Tre veckor utan min älskling...

Ikväll är det tre veckor sedan min älskade Jonathan lämnade mig för alltid. 21 dagar. 21 nätter. Och jag mår skit. Avgrundshålet öppnade sig i kväll och jag kan inte sluta falla. Men det vore väl själva fan om jag ska bryta ihop nu! Har jag klarat mig i 21 hela dygn så kan jag väl i alla fall få klara av tre ynkliga små dygn till. Sen kan jag bryta ihop bäst jag vill. Men inte innan dess! Jag VÄGRAR!!! Inte för att jag egentligen har så mycket att säga till om i fallet. Men jag försöker hålla mig sysselsatt för att tiden ska gå. Tvättar lite. Kruxet när det gäller tvätt är dock, vilket i vanliga fall är en bra sak, att det sköter sig liksom av sig självt! Det tar ett tag innan jag kan hänga upp kläderna...Kanske skulle tvättat för hand? Nä, fullt så desperat är jag inte. Då kan jag komma på andra saker att göra. Städa lite. Plocka lite. Räkna Kristoffers nya klossar så att jag vet om han har slarvat bort någon jag kan leta efter. En liten kloss är lite borta. Ska nog leta efter den sen...Nu har Kristoffer gått och lagt sig så nu är det ännu tystare och lugnare. Tänk att jag för 22 dagar sedan längtade till kvällarna när de två små gått och lagt sig. Vad snabbt man kan ändra på saker och tankar...

Tänk vad skönt det skulle vara om man kunde trycka på en pausknapp för sina tankar och känslor! Helt underbart! Fast också livsfarligt. Man kan ju inte pausa sina känslor och tankar hur länge som helst, men ett par dagar lite då och då? Som nu för min del. Eller kanske inte pausa helt. Men reducera dem lite. Bara lite, precis tillräckligt för att det inte ska göra så himla ont. Det hade varit bra. I alla fall tills efter måndagen. Jag måste bara hålla ut tills tisdag. På tisdag kan jag bryta ihop. Då går det bra. Men inte på måndag! Då måste jag vara "klar" i skallen. Just nu känns det som om måndagen är den viktigaste dagen i mitt liv! Och på ett sätt är det nog faktiskt det. Det är den enda chansen jag har att få låta min älskade son gå till evig vila. Och det vill jag göra på ett vackert sätt! På mitt sätt! Eller jag kanske ska säga vårt sätt...Det är faktiskt inte jag som bestämmer allt. Bara nästan. Men i och med att jag har väldigt bestämda åsikter om hur jag vill ha/göra saker och Lucas inte har lika bestämda åsikter så tycker han nog att det är lugnast att jag får som jag vill. Men om han inte håller med alls så säger han till! Det är inte så att jag alltid får precis som jag vill. Jag får kompromissa precis som alla andra! Men när det gäller planeringen kring begravningen har vi tyckt ganska lika, och det är ju skönt. Jag planerar och berättar och han säger ok...Fast det är nog mycket att han faktiskt inte hinner göra något själv. Jag kan ju aldrig vänta med något. Allt ska göras NU!! Sån har jag nog alltid varit. Om det inte gällt städning vill säga! Där har jag inte så bråttom...Fast när jag städar så gör jag det i turbo-hastighet. Det ska ju bli klart NU! Inte sen... Det är jag i ett nötskal.

Jag skrev på FB att jag mådde dåligt ikväll och genast skrev söta Anna att hon ångrade att hon åkt iväg över helgen. Men det ska hon inte göra! Jag måste ju faktiskt klara mig utan sällskap hela tiden! Fast det ska jag villigt erkänna, att kvällarna blir klart lättare när jag har sällskap! Som igår. Anna gick hem kl ??? Vad var klockan egentligen? Kommer inte ihåg...23-tiden, kanske. Mitt andra sällskap stannade till klockan var över ett. Vi tittade på massvis med fotografier, läckte lite ur ögonen och skrattade en hel del. Skrattet övervägde gråten, och då har det varit en bra kväll! Det är först nu jag kan skratta utan att få fruktansvärt dåligt samvete. Men helt lätt är det inte. Dåligt mår jag fortfarande av att skratta. Fast inte just när jag skrattar, då känns det skönt och bra. Men efteråt när jag inser att jag skrattat, då kommer det dåliga samvetet krypande... Den sena kvällen resulterade i att det var Lucas klocka som fick ringa i morse. Mina tabletter säger ju att jag måste få minst 7-8 timmars sammanhängande sömn! Så jag låg och sov till kl nio och det var välbehövligt!

