Har funderat på det här med att vara stark. Alla omkring mig, både de jag känner och inte känner, säger hela tiden till mig att jag är så fruktansvärt stark. Är jag? Är jag verkligen det? Jag tror inte jag är mycket starkare än de flesta andra. "Åh jag skulle aldrig kunna vara så stark som du om det hände mig", säger många. Hur vet ni det? Tror ni jag hade trott att jag skulle vara så här stark? Nä, men tydligen får man någon form av superkrafter när något sånt här inträffar. För vad har man för val? Jag har två barn till att ta hand om. De mår tillräckligt dåligt redan som det är, utan en morsa som totalt flippar ur och "glömmer bort" dom. Vem ska annars fatta alla beslut åt oss, om vi själva inte gör det? Skulle ni vilja låta någon annan fatta de viktigaste beslut ni någonsin varit tvungna att fatta? De allra sista beslut ni någonsin ska fatta som rör ert barn? Tror inte det. Riskera att en dag vakna upp och undra vad fan det var som hände? Nej, säger jag rent spontant. Det skulle ni inte heller. Sen innebär det faktiskt inte att allt blir mycket enklare för mig bara för att jag, enligt många, är så stark. Kan till och med vara lite tvärtom. Jag kanske håller mig uppe lite för mycket. Inte låter mig sörja tillräckligt just nu. Men det kanske är så jag fungerar. För att kunna fatta alla dessa hemska beslut måste jag försöka vara någorlunda klar i skallen och det är man inte i en lipandes hög. Detta innebär kanske att jag kommer få ett rent h*vete när begravningen är över och det inte längre finns några beslut att fatta. Det är då jag kommer att ha massor av tid. Vi får se hur stark jag är då! Men jag är inte så stark som många tycks tro, jag gör bara det som måste göras. OK, jag har ganska lätt för att fatta beslut, håller inte på och velar så mycket fram och tillbaka. Men sån har jag alltid varit. Och tänkt på andra människor, ibland mer än på mig själv. Men det är inte så lätt att ändra sin personlighet bara för att folk säger åt mig att bara tänka på mig själv just nu. Funkar inte så enkelt. Visst, det är till viss det roligt och skönt att höra att folk uppfattar mig som stark. Men samtidigt så får det en undermening att det är lättare för mig för att jag är stark. Har till och med fått kommentaren av en tjej "Var glad att du är så stark, jag hade aldrig klarat av det!" Nä och det vet du hur? Har du testat? Har du varit i min sits? Nä, jag tror inte det. Som sagt, jag trodde att jag skulle ligga i en hög i sängen i veckor och inte vilja gå upp och hade det inte varit för mina andra barn och sambo hade jag troligtvis gjort just det. Men vardagen måste gå vidare, hur surt det än känns! Så är det bara. Det är så livet fungerar! Och jag tror inta att min lilla Jonathan skulle vilja se sin mamma helt nedbryten...
Jag är inte så stark, men jag kan fatta snabba beslut. Viss skillnad...
Kram på er!
Nej det ligger kanske lite sanning i det du säger. Vet bara när detta hände mig då bröt jag ihop och bara låg i sängen i 2 månader men då hade jag heller inga andra barn som behövde mig utan jag var helt själv. Men vad jag tror folk menar att du är stark är allt detta fina du skriver i din blogg och att du klarar av att dela med dig av allt detta som hänt och för det tror jag krävs en styrka utöver det vanliga att skriva ut vad som hänt. Men som du säger man kan ju inte säga att man inte skulle klara av det om man själv inte varit i den sitsen och det är ju knappast något man önskar sin värsta ovän. Men hur som helst så skriver du så underbart att det berör en till tårar <3<3<3
SvaraRaderaHej, jag förstår hur du menar, inte så att du har något val annat än att försöka fungera och få livet att rulla på utan din ängel.
SvaraRaderaFolk menar nog bara att man har så svårt att se HUR man fixar det, tror det är som du säger att man bara gör, tänker nog inte på det annat än att leva vidare för sin familjs skull och nära & kära.
Vill bara att du ska veta att jag blir så berörd av din historia, har läst ända sedan då det hände, jag kan inte säga varför. För visst gråter jag nästan varje dag vid dina inlägg. Får en klump i magen och även jag som ej känmer er det minst vill inget hellre för din skull att detta inte är sant.
Ev av dina läsare, beundrar verkligen dig!
Camilla! Det skulle inte fungerat överhuvudtaget för mig att ligga så länge! Vem skulle i så fall ta hand om all planering så att begravningen blir som jag vill ha den? Jag förstår att du måste haft någon du litat på väldigt mycket för att överlåta all planering och alla beslut när det gäller ditt barns begravning. Men om jag skulle göra det så skulle jag antagligen bli skitförbannad på mig själv efteråt för att jag inte gjort allt i min makt för att min lilla Jonathans begravning ska bli fin. För att inte tala om alla stunder jag skulle missat med honom, för jag satt en stund varje dag i 3 dagar och tittade på honom för att verkligen försöka förstå! Jag tror att jag skulle han ännu svårare att begripa vad som hänt om jag inte själv är med hela vägen! Men vi är ju alla olika! Det är ju inte heller alla som har någon som vill ta det enorma ansvaret som det innebär att fatta alla beslut i ditt ställe, så det får du vara extra glad och tacksam för att du har! Kram
SvaraRaderaJo då är hemskt tacksam att jag hade henne för utan henne så hade det nog inte ens blivit någon begravning knappt, jo självklart en begravning men hur skulle det blivit :( Hon visste till punkt och pricka hur jag ville ha det då vi hade pratat om detta i ett annat sammanhang. Men än idag så kan jag faktiskt ångra att jag var så svag att jag inte ens orkade med en sådan självklar sak som planering av allt detta men saker kan ju tyvärr inte göras ogjorda :( Men vet att hon har det bra där hon ligger och varje år den 2 mars så har jag en minnesstund för henne trots att det är 19 år sedan men tiden läker såren men hålet i hjärtat finns ju alltid kvar :(
SvaraRaderaSjälv är jag av den åsikten att tiden inte läker alla sår, men vi lär oss lev med ärren...
SvaraRaderaCAMILLA! Förlåt, men jag glömde ju att fråga hur gammal din flicka var är hon gick bort? Vilken kyrkogård ligger hon på? Tänkte fall det är samma som Jonathan för då får hon ju lite sällskap nu!
SvaraRaderaIngen fara, Lilla Hanna dog under sin första levnadstimme och enligt obducenten så hade hon ett svagt hjärta och det var troligtvis det som gjorde att hennes lilla kropp inte orkade kämpa men tacksam ändå att jag hann se henne. Jo då dom kommer få lte sällskap av varandra fast min lilla ängel ligger i minneslunden. Och tyvärr är det något jag ångrar idag för känner inte samma närvaro till henne som jag kanske gjort om jag haft en grav att gå till men jag vet inte...
SvaraRaderaDet är just därför som jag är så noggrann nu så att jag inte ska ångra något sen när det är för sent. Jag vill ha en grav dit jag kan gå när jag vill. Lägga en liten leksak på hans födelsedagar och sådana saker! Tända ett ljus för honom. Ska sätta dit en ballong när han skulle fyllt två. Har redan massor av planer!
SvaraRadera