Blir bara värre och värre...

Ikväll är det ännu värre än igår. Trodde det skulle bli lite bättre dag för dag, inte sämre. Så nu har jag tagit lite lugnande igen. Det är väldigt sällan jag behövt ta dem. Men efter jag legat ett tag på sängen och bölat kände jag att det var lika så bra att proppa i mig dom...Undrar bara vart detta kommer sluta! Jag orkar liksom inte så mycket mer nu. Tårarna rinner mest hela kvällarna, även om jag inte direkt gråter. Inte högt i alla fall, utan mest inombords. Vill inte oroa Alexander och Kristoffer mer än nödvändigt. Allt bara gör ont hela tiden! Fattar inte att ett hjärta kan göra så ont och ändå fungera och slå som det ska! Hur trasigt kan ett hjärta bli? Och att man får i sig någon luft när det känns som om man har ett betongblock på bröstkorgen! Känns som om jag inte kan andas alls, men tydligen går det alldeles utmärkt för ännu har jag inte tuppat av...Men snart önskar jag att jag kunde få tuppa av ett tag, bara tills det slutar göra så förbannat ont! Så att jag kan få fungera lite bättre igen. Dagarna går ofta bra, men inte kvällarna. Det hjälper inte att barnen är vakna och Lucas är hemma. Vet inte om det har att göra med att jag förut tyckte att kvällen var dagens höjdpunkt. När jag längtade efter att de två små skulle somna så att jag kunde få sätta mig och inte göra någonting! Detta är kanske straffet för att jag längtade efter kvällarna när barnen sov istället för att njuta av tiden de var vakna? Det kanske är därför det är värst just på kvällarna? Fast jag njöt ju verkligen av tiden de var vakna, det gjorde jag! Men det var ändå skönt när de sov och det straffas jag helt klart för nu.

Jag vet att det är många, mig själv inräknad, som tänkt tanken på hur det skulle kännas att förlora ett barn. Att det skulle göra ont det förstår man ju, det säger ju sunda förnuftet. Men inte HUR ont! Inte så här fruktansvärt ont! Och att det inte blir bättre utan sämre... Jag kommer säkerligen sluta som ett jäkla psykfall! Och nu har jag börjat drömma mardrömmar också. Inte om när Jonathan dog. Utan om att Kristoffer dör. Att jag ska gå in och väcka honom och då ligger han död i sin säng. Jag tänker att så här kan det inte vara. Han är alldeles för gammal för plötslig spädbarnsdöd! Men död är han. Innan jag vaknar hinner jag till och med drömma om vilken gravsten han ska få. Han måste ju kremeras, annars kan han inte begravas tillsammans med Jonathan...och då kan vi bara ha en mindre natursten och lägga i rabatten framför Jonathans gravsten...Sen vaknar jag. Och är helt livrädd. Jag vågar knappt gå in till Kristoffer av rädsla för att det inte är en dröm! Det är nog så att jag drömmer om det värsta som kan hända mig, och det är ju att förlora ett barn till. Och som gud har hållt på med mina barn så undrar man ju onekligen vart det ska sluta!

Så, nu börjar nog tabletterna verka och terapin att sitta här och skriva gör sitt till. Nu börjar jag kunna andas så smått igen och skruvstädet börjar lossa sitt grepp om mitt hjärta.

Lilla fina älsklingen!
Ikväll mår mamma inte alls bra, jag vill att du kommer tillbaka till mig!
Snälla söta Jonathan, kan du inte komma tillbaka till mamma?
Ja, älskling, jag vet att du inte kan det.
Men jag önskar så att du kunde!
Jag älskar dig så!
Jag saknar dig så!
För alltid
För evigt
Min underbara lilla smulpaj...