Idag fick jag besked av en annan vän att hon kommer på begravningen. Vi låg inlagda på sjukhuset samtidigt vid flera tillfällen när vi väntade våra barn. I mitt fall var det lilla Jonathan. Så vi fick ett litet speciellt band mellan oss, båda delade oron över våra barn redan innan de var födda. När de låg i våra magar. Det är en speciell känsla och oro som säkert alla till viss del har i en graviditet. Men när man vet att allt inte står riktigt rätt till med antigen bäbisen eller sig själv som påverkar bäbisen så blir det nog en annan sak. Lite verkligare att något faktiskt kan hända. Men nu gjorde det inte det, utan det gick bra för båda våra bäbisar. För tidigt föddes dom, men de klarade sig bra i alla fall! Ända tills nu...Jag vet att varje gång hon rör sitt barn så tänker hon på Jonathan. Och det är ju inte bra för henne heller! Hon måste kunna njuta av sitt barn som hon har kvar hos sig, inte tänka för mycket på mitt barn som jag inte längre har hos mig. Men det var ju liksom som om vi kände varandras bäbisar redan innan de föddes! Hon var också den förutom personalen, och givetvis hans pappa och syskon, som först fick träffa Jonathan! Jag smet ut från NEO med honom och gick till hennes rum och visade upp honom. Jonathan föddes innan hennes lille kille. Men hon visste ju att hon skulle föda för tidigt och hamna på NEO också. Så jag gick till hennes rum med min kamera och visade lite bilder på Jonathan med alla sladdar och slangar han hade. CPAP:en kan se ganska läskig ut om man inte sett en tidigare. Hon hade ju varit på rundvandring och de hade visat alla saker, men det är en helt annan sak att se dem på ett barn. Så då blev hon lite förberedd i alla fall!

Nu tror jag att det lilla pillret jag tryckte i mig nyss börjat verka. Har inte tagit något på över en vecka. Men ikväll blev det för svårt att andas och det gjorde allt för ont. Tårarna bara rann när jag diskade upp grytorna efter middagen. Jag märkte först inte att jag grät, tårarna bara kom. Och med tårarna kom smärtan. Jag tänkte först att jag skulle gå ut och gå en runda, men det tillät inte min satans mage...Nån som vet om man kan amputera magar? Går kanske inte så bra, skulle nog se lite tokigt ut om man kom gående utan mage... Men nu sitter jag i alla fall här och dricker lite thé som omväxling... Testade ett av de nya sorterna jag fick. Lugn och ro heter det. Tyckte att det passade bra ikväll, jag behöver i alla fall ro, lugn kanske det är för mycket av just nu. Men ro kan jag inte få för mycket av! En liten chokladbit till blev det också. Blev ruskigt sugen på riktigt mörk choklad, men det går ju inte! Då kommer jag att må som jag förtjänar om en stund! Tur kanske att jag inte har någon hemma! Säkerhetsåtgärd. Om det är något man älskar men inte tål så är det säkrast att inte ha det hemma! Då behöver man inte chansa och hoppas på att denna gången kanske det går...bara en liiiten bit...för det funkar ju ändå inte! Tur att jag kan äta "vanlig" choklad i alla fall! Fast det är ju så typiskt att det ska vara den nyttiga delen man inte tål och den feta onyttiga delen går hur bra som helst!

Nu ska jag ta och kolla läget lite med min älskade sambo. Han har konfererat med sin bror och svägerska i telefonen en lång stund så nu vill jag få en lägesrapport! Han skulle kolla med dom hur deras schema ser ut i helgen, om vi hinner träffas lite nu när de är nere. Och så skulle han kolla om de bestämt sig angående om deras barn ska komma på begravningen eller inte. Det är ju helt upp till dom, ingen annan som kan bestämma det! Men vi har sagt till dom att vi gärna ser dom där, om inte annat så för Kristoffers skull! Min bror har ju en liten kille på året yngre, så han blir ändå inte ensam som liten men det skulle vara ännu bättre om de var fler!

Så tack för mig för denna gången!

Ikväll har mamma tänkt på dig mest hela tiden. Fast det gör jag ju nästan alla dagar, hela tiden! Går inte att låta bli för du var en sån underbar liten kille och jag saknar dig något fruktansvärt! När jag gick ut med soporna ikväll tittade jag upp på himlen för att se om jag såg någon stjärna som kanske var du, men jag såg ingen...Det var nog lite för många moln i vägen! Men jag vet att du sitter däruppe tillsammans med din nya ängel-familj och ha det bra! Mamma måste bara lära sig att sitta här nere med din gamla familj och ha det bra utan dig. Och det kommer inte att bli lätt, det kan jag lova. Visste inte att man kunde sakna någon nå mycket som jag saknar dig, min älskade ängel! Kristoffer brukar sitta och titta på kort på dig och prata om vad du gör på korten och så säger han att han också saknar dig. Vi saknar dig så otroligt mycket hela familjen. Mamma, pappa, Alexander och Kristoffer. Även Busan. Trots att du brukade dra henne i pälsen! Hon ligger och sover i din lilla säng väldigt ofta nu, och jag låter henne ligga kvar för då känns den inte lika tom...Åh mitt älskade älskade barn. Jag älskar dig av hela mitt hjärta, så mycket det går - ända till månen...