Då var det åter fredagskväll. Jag brukar försöka låta bli att titta på klockan mellan 18-20 på fredagar. Det finns så många klockslag däremellan som har så mycket tråkigheter med sig. Men ikväll lyckades jag inte alls. Eller så lyckades jag väldigt bra, beroende på hur man ser det. Just nu är det exakt 8 minuter sedan Jonathan dödförklarades och 6 minuter kvar tills jag fick ta upp hans livlösa kropp i min famn. För sex veckor sedan. Jag kan inte begripa att det har gått sex veckor! På ett sätt känns det som om det gått mycket längre tid och på ett sätt känns det som om det var förra veckan det hände! Men hur eller hur så har det varit de klart värsta veckorna i hela mitt liv. Saknaden är fruktansvärd, särskild på fredagskvällarna. Men även lördagar är jobbiga. Den dagen och den tiden vi skulle varit samlade här hemma för 1-årskalas var vi i stället samlade på sjukhuset och tog farväl av vår underbart vackra pojk.
Idag vill inte tankarna alls vara där jag vill ha dom. Jag tänker på Jonathan hela tiden. Alla dessa tänk om! Varför gjorde vi inte si eller så istället? Man blir helt knäpp av alla dessa tankar, samtidigt så går det ju inte att stoppa dom. De poppar upp som gubben i lådan när du minst anar det, vare sig du vill det eller ej! Det blev ju inte bättre efter att jag hämtat in posten idag heller. I brevlådan låg ett brev från polisen. Obduktionsprotokollet. Ingen rolig läsning alls. Fy vad ont det gjorde i hjärta och själ att läsa denna rapport! Så mitt humör har varit riktigt kasst och irritationen har funnit på allt och alla. Inklusive min stackars familj!
Strax ska Lucas hämta hem Alexander från fotbollsträningen. Kristoffer sover sött i sin säng. Jag sitter vid köksbordet och skriver. Funderar lite på vad jag ska se ikväll. Det är "Så ska det låta" men det är även final i "Let´s dance". Förra veckan tittade vi på "Så ska det låta" först och slog sen över och såg slutet av dansandet. Men ikväll är det ju final, kanske man ska se hela i alla fall? Det andra går ju i repris om jag gärna vill se det! Eller så gör jag som förre veckan... Jaja, jag har en liten stund kvar på mig att besluta det!
I eftermiddags var vi iväg och handlade lite. Mat och lördagsgodis tycks alltid behövas! Sen tog vi en runda runt kyrkogården så att vi fick se den fina grodan. Alexander blev förvånad över hur liten den var, han trodde den skulle vara skitstor! Men jag tycker att den var precis lagom stor, för det måste ju finnas plats till många andra fina saker också! Tände ett nytt ljus, jag vill ju göra det på fredagar. Och även en del andra dagar...
Nu har jag fått leveransbesked på de båda gula blommorna jag beställde. De kommer att levereras första halvan av maj, precis som jag ville. Hoppas bara stenen har kommit på plats då. Alexanders klass ska eventuellt stanna till vid Jonathans grav efter att de har varit på utflykt till slotten nån gång i maj. Då hoppas jag att allt är klart och fint! Och jag hoppas verkligen att det blir så, det beror väl lite på vad de i klassen känner och vill. Men det skulle betyda väldigt mycket för Alexander att få "visa upp" Jonathans grav. Så jag håller tummarna för det!
Idag har jag även betalat in alla räkningarna. Det är ju trist i vanliga fall, men denna månaden blev det sju resor värre. Dels rent ekonomiskt, men framför allt känslomässigt. Det var flera räkningar som har med Jonathans död att göra. Blommorna till begravningen. Begravningsbyrån. Gravvårdsavgiften. Men nu återstår "bara" gravstenen, ytterligare 15 000 kronor. Men fin är den, så den är värd vart enda öre!
I kväll känner jag inte för thé. Ja, det kan faktiskt hända, men inte många gånger på ett år! Fortsätter på min back med Loka istället. Känner inte för läsk heller, och det är nog ännu ovanligare än att jag inte känner för thé! Men jag har druckit väldigt mycket mindre läsk de senaste veckorna. Och ätit klart mindre med godis också. Kanske kan få någon belöning av vågen om jag vågar kliva upp på den snart igen. Men man ska kanske inte hoppas på för mycket. Men nu när det börjar bli fint väder så kan det nog bli lite mer promenader. Om inte annat till kyrkogården! Men det får gärna bli lite varmare, men framför allt sluta blåsa! Och så måste jag nog äntligen ta tag i det där med mina fötter. Måste nog helt enkelt gå och gjuta den där sulan jag borde gjort för flera år sedan! Sen kanske jag till och med kan gå lite fort! Det ska bli spännande och se hur mycket det hjälper, men det kan ju inte bli värre i alla fall! Hoppas jag...
Nu ska jag lämna denna skärmen för en större skärms skull, så hej på er!
Hej igen!
Idag har det fått bli lite lugnande tabletter till mamma. Idag har mamma mått riktigt dåligt. Det är ju åter fredagskväll och jag tycker inte om dom längre, för det var ju en fredagskväll du togs ifrån mig för alltid! Jag tänker så mycket på den panik, skräck, rädsla och övergivenhet du måste känt den där kvällen för sex veckor sedan. Den kvällen du tog ditt sista andetag. Du måste ju ha varit så fruktansvärt rädd! Och haft total panik! Och känt dig helt övergiven. Mamma och pappa ska ju ta hand om sitt barn när de inte klarar sig själva. Men det fanns ingen mamma och pappa som kom och hjälpte dig när du behövde det som allra mest! Och detta är nog en av de värsta sakerna för mig kring allt som har med din död att göra. Att jag inte fanns där för dig. Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för det, även om det inte gjort någon skillnad. Allt gick ju så otroligt fort, man hann inte fatta förens det redan var för sent. Men den panik du kände när du drunknade, den paniken känner jag varje gång jag tänker på det. Och det är fruktansvärt. Det gör så ont. Nu får jag nog sluta skriva för idag, för nu behöver jag gå och snyta mig och torka mina tårar. För miljonte gången idag... Min älskade fina lille pojke, jag älskar dig och jag saknar dig. För alltid. För evigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar