Sista veckan på sjukskrivningen...

Idag är det första dagen på sista veckan av min sjukskrivning. Sen blir det till att gå till AF och bråka lite. Usch vad jag INTE vill det! Men, men, ibland har man inget val!

Idag har vi haft besök av min snälla svägerska A och hennes lille, eller kanske inte så lille?, kille T och hennes yngsta dotter N. Kristoffer och T lekte väl bitvis ganska bra. Men två fruktansvärt envisa små killar är inte alltid en bra kombination! Men över lag så gick det bra! Efter att vi ätit lite makaroner och köttbullar till lunch så körde A mig till sjukhuset. Jag hade tid hos kuratorn. Jag fick beröm av kuratorn idag! Hon är väldigt imponerad över hur mycket jag klarar/orkar att finnas till hands för mina barn. Att jag alltid har tid för dom och alltid finns där för dom. Att jag inte bara nöjer mig med att bara göra det viktigaste. Det verkar som om det är vanligare att göra så efter en sådan här händelse... Men jag har ju två barn kvar i livet, klart jag måste göra allt jag kan för att de också ska må bra. Eller så bra de kan må under omständigheterna. Så därför har jag regelbunden mailkontakt med Alexanders lärare för att kolla av att allt är ok. Jag orkar påminna honom om när han har kuratortid, att han fixar med läxorna, kommer i säng när han ska, äter frukost...osv... listan kan nog göras oändlig! Lika så med Kristoffer. Vem ska se till att allt går som det ska för hans del om inte jag gör det? Kontakten med dagis blir ju automatisk när man lämnar och hämtar. Jag har bett att de ska ha extra koll på hur han äter, för han äter väldigt dåligt hemma nu. Jag ser till att han kommer i säng, tröstar honom när han är ledsen, försöker distrahera honom när han blir arg eller så trött att han håller på att somna när det inte är läge...även denna lista kan göras längre. Men jag tror ni förstår det jag vill ha fram. Vem ska ta hand om mina barn om inte jag själv gör det? Givetvis hjälper ju Lucas till, men då detta är en blogg om mig och mina dagar så blir jag lite lätt självcentrerad... Visst, jag hade kunnat nöja mig med att göra som de flesta tydligen gör i dessa situationer. Jag hade kunnat nöja mig med att se till att de kom iväg till skola och dagis. Att de la sig på kvällen. Att de fick mat. Men allt annat kan man tydligen skita i...om man inte känner för det. Men hur sjutton ska då Alexander och Kristoffer klara sig i det långa loppet? De måste väl för sjutton kunna känna att mamma finns där för dom hela tiden! SÄRSKILT NU!!! Men det är bara min åsikt, jag vet att alla inte delar den. Du behöver inte vara så stark, säger en del. Vad då stark? Tar inte du hand om dina barn? Varför skulle inte jag göra det också? Och det kanske är så att livet känns lite lättare när jag gör dessa saker. När jag känner att jag fortfarande har en uppgift i livet. Att mitt "arbete" som mamma inte tog slut med Jonathan. För det gjorde ju inte det! Det fortsätter, även om mycket annat runt om kring stannar upp. Och hur skulle jag må längre fram när jag tänker tillbaka på denna tiden om jag inte hade tagit hand om mina två underbara barn som finns kvar här hos mig? Nä fy! Det vill jag inte ens veta! Men hur eller hur så kändes det ändå lite "roligt" att få lite uppskattning för det jag gör. Det har jag även fått från Alexanders lärare och det kändes också lika bra!

När jag kom hem från kuratorn så låg det två gröna plastkuvert i brevlådan och väntade på mig! Det var förstoringarna! Äntligen, som jag längtat! Nu visade det sig dock att den största förstoringen kan jag inte sätta upp idag i alla fall. Vi hade tänkt oss en svart ram utan passepartout för att den inte skulle bli så himla stor. Vi vill ha ett stort fotografi utan att själva tavlan blir asastor! Men nu blev det alldeles för mörkt med fotot direkt intill den svarta ramen så vi får köpa en större med passepartout i alla fall! Så det blir en ny tur till IKEA...Men det kunde ju varit värre! Förstoringarna blev i alla fall väldigt bra och fina!

Under eftermiddagen fick jag ett samtal från den polisen som hållt i utredningen kring Jonathans död. Både han och vi har ju hela tiden vetat att det handlade om en tragisk olycka, men det måste ändå göras en utredning. Så är det bara. Och på sätt och vis är väl det bara bra, för det är ju inte alltid det är olyckor när barn dör. Det finns faktiskt de föräldrar som är så jävla dumma i huvudet att de har ihjäl sina egna barn! Dessa människor anser jag dock att man skulle skjuta i huvudet på en gång...Men åter igen, det är bara min åsikt! Åter till telefonsamtalet med Herr Mycket Trevlig Polis. Han ville berätta att obduktionsprotokollet hade kommit och undrade om vi ville ha det hemskickat. Och i så fall, hela eller bara första och sista sidan? Första och sista räcker gott. Där framgår dödsorsak, vilket vi i och för sig redan vet. Men i alla fall så vill vi ha rapporten. De andra sidorna, de i mitten vill vi dock inte ha. Där berättas alla detaljer. Ex hjärtat hade den färgen och vägde så mycket...Det är detaljer jag klarar mig utan! Det räcker med att veta att de plockat bort allt ur honom och stoppat tillbaka det igen, jag behöver inte plåga mig själv med att läsa det också. Och det kan jag lova att så dum hade jag varit om vi fått dessa papper också! Men de andra två sidorna vill vi i alla fall ha!

Fick även under eftermiddagen ett MMS från söta M. Hon och familjen hade varit vid Jonathans grav och ställt dit en fin groda! Jag visste att de skulle dit idag och att de skulle sätta dit något, men jag visste inte vad så jag var lite lätt nyfiken om man säger så! Så det var uppskattat att få nyfikenheten stillad! Så här kommer en bild på den fina grodan!

Fina grodan från familjen H!

Just nu sitter jag här och skriver och väntar på att M ska komma hit och snacka lite och dricka lite thé! Det ska bli trevligt. Funderar lite på att stoppa in en blåbärspaj i ugnen, men det stämmer inte riktigt överens med M:s diet...Jag köpte den till förra gången hon var här, men då var varken hon eller jag sugna! Men kanske ikväll. Om inte annat så tror jag min älskade sambo är lite sugen på den...

Nu ska jag ta och gå ut i köket och städa undan efter middagen. Orkade inte, eller hade ingen lust kanske är ärligare, att göra det direkt efter middagen idag! Kände mer för att sätta mig här och skriva lite!

Hej skruttis!
Idag har familjen H varit vid din grav och satt dit en söt groda! Har du sett den? Jag tror nog att du tycker den är jättesöt! Snart kommer vi ha så mycket saker att sätta hos dig att jag inte kommer få rum med allt! Tur att mamma köpte en fin plastback igår att lägga sakerna i. Så får jag helt enkelt byta ut sakerna lite då och då! Allt kan ju inte stå där hela tiden, det blir lite för mycket och för rörigt tycker jag! Idag har mamma mått bättre än jag gjorde igår. Fast jag blir fortfarande ledsen...Jag har så svårt att släppa det som jag tror måste varit dina sista tankar. Den panik du måste känt och hur övergiven du måste känt dig! Jag kan inte sluta tänka på detta och det gör mig så ledsen och det gör så fruktansvärt ont! Men jag vet i alla fall att du inte har ont eller lider nu längre på något vis. Det är bara vi som lämnades kvar här på jorden som gör...Jag älskar dig min lilla skruttis och saknar dig! Pussfiss på magen!