Overkligt

Overkligt måste vara det ord som bäst beskriver denna dag. Igår sa jag att det kändes som en enda lång transportsträcka. Denna dagen har varit precis tvärt om. Den har gått i reafart. Känns helt overkligt att jag nu har begravt min älskade son. Men jag vet att jag har gjort det, har massor fina bilder. Men jag har ändå svårt att förstå det. Tiden gick så fort. Sen var det över. Men det var så fint. Alla blommorna var så fina. Kistan likaså. Och tjejen som sjöng solo sjöng så vackert! Allt gick bra förutom när de sänkte ner kistan. De tappade faktiskt kistan i ena änden. Fotänden. Men de rättade snabbt till det så jag tror inte ens att alla märkte vad som hände. Men jag märkte det. Jag såg långt innan det hände att det skulle hända! Trodde faktiskt att de hade viss rutin på det hela. Det var ju en av anledningarna till att vi valde begravningsbyråns "gubbar" istället för att göra det själva med hjälp av familjen. En annan anledning var ju också att vi inte visste hur vi skulle må efter stunden i kyrkan, så då ville vi veta att denna detalj skulle fungera. Men det är ju bara att konstatera att ska man få nåt gjort riktigt så är det lika bra att göra det själv! Men som sagt, de lyckades styra upp det innan det blev helt tokigt. Så nu ligger han där så fint och på rätt sätt. Många blommor och gosedjur ligger också nere hos kistan. Men de stora blomarrangemangen ligger ovan jord. Jag var förbi graven efter att de gjort i ordning och de hade lagt ut blommorna så fint! Jag tände två ljus för min älskade ängel. I morgon ska vi gå tillbaka för att ta tillvara på ett par saker som fanns med i dekorationerna som vi vill spara. Det var två fina nallar, en superfin ängel-smurf och bokstaven J i trä. Dessa saker kommer vi att ta med hem i väntan på att stenen ska komma upp. Då lägger vi tillbaka sakerna. Den ena nallen kanske vi lägger tillbaka så fort blommorna är borttagna, vid det svarta järnkorset som står där nu. Vi fick skissen på gravstenen idag med posten. Så nu har vi skrivit under det och ska skicka tillbaka det i morgon. Sen kan den börja tillverkas! Åh, nu längtar jag tills den är på plats så att vi kan sätta ut den fina lyktan vi köpt och göra fint i rabatten! Men på tal om fint, jag lägger in en bild här på kistan i kyrkan så ni får se hur fint det var!

Jonathans fina lilla vita kista!

Som sagt, det var så himla fint alltihopa! Blommorna och sången. Prästen gjorde ett väldigt bra jobb. Tycker om honom! Det var hans idé att vi skulle använda Jonathans dopljus på kistan och det var en väldigt fin och känslosam detalj. De psalmer vi valt hade alla med barn att göra och var väldigt vackra. Jag försökte sjunga med så gott jag kunde, men det var inte så lätt! Solisten sjöng Shirley Clamp´s "Jag fick låna en ängel" direkt efter kantorn spelat "inledningsmusiken". Sedan avslutade hon hela akten med vaggvisan "Nu i ro, slumra in..." och hon sjöng underbart vackert. Jag var från början tveksam till om vi skulle ha solosång eller inte. Var rädd att det skulle bli för känslosamt. Men himmel vad glad jag är att vi bestämde oss för att ringa henne! Och att hon kunde, utan minsta tvekan, ställa upp för oss!

Efter akten i kyrkan var slut och vi hade sagt farväl vid graven åkte vi hem till svärfar för att äta och prata lite. Det var bara närmsta familjen. Men en av mina närmsta vänner hade ordnat så att en del av de "resterande" kunde träffas hemma hon henne efteråt. Väldigt gulligt gjort. Eller jag ska kanske säga två av mina vänner, för hon hade god hjälp av min före detta barndomsgranne, vad jag har förstått! Oavsett vilket så var det en väldigt fin idé som hon genomförde! Hon är nämligen lite av en specialist på att påbörja men inte avsluta...;-) (puss på dig!) Men detta avslutade hon verkligen på ett fint sätt! Vi i närmsta familjen åkte ju då hem till svärfars hus och vi hade väldigt trevligt. Otroligt egentligen att man kan sitta och prata och skratta som vi gjorde efter det vi just gått igenom. Men det är nog det man behöver få göra. Känna att livet faktiskt fortfarande kan vara roligt ibland, inte bara jobbigt!

På förmiddagen åkte vi till blomaffären för att hämta de dekorationer jag beställt som vi ställde jämte fotografiet av Jonathan. Passade även på att köpa blommor till bordet. Det blev 20 orangea tulpaner och 10 orange-gula rosor uppdelat i två vaser med hälften av blomsorterna i varje. Det blev superfint!

Min fina ängel Jonathan!

