertrasade hjärta ännu mer. Om nu det är möjligt... Så bortaträff med småbarn blir det. Får fundera på saken och se hur jag känner i morgon. Kanske jag känner mig redo, kanske inte. Men snart måste jag nog helt enkelt ta itu med det, kan inte fortsätta att undvika småbarn hur länge som helst. Hur ont det än kommer att göra!

Hej min gosiga lilla fisunge!
Hur har du haft det bland änglar och moln idag?
Tyckte du att det var lite roligt när djuren åt av alla blommorna? 
Eller blev du lite rädd? Hoppas inte det för det behöver du inte vara!
Djuren hjälper bara mamma att titta till dig förstår du! 
Mamma kan inte vara vid graven hela tiden, då skulle folk tro att jag är helt knäpp!
Fast det är jag ju! Eller som din lille storebror brukar säga "Du är helt tokig!" 
Och visst är mamma tokig! Jag är helt tokig i mina barn, alla mina tre fina pojkar!
Och det kommer jag alltid att vara, oavsett vad ni gör i framtiden!
För det är så det är att vara mamma, man älskar sina barn oavsett vad de hittar på!
Och älskar er det gör jag! Det vet du! Och det vet dina bröder också, det talar jag om för dem ofta!
Precis som jag gör för dig nu och precis som jag sa till dig när du fortfarande fanns hos mig.
Jag hoppas du inte blev arg på mamma för att jag ätit av godiset du skulle haft på din tårta! 
Men du hade ju ändå inte kunnat äta godiset, du hade nog mest fått grädde! För grädde tycker du om!
När du fyller två år så lovar jag att jag ska ta med en bakelse med massor av grädde till dig!
Puss och kram och sov så gott min älskade ängel! 
Mamma älskar dig av hela sitt hjärta!