En av de saker som kändes tråkigast med denna dagen var att det var ett par vänner till mig som jag aldrig träffar längre som kom. Det tråkiga med det hela var dock inte att de kom!!! Tvärtom!!! Det gjorde mig så glad. Men det var så tråkigt att inte hinna träffa dom med nån reda. Jag såg dem en sekund eller två i kyrkan och på väg till graven. Sen blev det ett par ordentliga kramar efter vårt avsked med löften om att höras och ses snart igen. Hade så gärna träffat dem mer nu, men det gick ju inte. Idag fanns det inte tid till det. Men jag tror nog att de förstår det. Eller rättare sagt, jag är ganska övertygad om att de förstår det! Det är bara så tråkigt att det ska till såna här saker för att man ska träffas! Det är som avlägsna släktingar ofta säger till/om varandra "vi träffas vid dop och begravningar". Men allt går att ändra, bara viljan finns. Och givetvis också tiden... Det var en annan vän till mig som också skulle kommit. Hon skulle kört tvärs över landet bara för vår skull. Men hon blev tyvärr sjuk. Bihåleinflammation och feber är inte det bästa att kombinera med flera timmars bilkörande själv! Och jag vill hellre ha henne på "fel sida" landet och hel, än dumma chanstagningar med bilen! Jag vet ju att hon ändå var med mig i tankarna, det kände jag! Och det var det väldigt många som var kan jag säga! Det var helt fullt med andras tankar också! Och det uppskattas verkligen! Vi fick en helt enorm bukett blommor hem till oss i förmiddags just från en familj som inte kunde närvara. Det var från min äldsta vän med familj, hennes föräldrar och bror. Vita och lila tulpaner, hur många som helst! Var nog 50 stycken! Och med någon vit kvistblomma som var väldigt vacker men som jag inte har en aning om vad den heter!

Så nu sitter jag och min sambo och klurar kring det här med tackkort. Hur gör man? En del säger att man bara MÅSTE skicka tackkort. En del säger att man absolut INTE måste skicka tackkort. En del skulle aldrig själva tänkt tanken att INTE skicka tackkort. En del skulle aldrig tänka tanken ATT skicka tackkort...Ni förstår vårt dilemma? Hur ska vi göra? Och om vi ska skicka tackkort. Gör vi det endast till de som var på begravningen och de som hade skickat blommor till begravningen? Eller ska vi skicka till ALLA som har skickat oss blommor även hem sedan olyckan? Hur gör man? Kanske är en bra fråga att ställa till begravningsbyrån... Det verkar också vara lite av en generationsfråga. Bland de lite äldre så är det självklart att man ska göra det och bland de lite yngre att man inte ska/behöver göra det. Men i slutändan handlar det ju faktiskt vad VI vill, tycker och känner för. Så vi får nog klura vidare på hur vi bäst ska göra det. Lucas nämnde att vi kunde sätta in ett tack i tidningen. Men då tycker jag att pengarna kan användas till lite personligare tack. För det är ju inte billigt att skriva i tidningen...Plus, som Lucas kom på, det är ju inte alla som bor här och kan läsa det. Så vi har nog i alla fall kommit fram till att något form av tack behövs, nu återstår bara hur och till vilka!

Hej min älskade ängel!
Nu är du verkligen en ängel. Nu finns du inte kvar här längre. Fram tills idag har du ju faktiskt fortfarande funnits här på jorden, även om det bara var ditt "skal". Men nu är även det borta. Det ligger fint nerbäddat i den fina lilla kistan som är omgiven av massor av fina blommor och massor av fina gosedjur. Men jag tror att du redan vet det. Jag tror nämligen att du satt på ditt moln och tittade ner på oss idag och såg vad vi gjorde. Kanske tittade du lite extra längtansfullt på nåt av gosedjuren? Skulle tro det! Mamma försökte verkligen att sjunga för dig idag i kyrkan, men det gick väl lite si så där! Var ju ganska ledsen och grät en hel del och då är det ju inte så lätt att sjunga. Men för din skull gjorde jag mitt allra bästa! Fast jag sjöng ju för dig igår!  Nu längtar jag tills din fina gravsten kommer på plats. Blir mer verkligt då. Blir mer en riktig plats att gå till för att prata med dig! Inte för att jag behöver en särskild plats för att prata med dig min älskling. Det kan jag göra precis vart som helst! Men jag vill ändå ha ett speciellt ställe som är bara ditt! Jag tror att jag äntligen börjar förstå att du inte kommer att komma tillbaka till mig. Att jag aldrig mer får gosa med dig. Och det gör så ont. Hoppas verkligen inte att det gör ont i dig också för då skulle jag definitivt dö av smärta. Nu klarar inte mammas hjärta mycket mer! Men jag tror inte änglar kan känna smärta! Visst är det så? Du kanske blir lite ledsen i bland när du saknar oss, men du kan ju alltid titta ner på oss och se vad vi gör. För nu är du en ängel, med ditt alldeles egna moln att sitta på. Jag älskar dig mitt fina underbara barn. Du kommer aldrig bli bortglömd! Det lovar jag dig! För alltid, för evigt - min älskade son, min älskade ängel.